Det är inte bara Per Albin Hansson som jämfört vårt samhälle med ett hem. Andra har tänkt i samma banor. Frågan är bara vilket hem vi vill ha och hur visionen om ett gemensamt hem kan skapa ett bättre eller sämre samhälle.
I morgon börjar det praktiska arbetet med ett regeringsskifte i Sverige. Vi vet redan att reglerna för invandring kommer att skärpas kraftigt, likaså kraven för medborgarskap. Årtionden med en ansvarslös politik verkar vara över. Det är värt att understryka att kritiken handlar om invandringspolitiken. Invandringskritik är inte det samma som att kritisera invandrare, utan det handlar om politiken. Att se invandrare som ett kollektiv där alla är lika – något bland annat Helle Klein gett prov på de senaste dagarna, leder käpprätt fel. Alla de invandrare som lever skötsamma liv och arbetar hårt och på så sätt bidrar till ett bättre land är ofta de första att reagera mot kriminella invandrare. Att många av dem röstat för en förändring av den förda politiken vet vi – SD blev näst största parti också bland utlandsfödda väljare. Det är inte så konstigt. Invandrare är de som drabbas hårdast av kriminalitet, bidragsfusk, kaosartade skolor och allt det andra som kommit i invandringens spår. Volym spelar roll. Antalet invandrare har helt enkelt varit för stort, vilket inte heller det är kritik mot dem som invandrat, utan mot dem som under ljuvt tal om öppna hjärtan fått allt fler att i stället sluta sina hjärtan i blotta förskräckelsen.
Men nu är vi där vi är och även om det kan bli fråga om mera effektivt system för utvisning, återvandringspolitik och liknande är Sverige ett förändrat land. Och trots att så många människor i årtionden talat om integration vet vi att den fungerat dåligt. Hur kan vi få den att fungera bättre och hur kan vi bygga en stark och sammanhållen nation med plats för alla de människor av olika ursprung och utseenden som i dag är en del av staten Sverige? Hur kan de också bli en del av samhället Sverige?
När Ryssland 1809 erövrade Finland från Sverige blev den tidigare flerspråkiga staten Sverige en nationalstat utan att man behövde anstränga sig. Minoriteterna var få och små. Även om samer, tornedalsfinnar, resande och judar talade sina egna språk rådde inte något som helst tvivel om att Sverige var ett land för svenskar. Man behövde inte ens diskutera vad svenskhet var. Kanske är det den uteblivna diskussionen som plågar oss numera, i en tid då svenskhet behöver definieras.
Andra länder fick arbeta hårt för att uppnå det Sverige fick gratis. Vi behöver inte gå längre än till Norge. Få av oss vet väl att den norska nationallitteraturen med författare som Henrik Ibsen och Bjørnstierne Bjørnson skrevs på danska och vanligen också utgavs i Köpenhamn. Det norska skriftspråket var föga utvecklat och striden om hur man ska skriva norska pågår fortfarande. Så gott som vartenda land i Europa har en historia där olika folkgrupper sammanjämkats för att skapa en nation. Ibland gjordes det fredligt, men inte sällan skedde det med tvång och blodspillan. Ibland lyckades det, ibland inte.
Det var mycket enklare i Sverige. Men också Sverige består av folk från en mängd olika landskap med skilda kulturer. Det gamla Sverige hade stora skillnader mellan adelsmän, storbönder, småbönder, torpare, backstusittare, mellan stadsbor och landsbygdsbor, mellan slättbygd och skogsbygd och med tiden mellan arbetare och borgare. Att man ändå höll ihop i stor utsträckning i en nationell gemenskap berodde på berättelser. Att svenska skolbarn under hundra år lärde sig läsa ur samma skolbok – olika upplagor skilde sig åt, men i stora drag var det samma bok från 1860- till 1960-talet – skapade gemensamma referenspunkter. Greven på godset och stataren levde på ett sätt i olika världar, men hade tack vare berättelsen ändå mycket gemensamt.
I vår tid behöver vi dessa nationella berättelser i högre grad än tidigare, för att läka ett sargat land, för att inbjuda invandrade att bli en del av gemenskapen och för att kunna mötas över de politiska skyttegravar som blivit allt djupare. Berättelsen förändras hela tiden och kritiker brukar därför framhålla att allt bara är hittepå och ”myter”. Men vi behöver dessa myter, oavsett om de är sanna eller ej.
