Trots de uppenbara likheterna mellan nazism och kommunism drabbas kommunister inte av samma berättigade avsky som drabbar nazister. Orsaken beror på lärornas olika rötter, trots de snarlika resultaten.
På Pridefestivalen i Stockholm 2018 uppträdde Fiona FitzPatrick i duon Rebecca & Fiona iförd en tröja med hammaren och skäran på bröstet. Hon fick förvisso kritik för det och bad om ursäkt, men hon blev inte utfrusen ur samhällsgemenskapen. Man kan tänka sig att hon hade blivit det om hon i stället haft en tröja med ett hakkors på sig.
Både nazismen och kommunismen dödade miljontals människoliv, införde diktatur och skräckvälde och svalt människor i läger. När det gäller antal offer framstår Hitler som en tafatt amatör i jämförelse med Stalin och Mao. Ändå är det förlåtligt, ja till och med lite tjusigt, att vara kommunist, medan ingen människa som vill ha sitt anseende i behåll kan kalla sig nazist. Hur kan detta komma sig? Varför väcker nazismen med rätta sådan avsky, medan kommunismen slipper så mycket lindrigare undan?
Den stora skillnaden mellan nazismens brott mot mänskligheten och kommunismens brott är att medan nazismen medvetet utrotade människor på rasistiska grunder gjorde kommunister det av ekonomiska eller politiska skäl. Kommunisterna mördade överklassen, men som kapitalister räknades även ukrainska småbönder med ett par kor.
Judar mördades urskillningslöst av nazisterna, men politiska motståndare kunde klara sig så länge de inte agerade provocerande. I Stalins Sovjet och i Maos Kina räckte det med ett obekräftat rykte om politiska åsikter andra än de påbjudna för att man skulle mördas eller åtminstone deporteras till arbetsläger.
En slutsats kan vi dra av detta, nämligen att de allra flesta människor i vårt samhälle har en djupt känd avsky mot rasism. Trots allt tal om rasistiska strukturer och trots de exempel vi så ofta får på hur folk uttryckt sig rasistiskt är det uppenbart att rasism framkallar en i det närmaste reflexmässig aversion. Därför ser vi nazismen som värre än kommunismen.
Kommunister, vars ideologi inte på samma sätt är rasistisk, även om exempel på kommunistisk rasism inte är svåra att leta fram, döms därför i ett annat ljus än nazister. Ibland kan man höra människor säga om kommunister att ”de menar ju väl”. Det kan verka både barnsligt och dumt att säga så, inte minst med tanke på de hundratals miljoner människor som dödats i kommunismens namn, men jag tror faktiskt att detta är pudelns kärna. Även om nazism och kommunism orsakade snarlika skräckvälden, byggde de på olika ideologier, där det är lättare att förstå bevekelsegrunderna för kommunismen, därför att den spelar an på känslor som ligger djupt inpräntade i Västvärldens människor.
I sin bok The Irony of American History (1952) skriver den amerikanske teologen och samhällsdebattören Reinhold Niebuhr att USA plågas av det han kallar ironin i att man för att kunna upprätthålla det amerikanska samhällets viktigaste värderingar är tvungen att handla tvärs emot dessa värderingar. För att bekämpa imperialism är de tvungna att själva agera imperialistiskt, för att upprätthålla individualismen drillas soldater till kollektivism, för att bevara friheten tvingas de förtrycka, för att bevara freden tvingas de kriga och så vidare. Resultatet blir en skuldkänsla som de kommunistiska diktaturerna helt saknar. De kämpar för ett utopiskt mål, ett lyckorike för vilket alla medel är tillåtna. Ändamålet helgar alla medel för att nå därhän:
Kommunisterna använder makt utan skrupler därför att de lever med illusionen att deras uppfattning om ett otvetydigt idealistiskt mål helgar medlen. Vår egen kultur är schizofren när det gäller makt (s. 5, ny upplaga 2008).
I sin bok Dominion (2019) pekar Tom Holland på att även om Karl Marx hävdade att han ägnade sig åt vetenskap var hans bevekelsegrunder allt annat än vetenskapliga. Upprördheten Marx kände över att hantverkare vräktes av sina hyresvärdar och svalt på gatorna, barn åldrades i förtid i tungt arbete i industrin eller i kolgruvorna och slavar arbetades till döds i kolonierna så att borgarklassen skulle kunna sockra sitt te, hade inget med vetenskap att göra, utan var ärligt känd därför att Marx vuxit upp i ett samhälle präglat av tankar om människovärde och jämlikhet.
Att livet för många människor varken var värdigt eller jämlikt är en sak, men tankarna fanns där och de kom från kristendomen. När Marx beskriver de tidigaste människornas primitiva liv har det en tydlig känning av Bibelns berättelse om Edens lustgård, men i stället för en orm som lockar människorna att äta av den förbjudna frukten förorsakas syndafallet i Marx version av människans girighet och av kapitalismen. Att sträva mot en tillvaro där alla delar allt lika låter bekant för alla som läst Apostlagärningarnas beskrivning av hur de första kristna levde i egendomsgemenskap.
Genom kyrkans historia hade det hela tiden dykt upp predikanter som inspirerats av Apostlagärningarnas ord. Karl Marx följde denna tradition, även om han dolde det väl bakom ett annat språkbruk, befriat från religiösa termer och hävdade att moral och lag var sidoprodukter vid sidan av den materialism som styrde samhället. Men det var inte svårt att under ytan känna igen kyrkofädernas tankar om världen som en kamp mellan gott och ont.
Vår tids sekulära samhälle är betydligt mera kristet under en sekulär fernissa än vad de flesta vill inse. En som insåg detta tydligt och klart, som menade att sekularismen och upplysningen var en direkt följd av kristendomens utveckling, var den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Han varnade för det därför att han menade att förbarmande över svaga och medlidande med sjuka och fattiga ledde till samhällets undergång. ”Den blonda besten” som var germanerna innan de kristnats, levde i ett lyckligare samhälle. Den starkes rätt och vilja till makt var för Nietzsche ett sundhetstecken.
Även om Nietzsche hatade tysk nationalism, antisemitism och rasism, pekade han ut grunden för kristendomens förhatliga inflytande, nämligen judendomen. Både Adolf Hitler och Benito Mussolini hade läst Nietzsche och hade dessutom studerat tidens idéer hämtade ur Charles Darwins teorier, att ”den starkaste överlever”. En dekokt av rasism och övermänniskoidéer som hade förskräckt såväl Darwin som Nietzsche, även om de inspirerat till dem, blev resultatet. Nazismen var alltså en motrörelse mot kristendomen. Att många tyska präster och biskopar stödde nazismen och att kommunisterna i Sovjet bekämpade kyrkan med hårda medel gör att det är lätt att förblindas så att man inte ser att den viktigaste skillnaden mellan nazism och kommunism är att nazismen bygger på motstånd till kristendomen medan kommunismen är en form av förklädd kristendom – åtminstone vissa radikala inslag i kristendomen.
Ett långt mer än tusenårigt kristet inflytande över Västvärlden förgås inte så snabbt. Därför är det för så många enklare att se sympatiska drag i kommunismen och förlåta skräckvälde och massmord.
