När jag var ung ägnade jag mycket tid åt att söka upp gamla människor, ofta också i gamla miljöer, för att dokumentera deras liv. Ofta kom vi att tala om gamla tiders jultraditioner. Nu friskade jag upp mina minnen från den tiden genom att läsa mina gamla anteckningar och genom att läsa Klas Olofssons klassiska verk Folkliv och Folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland (1928–1931).

Det som slår en när man studerar julfirandet för över hundra år sedan, så som gammalt folk berättade för mig på 1970- och 80-talen och så som Olofsson skriver om förhållandena under 1800-talets andra hälft, är hur kraftigt förändrade jultraditionerna är. Mycket berodde på att vid juletiden hade just tröskningen av årets säd avslutats, så det fanns massor av halm att tillgå. Få har halm i stora lass numera, allra minst gammaldags lång råghalm. Därför möter vi inte längre en lucia med krona av halm och halmskor, med ett färgsprakande livstycke utanpå särken. Därför ligger inte halm på golvet i hemmen och ytterst få använder en julbocksmask av halm i stället för moderna tomtemasker.

Och vem är numera rädd att gå ut under julkvällen? Förr höll man sig inomhus, för den natten tillhörde de döda, som då ansågs besöka sina gamla hem och som firade mässa i kyrkan. Spökhistorier berättades om en människa som vaknat för tidigt och begett sig i den mörka natten till julottan. Väl framkommen upptäckte hon idel avlidna människor i kyrkbänkarna. Hon hade kommit för tidigt och trätt in i de dödas mässa.

Julmaten är för många ett fasthållande av gamla traditioner. Men även om många ännu gör sin julkorv själv slaktar få själva sin gris och tillreder palt och kokar grisfötter till lucia. Åt du upphängekorv på julafton? Nej, kunde just tro det!

När jultraditioner hotas av förändring rycker alltid någon välmenande människa ut och påpekar att jultraditionerna alltid förändrats, att den ”gamla julen” försvann redan för över hundra år sedan. Och visst är det sant. Men ändå är det fel, därför att ett konstaterande att traditioner förändras och att julen i det moderna Sverige skiljer sig från julen i det gamla bondesamhället inte är svar på tal. Upprördheten när traditioner ändras handlar mycket lite om att man vill se en återgång till julen för hundra år sedan. Det handlar helt enkelt om att man vill hålla fast vid traditionerna så som de är i dag. Att mycket av de traditionerna är sena påhitt spelar väldigt liten roll.

Det finns nämligen en dimension i detta som de flesta inte verkar tänka på. Låt oss ta jultomten som exempel. Dagens tomte är tydligt inspirerad av Walt Disneys filmer med Santa Claus i huvudrollen, men har mycket lite att göra med den helige Nikolaus, biskop av Myra i Lykien. Men orsaken till att vi i Sverige till skillnad från andra länder kallar denne fantasifigur tomten och inte Santa beror däremot på den gamla svenska tron på ett väsen som kallades tomten.

Till mina mest fantastiska upplevelser när jag besökte gammalt folk i stugorna hör besöket hos ”Hunna-Gustav” Andersson (1917–1995) i den lilla västgötska socknen Östra Gerum. Han hade nämligen sett riktiga tomtar. Eller kanske var de vättar? Det är inte så lätt att veta, för som Gustav sade: ”Jak fråga dum ju allri va di hette, um di va vätta eller tumta”.

Gustav hade en dag fått se något som rörde sig i gräset bak lagården. Korna följde rörelserna med blicken. Först trodde Gustav att det var råttor, men så fick han se att det var små människoliknande varelser som var fullt sysselsatta med att arbeta för gårdens bästa. Några dagar tidigare hade ett transportabelt tröskverk stått uppställt där varelserna nu rörde sig. En del strån med ax hade blåst bort i vinden och blivit liggande i gräset. Dessa ax samlade nu varelserna in. De höll på en hel vecka att mödosamt bära in stråna i lagården. ”Di pusta väldit nûr di kravla säk upp på rännet”, berättade Gustav.

Gustavs tomtar – eller om det var vättar – hade inget med jul att göra. Inte heller beskrev han dem som klädda i röd luva eller med vita helskägg. Men traditionen var att på julafton sätta ett fat med gröt på ett lämpligt ställe åt gårdens tomte som en belöning för årets arbete och för att tomten skulle förbli i tjänst.

På 1990-talet besökte jag en grå, omålad stuga i Älgarås i norra Västergötland, där två gamla bröder bodde. Den ene berättade att han brukade sätta ut gröt till tomten på julafton. Att tomten fanns på riktigt hade han bevis för. Gröten var nämligen alltid uppäten nästa morgon. När jag blev nyfiken och ville veta mer sade han bara att nuförtiden tror folk inte längre på tomten:

– Nu tror di på marknadskraftera i stället. Men de krävs allt mer än ett fat mä gröt för å blidka marknadskraftera.

Den gamla tron på tomten är utdöd. Att hitta någon som på fullt allvar sätter ut gröt på julafton är nog omöjligt och att hitta en människa som med krav på att bli trodd berättar om att denne själv sett tomtar är lika ovanligt. Men namnet tomten lever vidare på den amerikaniserade figur som i övriga världen kallas Santa. Det beror på att de nya traditionerna skapas på de gamlas grund. Så fungerar traditioner. Få slaktar själva julgrisen, men de flesta äter ändå skinka till jul. Knappt någon minns längre jullekarna som ägde rum i halmen på stuggolvet, men i stället förekommer den förhållandevis nya traditionen med dans runt granen.

När någon vill ändra på levande traditioner är det därför ett mycket dåligt argument att traditioner alltid ändras. Den organiska förändring som hänger samman med förändrade levnadsvillkor är en annan sak än klåfingrighet på grund av politisk korrekthet.