En människa kan inte skaffa sig andra förfäder eller förändra sitt utseende, men hon kan däremot lära sig både språk och kultur. Den berättelse en öppen nationalism behöver handlar därför om kulturen, språket och historien. Det blir en berättelse som möjliggör att människor kan bli en del av det svenska.
Men den berättelsen har effektivt motarbetats under många år nu.
På svenska museer har varningsskyltar satts upp vid målningar med nationalromantiska motiv för att betraktaren absolut inte ska drabbas av vanföreställningen att det är något särskilt med Sverige. Historieundervisningen har urholkats och den moderna historien börjar i stort sett med det socialdemokratiska styret under 1900-talet. Beskrivningar av kulturella yttringar som folkdräkter, folkmusik och folkdans handlar mer om vilka europeiska modeimpulser som kan spåras i dessa företeelser än om det fantastiska i att vi har en sådan kulturell rikedom. Med alla till buds stående medel har stora delar av det officiella Sverige ägnat sig åt att dekonstruera berättelsen om Sverige. Kritik kan behövas ibland, men en dekonstruktion som inte följs av en rekonstruktion är skadlig. Rekonstruktionen kan handla om att se samhället som ett hem.
I Per Albin Hanssons berömda folkhemstal refererar han till andra som sett samhället som ett hem. Det gjorde författare redan på 1870-talet, men det var ett annat hem än det Per Albin föreställde sig. Lika självklart som att fadern i ett hem har rätt att ge sina barn stryk, lika självklart har de styrande rätt att läxa upp befolkningen med våld om så behövs, menade exempelvis filosofen Carl Yngve Sahlin i Om fosterlandskärleken (1885). Så frågan är vilket hem vi vill ha.
Jonathan Sacks var överrabbin över brittiska samväldet och i sedvanlig ordning för en person i den positionen adlad med plats i överhuset. Han var samtidigt filosof, elev till och god vän med Roger Scruton. I sin bok The Home We Build Together (2007) menar han att berättelsen om samhället som ett hem måste handla om precis det som boktiteln säger, ett hem som vi bygger tillsammans. Han ger exempel på andra sorters hem: Den givmilde godsägaren som bjuder in hundratals gäster att bo hos sig så länge de vill, på hans bekostnad. Det låter ju underbart, men gästerna blir aldrig en del av något hem. Likheten med det samhälle som i många årtionden skapats i Sverige är påtaglig, det Thomas Gür träffande kallat omhändertagandeindustrin.
Andra ser – säger Sacks – snarare samhället som ett hotell, där folk checkar in och lever sina liv oberoende av varandra så länge de uppfyller sina förpliktelser. För många är ett samhälle som fungerar som ett hotell ett fritt samhälle, där var och en bestämmer sina egna regler. Men Sacks är kritisk. Individuell frihet är bra, menar han, men den har sina begränsningar. Vi bör till exempel inte ha rätt att formulera vår egen moral. Moral måste bygga på vad också våra medmänniskor ser som moraliskt rätt. Din individuella moraluppfattning är faktiskt inte det som bör styra dig, utan den samhälleliga gemenskapens moraluppfattning. Att den kan ändras under historiens gång och att den ser olika ut i olika kulturer är lika självklart som att den inte kan avskaffas.
Slutligen menar Sacks att den samhällsmodell som bäst fungerar i vår tid måste vara hemmet vi bygger gemensamt, där individer och grupper inte bara har frihet, utan också ansvar, både för sig själva och andra. Att bli en del av ett samhälle innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. I många nationella berättelser – från Bibeln till den amerikanska självständighetsdeklarationen och konstitutionen – talas det därför om hur man ingått ett förbund för att gemensamt eftersträva ett visst mål.
Det är svårt att konstgjort uppfinna en berättelse om ett förbund instiftat i forna tider för att skapa ett bättre Sverige, så som exempelvis England har sin berättelse om Magna Carta från 1215. Liknande dokument finns för all del också i den svenska historien, men har inte omgetts av samma symboler och myter. Men berättelsen om hur vi alla bär ansvar för Sveriges framtid är inte svår att föreställa sig.
