Kulturell kristendom, som Richard Dawkins talat om nyligen, är resultatet av årtusendens utveckling, som betytt mycket för det sekulära samhällets framväxt.
I en mycket uppmärksammad intervju i måndags för den brittiska mediekanalen LBC – Leading Britain’s Conversation – säger professor Richard Dawkins att han var chockad över att Londons paradgator inför påsk dekorerats med ljusgirlander med budskapet ”Happy Ramadan”. I en ceremoni tändes ljusen av borgmästaren Sadiq Khan och arrangemanget hyllades av människor som såg detta som ett lyckat exempel på mångkultur och hur olika religioner kan leva i fredlig samexistens. Dawkins var inte lika imponerad.
För den breda allmänheten är Dawkins genetiska forskning inte alls lika känd som hans uttalade ateism, tydligast framställd i hans bok Illusionen om Gud (2006, svensk utgåva 2007). Många förvånades därför när Dawkins i intervjun med LBC sa att Storbritannien är ett kulturellt kristet land och han själv är en kulturell kristen. Han underströk att han inte alls är en troende kristen, men han gillar kristna psalmer och känner sig hemma i den kristna livssynen. ”Vi är kristna i det avseendet” säger han. Och det var allvarligt menat, trots att han sa det den första april.
Han har givetvis rätt, kanske i högre grad än vad han själv inser. Distinktionen mellan att vara en troende kristen och en kulturell kristen, som han gör, är i sig ett exempel på kristen livssyn. I andra religioner och deras kulturer är skillnaden mellan tro och kultur inte alls lika tydlig. Det är den kristna idén om att det är tron som ska frälsa oss som gör att Dawkins påpekar att han inte är troende, men ändå kulturellt kristen.
Kristendomen i sig är i kulturellt avseende – jag lämnar religiösa dogmer utanför resonemanget – en lyckad blandning av antikens, framför allt det antika Greklands, gudavärld och judendomen. Ett utmärkt exempel på det är ett krucifix. En jude som avrättats på romerskt vis med korsfästning avbildas på grekiskt vis nästan naken, med muskulös kropp.
I äldre tider såg kyrkan sig gärna huvudsakligen som judendomens fullbordan och hade en tendens att bortse från det tydliga grekiska arvet. Desto mer framhölls det av den sekulära vetenskapen. Kyrkan var judendomens fullbordan enligt den synen, medan vetenskapen var den grekiska filosofins fullbordan. Upplysningen och det sekulära samhället betonade det antika arvet och bortsåg från det judiska arvet.
Upplysningen anses ha börjat med de två 1600-talsfilosoferna René Descartes och Benedict Spinoza. I Sverige vill vi givetvis helst framhålla Descartes, som ju dog av lunginflammation i ett kyligt Stockholm den 11 februari 1650 och som fram till 1666 låg begravd på Adolf Fredriks kyrkogård vid Sveavägen i Stockholm.
Men många andra framhåller hellre Spinoza. I Frankrike kallades ofta upplysningsfilosofer under 1700-talet för ”spinozistes”. Spinozas betydelse för framväxten av upplysningen och i förlängningen det moderna sekulära samhället kan knappast överskattas. Men många som skrivit om honom har grundligt missförstått väldigt mycket. Man kallar honom Baruch Spinoza – kolla exempelvis Wikipedia på de flesta språk – trots att han aldrig själv kallade sig så. Han var en aggressiv kritiker av judendomen, den religion han vuxit upp med. Baruch var hans judiska namn, men även innan han bannlystes av den judiska församlingen i Amsterdam och utvecklade sin kritik kraftigare använde han inte det namnet.
Det påstås ofta att Spinoza var ateist, men Gud är ständigt närvarande i hans skrifter. Han var religionskritiker, men inte gudskritiker. Han hävdade att Gud är det samma som skapelsen och naturen, vilket ur kristet perspektiv på 1600-talet var det samma som att häda och förneka Gud. Eftersom han bannlystes av den judiska församlingen i Amsterdam har många utgått från att rabbinen Saul Morteria som utförde bannlysningen var olärd och fanatisk och att Spinozas gudsbild står i motsats till judendomen. Jag har skrivit om detta förut, men sedan dess har jag efter mycket sökande lyckats hitta Morteiras predikosamling ”Givat Shaul”, som senast trycktes i Warszawa 1912. Morteira framstår där varken som olärd eller fanatisk. Han strör referenser omkring sig och även om jag inte lyckats hitta en direkt referens till de ställen i det judiska medeltida verket ”Zohar” där det sägs att Gud, mänskligheten, skapelsen och naturen är samma sak, citerar Morteira andra ställen i Zohar så pass flitigt att man får utgå från att han var väl bekant med boken och därmed med detta koncept. Morteira kan mycket väl kan ha nämnt det i en predikan som den unge Spinoza hört.
Upplysningen är med andra ord en frukt av både kristendom och judendom och alls inte en så stark motsättning till religionerna som så ofta påstås. Skillnaden blir tydligast om man jämför med andra kulturer, som präglats av andra religioner.
”Gamla testamentets gud” brukar framställas som hård och bestraffande. Men Gud lovar också att de som lever rättfärdigt och följer hans bud kommer att få goda liv. Med andra ord förbinder sig Gud här att själv följa sina påbud, att inte stå över dem. Han begränsar därför sin egen handlingsfrihet. Men det är inte det viktigaste. Guds löfte innebär också att han kan kritiseras för att inte uppfylla löftet. Och kritiken har följt. Redan Mose frågade ”Herre, varför handlar du så illa mot detta folk?” (2 Mos. 5:22). Från honom till nyateismens fyra ryttare i vår tid, varav Richard Dawkins är en, går en rak linje. Ateisterna utgår från att den gud de inte tror på ska uppföra sig så som han utlovat i Bibeln.
Tron på en allsmäktig gud som lovar att inte agera allsmäktigt, utan själv följa de regler han uppställt, är grunden för den västliga civilisationen. Andra religioner tror på gudar som gör vad som faller dem in och kräver fullständig lydnad och underkastelse, eller också tror man på många gudar som sinsemellan kan vara oense eller spela människan olika spratt. Man behöver inte alls tro på denne gud, men trons betydelse för det moderna sekulära samhällets framväxt kan knappast överskattas. Detta är den kristna kultur Dawkins talar om, som han uppskattar, hur mycket ateist han än är.
