Demokratin utsätts ständigt för hot, men de ser knappast ut så som många föreställer sig dem. Nationell sammanhållning är viktig för demokratins överlevnad och därför har kvarlevor från odemokratiska tider märkligt nog kommit att fungera som sammanhållande symboler.
Under år 2024 kommer halva jordens befolkning kunna delta i ett val. Aldrig någonsin i världshistorien har något liknande hänt. Det borde vara glada nyheter för alla, men SVT lyckas hitta några pessimister.
– I slutet av 2024 vet vi om demokratin överlever eller dör, säger journalisten Maria Ressa, som vann Nobels fredspris 2021.
För att ytterligare förstärka domedagsstämningen bidrar SVT själva med en grov lögn:
– Faktum är att vi nu är tillbaka till samma nivå av demokrati i världen som före murens fall 1989, säger reportern Oscar Gyllander.
1989 var trettio procent av världens länder demokratier. Ungefär 55 procent av världens befolkning levde i demokratier. Enligt det sätt att mäta som man använde den gången lever i dag 66 procent av världens befolkning i demokratier. Att man ofta ser betydligt lägre siffror beror på att man i dag ställer mycket hårdare krav på vad man betecknar som en demokrati. Det kan finnas goda skäl till det, men om man applicerar dagens hårda krav på gårdagens mjukare krav börjar man jämföra äpplen och päron. Flera av de länder som i år håller val – exempelvis Mexiko och Turkiet – är enligt det strängare sättet att räkna inte demokratier.
Den bok som kanske påverkat framväxten av moderna demokratier mest är Alexis de Tocquevilles De la démocratie en Amérique, vars första del utkom 1835. Redan innan den andra delen utkom 1840 hade en svensk översättning påbörjats, Om folkväldet i Amerika, vars första del utkom 1839. På titelsidan har den ett citat av Erik Gustaf Geijer, som kallar boken ”en af de bästa böcker jag läst och någon kan läsa”.
Det går knappast att överskatta Tocquevilles betydelse för demokratiseringen av världen. Då är det en märklig paradox att det USA han beskriver inte alls var demokratiskt med moderna mått mätt. Det var ett samhälle där slaveri och utrotning av ursprungsbefolkningen var en del av ordningen, ett samhälle som med rätta kan kritiseras i hårda ordalag. Men om man inte samtidigt ser att ur den kärnan föddes de moderna demokratierna, gör man sig blind. När SVT och de personer de intervjuar oroar sig för demokratins överlevnad finns det därför ingen hejd på överdrifterna. Att demokratier har brister är inte samma sak som att de är totalitära stater. Verkliga diktaturer har tappat mark och att börja utmåla demokratiska ledare med en annan inställning i politiska frågor än ens egen som hot mot demokratin är i sig ett hot mot demokratin.
Det är ett fenomen som blivit allt vanligare de senaste åren. Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt genomför med sin bok How Democracies Die (2018) ett intellektuellt magplask av stora mått. Man kan vara kritiskt inställd till både Donald Trump och Brexit utan att för den sakens skull tro att dessa val innebar demokratins död. Brexit är snarare ett bevis för demokratins livskraft, då landets majoritet röstade på ett annat sätt än den åsikt som var förhärskande hos den styrande eliten. Trump är yvig i språket och gör ogenomtänkta saker, men det gör honom inte jämförbar med totalitära ledare. Demokratin överlevde alldeles utmärkt hans första valperiod och vinner han årets presidentval lär demokratin överleva en andra omgång.
På samma sätt missbrukade dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist och migrationsminister Anders Ygeman sina ämbeten när de en vecka före valet förra året kallade till presskonferens och hävdade att om en borgerlig regering stödd av SD kom till makten var demokratin hotad. Demokratin har klarat sig alldeles utmärkt. Det var inte demokratin, utan deras eget regeringsinnehav som var hotat.
Demokratin bygger på att människor är oeniga och att de därför samlas i olika partier som företräder olika ideologier. Det ligger i sakens natur att de försöker bekämpa varandra. Så länge landets invånare har så pass stark sammanhållning att de sätter landets väl och ve före sin ideologi urartar inte konflikterna till inbördeskrig eller statskupper. Det som bidrar till sammanhållningen bidrar därför också till att rädda demokratin.
En märklig paradox är därför att mycket otidsenliga symboler för ett odemokratiskt samhälle kan rädda demokratin. Ett bevis för det finns i en bok som gavs ut i direkt motsatt syfte. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm var radikal marxist och bekämpade gamla traditioner och såg nationell sammanhållning som något ont. Hans antologi The Invention of Tradition (1983) är mest känd för Hugh Trevor-Ropers kapitel om hur skotska traditioner som kilten, säckpipan och mönster för olika klaner är ”påhittade” i modern tid. Hobsbawm skriver i sitt inledande kapitel (i min översättning):
”’Traditioner’ som verkar eller som hävdas vara gamla är ofta tämligen nya till ursprunget och ibland påhittade”.
Det där är givetvis rent nonsens, för det är inte bara en del nya traditioner som är påhittade, utan alla traditioner, oavsett ålder, är givetvis uppfunna av någon. Inget kommer till av sig själv. Att den skotska kilten uppfanns av en engelsman på 1700-talet är därför inget bevis för att traditioner inte skulle vara något värda. Orsaken till att engelsmannen uppfann den berodde på att skottarna aldrig i livet skulle gå med på att klä sig i byxor i stället för den opraktiska heltäckande schal de gick klädda i. Kilten uppfanns verkligen, men den berodde på en redan existerade äldre tradition.
Medförfattaren i antologin David Cannadine skriver om hur ceremonierna kring det brittiska kungahuset kommit att bli samlande för Storbritanniens invånare. En del traditioner i samband med en kungs kröning och död är verkligen uråldriga, men sättet de utförts på har ändrats mycket genom åren.
Under 1800-talet genomfördes kröningar, bröllop och begravningar inom kungahuset slarvigt och oinspirerat. När drottning Victoria kröntes skedde det helt utan förberedande repetitioner, vilket gjorde att ärkebiskopen inte kunde sätta ringen på hennes finger, eftersom det var för tjockt. Folk satt och pratade högt under begravningarna, Windsor castle var så kallt att biskopen av London dog i lunginflammation efter en begravning.
Ceremonierna spelade inte så stor roll i en tid då den som inte var personligen närvarande inte kunde se festligheterna. I en tid då alla som inte gick till fots åkte med häst och vagn imponerade inte en kunglig vagn särskilt mycket. Kungens makt gjorde att journalister som skrev om ceremonierna ofta gjorde det på ett förlöjligande sätt.
Men när kungen mist sin makt blev journalisterna vördnadsfulla. När foton och filmer började spridas från kröningar, bröllop och begravningar blev intresset stort hos allmänheten. När teve och numera Youtube gör att man kunnat följa drottning Elisabeths begravning och kung Charles kröning har ceremonierna fått en mycket stor betydelse som ett sätt att samla ett för övrigt splittrat folk. Demokratin behöver sammanhållningen för sin överlevnad och får den av det som en gång symboliserade ett auktoritärt styrelseskick.
