Många försöker vara moraliskt högtstående genom att erkänna den egna gruppens skuld och tror sig därmed vara utan den skulden. Det är självbedrägeri och drabbar givetvis just de svagaste som skulle hjälpas – sak samma om vi talar kriminalitet, invandring, socialhjälp eller rätt och slätt kultur.
Att föda de hungriga, förlåta förolämpningar och att älska sin fiende är framstående dygder, grundläggande för vår moral. Men vad händer om jag upptäcker att den minste av alla mina bröder, den fattigaste av alla tiggare, den mest oförskämde av alla syndare, självaste fienden i egen hög person, att allt detta finns inom mig, att jag själv är i störst behov av den vänlighet jag så frikostigt vill ge åt andra? Om jag upptäcker att det är jag som är fienden som måste älskas?
Som regel reagerar vi då tvärt om. Då upphör kärleken och det upphöjda lidandet. Vi fördömer oss själva samtidigt som vi förnekar att vi ens mött den svagaste inom oss själva.
Dessa ord, som jag översatt fritt, uttalades i en tid som såg mycket annorlunda ut än vår egen. Den som sade dem syftade på den enskilda individen, medan jag läser orden som en beskrivning av hela vår kultur. Det var den schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung som i maj 1932 talade inför en pastorskonferens i Strassburg och samma år publicerade föredraget i ett häfte med titeln Die Beziehungen der Psychoterapie zur Seelsorge. Orden hade väl glömts bort av alla utom de mest hängivna jungianerna om det inte hade översatts till engelska året därpå och kommit att ingå i antologin Modern Man in Search of a Soul, som fortfarande är en av Jungs mest lästa böcker på engelska. Till svenska verkar de dock aldrig ha översatts.
Som sagt, Jung talade om enskilda individer och talade inför präster i början av 1930-talet. Och mycket medvetet tonade jag ner lite av det religiösa språket när jag återgav orden, för att tydligare visa på det allmänmänskliga han ger uttryck för, giltigt i dag kanske mer än på hans tid.
Många av oss har exempelvis så lätt att tala om Västvärldens skuld för den transatlantiska slavhandeln, men får tunghäfta när det handlar om arabvärldens slavhandel, både den med afrikaner och den som bedrevs med européer. Upprördheten är stor om någon svensk uttrycker rasism, men samma människor kan vara förlåtande om rasisten är invandrare. Traditionell klädsel ses som intressant kultur på främmande, men svenskar som klär sig i folkdräkt är bara löjlig knätofs. Traditionella maträtter är exotiska och spännande, men när en svensk skola vill servera svensk husmanskost blir det ett ramaskri och anklagelserna haglar om rasism, förtryck och annat hemskt.
En som beskrivit detta fenomen är den australiske politiske filosofen Kenneth Minogue. Hans kanske mest kända bok The Liberal Mind skrevs 1963, när Minogue var 33 år gammal. Inför en ny upplaga 1999, när författaren alltså hunnit bli 69 år, skrev han ett nytt förord, som inleds med att citera den gamle franske poeten och tänkaren Charles Péguy som skrev att allt börjar som mysticism och slutar som politik.
Minogue menar att det Péguy syftar på när han talar om mysticism är vad vi hellre skulle kalla idealism. Allt börjar alltså enligt Péguy som idealism, men med tiden blir det vulgariserat och slutar som politik. Men Minogue menar att det är tvärt om. Om man studerar liberalismens utveckling under 1900-talet kan man konstatera motsatsen. Det som börjar som politik slutar som idealism, eller hellre som religion.
Liberalismen började, säger Minogue, som en politisk rörelse för att reformera förlegade traditioner, men i slutet av 1800-talet dök en ”ny liberalism” upp som började se sig själv som förmer än andra politiska ideologier, som moraliskt upphöjd över andra krassa rörelser i samhället.
Vid 1900-talets mitt hade det liberala sinnet förvandlats till ett nätverk av tankfulla människor som fulla av botgörelse späkte sig över kapitalismens och den västliga imperialismens påstådda orättvisor. Botgörelsen var dock allt annat än personlig. Tvärt om såg sig dessa liberaler som den oskyldiga delen av den skyldiga gruppen. Västvärldens välstånd, hävdade de sig ha upptäckt, byggde på förtrycket av andra.
När det liberala sinnet kom att dominera Västvärldens kultur blev det förbluffande framgångsrikt i att upptäcka allt fler grupper av människor som sammanhölls av det lidande ”vi” åsamkat dem. Det handlade inte bara om fattiga, utan om ursprungsbefolkningar, kvinnor, utsatta barn, homosexuella, funktionsnedsatta, ja praktiskt taget alla utom vita heterosexuella män.
Minogue är tydlig med att säga ifrån att han absolut inte menar att detta lidande inte är ett problem, eller att det skulle vara påhittat. Det han är ute efter är en kritik av det liberala sinnet, att förstå lidande som något som drabbar vissa bestämda grupper av människor. Den moraliskt upphöjde delar in människor i olika grupper och kategorier beroende på vilket lidande dessa kan hänföras till.
Som sagt, Minogue skrev detta 1999, innan teorierna om intersektionalitet fått större genomslag. Intersection är engelska för korsning och vad det handlar om är alltså att de olika grupperna av lidande kan sammanfalla, korsa varandra, så att de mest lidande tillhör flera grupper på en gång. Förvisso finns det lidande och lidande människor, men denna kategorisering handlar inte främst om dem, utan om att vända på den föreställda pyramiden av förtryck så att de mest förtryckta hamnar i toppen i stället för i botten, eller som det uttryckts: Mest kränkt vinner.
Carl Gustav Jung refererade till Matteusevangeliet 25:40: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Att hjälpa den fattige, främlingen, änkan och den föräldralöse är en dygd som framhålls gång på gång redan i de fem Moseböckerna. Ödmjukhet är också en dygd och att inse sina egna fel och försöka bättra sig är givetvis bland det viktigaste en människa kan göra.
Men det Jung och Minogue pekar på är exempel på när dessa i sig goda egenskaper går överstyr. Det handlar inte längre om att hjälpa de minsta av bröderna, utan anklaga den egna gruppen för oförrätter som man anser sig vara oskyldig till just därför att man erkänner gruppens skuld. Det har ofta kallats självhat, men det är mer raffinerat än så. Man hatar sina egna, men undantar sig själv. Just därför att man erkänner den egna gruppens skuld står man moraliskt över de andra.
Att göra något för de minsta av sina bröder och att vara ödmjuk är fortfarande en dygd. Men att lägga skuld på sina egna, varav många är de minsta av bröderna, är raka motsatsen. Och att vara stolt över sin moraliska överlägsenhet är motsatsen till ödmjukhet.
Men människor vill ofta bedras. Och enklast av allt är att bedra sig själv.
