Politiker i demokratier har i alla tider haft samma problem: Vad gör man med väljarna som röstar fel? Här presenterar man en politik som leder direkt till lyckoriket för den stora massan och så vill de inte ha den!

När demokratin som modern styrelseform tog sina första stapplande steg i 1600-talets Nederländerna var detta något som sysselsatte flera politiska tänkare. Politik borde handla om att skapa största möjliga lycka åt så många människor som möjligt och det borde vara en självklarhet att det stora flertalet skulle rösta för en sådan politik.

Men majoriteten av Nederländernas invånare var fattiga och obildade. De trodde på skrock och skulle man skicka dem till valurnorna skulle de antagligen rösta på den kandidat prästen hade sagt till dem att rösta på. För att skapa en fungerande demokrati krävdes först och främst upplysning och kunskaper så att människor tänkte rationellt.

Införandet av den svenska folkskolan 1842 syftade helt klart till att skapa ett folk moget för ett demokratiskt statsskick. Det är ganska lätt att hålla med om att demokrati i ett land präglat att analfabetism, isolation och allmän okunnighet inte nödvändigtvis blir så lyckat. Men samtidigt måste man ställa sig frågan när folket är tillräckligt uppfostrat, när folkbildningen övergår i propaganda och åsiktskontroll.

1600-talets politiska tänkare försökte bryta ”prästväldet”, att prästerna predikade och folk okritiskt lyssnade till vad de sade. De ville att människor skulle lära sig tänka kritiskt och fatta rationella beslut.

Men det som är rationellt för den ene är det inte för den andre. De politiker i vår tid som anklagats för att vara ”populister” har gång på gång visat sig ha haft säkrare väderkorn än de politiker som inte sett det komma.

Populism betyder att man presenterar enkla lösningar som faller i god jord hos den breda allmänheten. Det borde faktiskt alla politiker göra.

Enorma belopp används i Sverige åt att få folk att tänka ”rätt”. Och gång på gång visar det sig att det som ena dagen var rätt nästa dag är fel. En naturlig skepsis mot statliga uppfostringsförsök är därför på sin plats.

I ett tal den 11 november 1947 sade Winston Churchill:

– Många styrelseformer har prövats och kommer att prövas i denna syndfulla värld. Ingen inbillar sig att demokrati är perfekt eller ofelbar. Det har till och med sagts att demokrati är den värsta styrelseformen – bortsett från alla andra som prövats.

Den som sagt detta, om än inte fullt så tillspetsat som Churchill formulerade det, var pastorn Frederik van Leenhof i sin bok Hemel op Aarden (1703). Demokratin är den absolut bästa styrelseformen, säger han, även om också demokratin har sina brister och andra styrelseformer har fördelar.

Redan de tidiga demokratiska tänkarna; Spinoza, van Leenhof, bröderna de la Court med flera, hävdade något som genom historien har visat sig vara en sanning, nämligen att demokratier inte för krig mot varandra. En demokrati kan självfallet vara tvungen att försvara sig när den blir anfallen av ett annat land och kan av strategiska skäl rent av starta ett krig, men två demokratiska stater utkämpar inte krig mot varandra. Majoriteten vill leva i fred och där fungerar alltså den rationalitet upplysningstänkarna efterlyste.

Därför är statens viktigaste uppgift att skapa säkerhet och fred för landets invånare. Men politiker av alla sorter verkar inte för landets och folkets bästa, utan alltför ofta för sitt eget intresse. Just därför är demokratin den bästa styrelseformen, eftersom man kan avsätta odugliga ledare. Men ett problem är, säger van Leenhof, ”het dumme graauw”, den dumma massan.

Givetvis ligger det en del i vad van Leenhof skrev om den dumma massan. Men samtidigt kan vi konstatera att om massan hade bestämt i stället för våra politiker under de senaste årtiondena hade Sverige varit ett mycket bättre land i dag. I just de frågor som mest plågar dagens Sverige: den obefintliga integrationen, våld och organiserad brottslighet, har man kunnat iaktta den största skillnaden i åsikter mellan befolkningen och politiker.

Folk såg det komma när politiker öppnade hjärtan och inte ville bygga murar.