Tanken om att Sverige trots vår litenhet är en ljusets fyrbåk bland världens länder hann nästan fylla åttio år. Den lanserades 1944, men dog 2023, så åttioårskalaset är inställt.
Det var inte roligt att vara svensk statsminister under 1940-talets början. Per Albin Hansson fick finna sig i att gång på gång bli förödmjukad, samtidigt som han visste om att ett flertal statskupper planerades mot honom.
Vi förväntar oss att den som blivit förödmjukad och hunsad reagerar med att vara tyst och gå med nedböjt huvud och krökt rygg. Men motsatsen är vanlig. Inte sällan blir den hunsade, så snart tillfället ges, mallig och mobbande. Dåligt självförtroende döljs ofta bakom skrävel.
Per Albin Hansson var i mångt och mycket en förnuftig statsman som förändrade Sverige till det bättre. Men trycket på honom under kriget förändrade honom. Inte minst gäller det ”midsommarkrisen” 1941. Då tvingades han att gå med på stora eftergifter mot Tyskland. Nu är det populärt att framställa det som om svenskarna gärna och villigt stödde Tyskland. Nog för att de människorna fanns, men det är knappast det intrycket man får av att läsa Per Albin Hanssons dagbok. Han hotades och förödmjukades för att gå med på att tyskarna inte bara skulle skicka soldater på permission genom Sverige, utan också soldater och vapen i strid, från Norge till den finska fronten mot Sovjet. Hoten och förödmjukelserna kom både från Tyskland och den egna regeringen inklusive den tidens regeringsöverhuvud kungen. Men de kom också från Finland. Ett grannland, Norge, var ockuperat av tyska styrkor medan ett annat grannland, Finland, såg dessa styrkor som befriare. Det var sannerligen inget enkelt perspektiv. Trycket var starkt och Per Albin hade inte mycket annat val än att ge efter. I sin dagbok antecknade han att Sverige nu mist sin neutralitet.
Men åren gick och Tyskland var inte längre lika morskt som förut. De allierade tryckte på och ville att Sverige skulle upphöra med permittenttrafiken och exporten till Tyskland. De hade hyst stor förståelse för att Sverige inte hade haft något val, eftersom svensk industri var beroende av tyskt kol och Tyskland var Sveriges viktigaste exportmarknad, men de allierade, främst Storbritannien, erbjöd nu att leverera kol och att köpa svenska produkter. Då fullföljdes Per Albins förändring. I stället för att gå med på de allierades krav tog han chansen att bli stöddig. Mot tyskarna vågade han inte morska upp sig, men mot de allierade vågade han. Han kunde kosta på sig, åtminstone för hemmapubliken, att visa sig stöddig. De allierade hotade inte med invasion om Sverige inte gjorde som de ville, så nu kunde han spela principfast. Under förevändningen att Sverige var neutralt och inte ville ansluta sig till någon sida i kriget fortsatte man med handeln med Tyskland och höll de allierade kort.
I sina tal från 1944 börjar Per Albin tala om att Sveriges agerande är ett föredöme för andra neutrala och mindre stater i krigets skugga. På våren 1945 refererade svenska tidningar ofta till att han offentligt skulle ha sagt att Sverige var ”Europas samvete”. Var och när han gjort det uttalandet har jag, trots ivriga efterforskningar, inte lyckats ta reda på, men en mängd uppgifter ur pressen talar samma språk. Se exempelvis Svenska Dagbladet 27 mars 1945 s. 11, Dagens Nyheters ledarsida 4 april 1945, Expressen 4 april 1945, s. 16, Expressen 20 augusti 1945, s. 2 och framför allt orden på Expressens ledarsida den 8 augusti 1946 om ”P. A. Hanssons herostratiskt ryktbara karaktäristik om Sverige som Europas samvete”.
Om man får tro Karl Gerhard sa Per Albin till och med att Sverige var ”världens samvete”. I visan ”Per Albin Hanssons Demagoggivals” från 1945 sjöng Karl Gerhard om ”när världens samvetes röst bröt på skånska, mot tidens ondska”.
Herbert Tingsten gör i sin bok Gud och fosterlandet, studier i hundra års skolpropaganda (1969) en i all stillhet ganska fantastisk upptäckt. Gamla tiders svenska skolböcker är fulla av berättelser ur Sveriges historia där stor vikt läggs på stormaktstiden, eller som den brukade kallas den gången: ”Sveriges storhetstid”. I det uttrycket ligger ett underförstått påstående, att numera är storhetstiden över. Och under den självgoda ytan tittar det ofta fram ett dåligt självförtroende i äldre tiders skolböcker; ord om att ett barn alltid älskar sin mor, även om hon inte är världens bästa mamma. Sverige var ett fattigt land och skolboksförfattarna var väl medvetna om att deras texter skulle läsas av barn som ibland gick hungriga, barn som drömde om att efter skolan emigrera till Amerika. Just därför var det så viktigt att ingjuta i dem en stolthet över Sverige.
Men efter andra världskriget blev Sverige snabbt ett rikt land. Man kunde kasta det där talet om minnen från fornstora dar på sophögen. Det är givetvis ingen tillfällighet att två av de politiker som mest verkat för Sveriges bild som världens samvete, Alva Myrdal och Olof Palme, båda också var skolpolitiker som verkade för att historieundervisningen skulle förändras och förkortas. Myrdal satt på 1940-talet med i den skolkommission som mest förknippas med DDR-beundraren Stellan Arvidsson och Olof Palme var skolminister i Tage Erlanders regering innan han blev statsminister.
Talet om Sveriges gamla tid som stormakt föll bort ur skolundervisningen just därför att det inte längre behövdes när Sverige på nytt blivit världsledande. Per Albins ord om Europas eller världens samvete har med tiden glömts bort, men knappast ordens innebörd. I stället har stormaktsdrömmarna kommit åter. ”Sverige är en humanitär stormakt”, uttalade den socialdemokratiske politikern och diplomaten Pierre Schori, såvitt jag kunnat finna för första gången i Göteborgs-Posten på själva julafton 1989. Men det är först under 2014 som uttrycket började användas flitigare och aldrig har frasen använts så ofta som under 2015.
Sökning i Kungliga bibliotekets databas för svenska tidningar på frasen ”humanitär stormakt”. Tre tidningar använde frasen 1930, men då om Röda korset. Annars är det Pierre Schori som för första gången använder den i Göteborgs-Posten 24 december 1989, men 2015 är rekordåret då frasen användes som aldrig förr eller senare.
Men nu är det slut. Skrävlet om stormakt dolde det faktum att Sverige i praktiken skyddades av Nato samtidigt som vi darrade i knävecken när Sovjet morskade upp sig. Då var vi, som Karl Gerhard också sjöng, ”en liten lämmel bland crème de la Kreml”.
För några dagar sedan korrekturläste jag en medarbetares text och upptäckte att där står att ”Nato blir medlem i Sverige” i stället för tvärt om. Det var en felskrivning, kanske freudiansk. Men det är påfallande att man inte längre hör talet som hela tiden fördes fram när vi gick med i EU om hur viktigt det var att Sverige skulle göra sin röst hörd i EU-parlamentet och underförstått utgick man från att hela Europa skulle lyssna på Sverige och göra som vi föreslog. Ingen verkar tro att när vi går med i Nato kommer alla medlemsländerna att lyssna på oss i hänförelse.
Självbilden är stukad. Men hellre en svensk självbild som handlar om allt det goda och vackra som finns i vårt land – trots alla de problem som vi onekligen också har – än en självbild som går ut på att vi är störst, bäst och vackrast.
