Nordiska ministerrådet har sedan 1980 publicerat rekommendationer för vår kosthållning. Rapporten Nordiska näringsrekommendationerna 2023 som publicerades i tisdags rekommenderar mindre köttkonsumtion, mer grönsaker och fisk och helst ingen alkohol alls. Men orden som används är rekommendation, bör, förordar och liknande. När samma rapport presenterades i flera svenska medier var dock ordet bör utbytt mot ska alldeles för ofta.

Den förra rapporten från 2012 rekommenderade ett halvt kilo kött i veckan mot den nya rapportens 350 gram. Ett digert team av framstående forskare ligger bakom rapporten och de har sammanställt forskningens senaste rön. Att ifrågasätta resultaten kan därför tyckas vara löjligt av en lekman. Det jag kritiserar här handlar inte heller om rekommendationerna som sådana, utan hur de villigt förvandlas till rena propagandan i statliga medier.

Vet vi inte redan att det är nyttigt att äta mycket grönsaker och mindre mängd kött, att fibrer är viktiga och att man bör undvika alkohol? Det nya med årets rapport är att den inte som tidigare förordar ett par glas vin i veckan, utan säger att inga påvisbara positiva effekter kan bevisas om alkohol. Men vi vet att det är ohälsosamt att röka, dricka och att äta salt mat. Vi gör det ändå och frågan är om vi inte också har rätt att göra det. Ett kontrollsamhälle där alla ska stöpas i samma form, är det så vi vill att Sverige ska se ut?

Uppenbarligen inte, eftersom även regeringen varit kritiska till den rapport de via Nordiska ministerrådet själva uppdragit NNR:s forskarteam att ta fram. LRF har också kritiserat den snäva köttransonen och menar att om detta impliceras hos stora livsmedelskonsumenter som skolbespisningar och företagsrestauranger kan det påverka den svenska djurhållningen negativt. Samma sak har landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) framhållit med tillägget att kor är levande beredskapslager, att det kan komma tider då import inte löser vår livsmedelsförsörjning och att det är viktigt att konsumtionen av kött hålls uppe för att bevara landskapets mångfald.

Forskaren Elin Röös vid Sveriges Lantbruksuniversitet påpekar att om man vill ha öppna, betade landskap är det ännu viktigare att se till att korna kommer ut ur lagårdarna och går på bete. Hon menar dessutom att svenskt kött kan exporteras och importen kan minska, så sambandet mellan minskad köttkonsumtion och sämre landskapsvård är inte direkt.

Aktuellt ägnade tolv minuter åt att vi ”ska” äta mindre kött och helst inte dricka någon alkohol alls. Till studion var inbjuden näringsfysiologen Linda Bakkman och hon påpekade att NNR:s mycket detaljerade rekommendationer inte kan gälla alla, att vi alla är individer med olika behov. Men hon sa också kvällens bästa replik:

– Det är tydligt att mat är religion.

Det sa hon nu inte i ett anfall av självinsikt utan det var som kommentar till ett inslag som är mycket typiskt för public service i deras självpåtagna uppdrag som folkuppfostrare. För att till synes visa att alla inte håller med om NNR:s rekommendationer visar Aktuellt ett inslag om Eva, som enbart äter animalisk föda. Till lunch hade hon ätit fyra ägg stekta i smör och till middag skulle hon steka ett halvt kilo köttfärs i smör. Eva är 67 år gammal, tränar flitigt och ser ut som hälsan själv, men en expert som intervjuas säger att hennes diet är hälsofarlig och som avslutning på reportaget om Eva får vi veta att hon också är antivaxxare.

Varför alltid detta antingen-eller? Antingen ska man alltså noggrant följa experternas kostråd eller också enbart äta kött, anse att grönsaker är farliga och tro att vaccination är skadlig. Kunde de verkligen inte hitta något däremellan? Fanns det ingen med en balanserad syn på kost som de kunde ha hittat någonstans, någon som både äter grönsaker och kött?

När talet handlar om det röda köttet får man en känsla av att det är synden man talar om. Köttet är den lede frestaren som förleder den stackars människan från den smala vägen till himmelriket till den breda vägen som leder till undergången. Av NNR:s rekommendationer blir det hos flera av public services inslag påbud. Och frågan som Aktuellts reporter ställer till Livsmedelsverkets Åsa Brugård Konde är övertydligt ledande:

– Finns det någon anledning att börja oroa sig för folkhälsan om många börjar hitta sina egna svar på dietfrågor?

Ett intresse för kost och diet som får många att leta svar på internet är alltså den stora folkhälsofaran. Inte alla de som inte bryr sig, som äter och dricker utan att tänka på konsekvenserna. Visst hittar folk vilse på nätet och visst finns där mycket dårskap, men om det utmålas som den stora faran kan jag inte låta bli att tro att det snarare handlar om att dietexperterna och deras lydiga eftersägare i media är rädda för att människor är självständigare än de vill att de ska vara.

Jag gick i skolan i en tid då det viktigaste vi fick lära oss var att tänka kritiskt. Men redan som åtta-nioåring insåg jag att det där kritiska tänkandet handlade om att slå in redan vidöppna dörrar, men att det inte alls var populärt om man tänkte utanför boxen. Mycket lite har ändrat sig under de dryga femtio år som gått sedan dess.