Ja, så var det dags igen för årets luciabråk. Jag menar att så gott som alla debattörer missat vad det egentligen handlar om. Det handlar inte främst om Lucia var från Italien, inte om det är en kristen helg, inte om inkludering eller exkludering. Det handlar om att samhället byter skepnad och då uppstår ilska.
Har ni hört den där om franska revolutionen? Berättelsen om hur det franska folket var så pressat och undertryckt av adeln och kungahuset att de gjorde revolution och – för att använda Hasse Alfredsons talande beskrivning – högg huvudena av dem som limpskivor. Berättelsen lärs ut i skolorna. Vi har förmodligen alla lärt oss den.
Men särskilt sann är den inte.
En av dem som blev av med huvudet under revolutionen var kung Ludvig XVI:s försvarsadvokat Guillaume Chrétien de Lamoignon de Malesherbes. Hans barnbarnsbarn var historikern och den politiske teoretikern Alexis de Tocqueville, mest känd för sitt stora arbete De la démocratie en Amérique (1835–1840), som redan under hans livstid översattes till svenska som Om folkväldet i Amerika (1839–1846).
Inte fullt lika känd är hans bok L’Ancien Régime et la Révolution (1856, Den gamla regimen och revolutionen, 2007). Boken handlar, som titeln visar, om Frankrike före revolutionen 1789. Men den kan läsas för att förstå Sverige 2022. Tocqueville undersöker noga hur de rättsliga och ekonomiska förhållandena var åren före revolutionen och hans slutsats är att jämfört med de flesta länder i Europa hade det franska folket betydligt bättre levnadsförhållanden och större frihet än i exempelvis Preussen och England. 1789 hade många länder, bland annat Preussen, fortfarande livegenskap, det vill säga att bönder var bundna till sina gårdar. De fick inte flytta eller sälja dem, de måste utföra dagsverken för ortens adelsman. De fick inte ens gifta sig med vem de ville utan adelsmannens tillstånd.
I Frankrike var det inte så. Livegenskapen hade upphört för längesen och antalet självägande bönder var stort. Adelsmannen var med få undantag som vem som helst, om än med större förmögenhet. Men de få privilegier adeln hade kvar skavde. De tog upp broavgifter, avgifter för marknadsstånd och hade privilegier på kvarnar, vilket gjorde att bönderna var tvungna att mala sin säd hos adelsmannen. Tocqueville menar att det är just detta som gjorde att revolutionen skedde i Frankrike. Just därför att adelns makt hade minskat och böndernas självständighet ökat tålde de franska bönderna inte att adeln hade kvar vissa privilegier. Detta skapade ilskan mot adelsmännen som ledde till giljotinen.
Det är alltså när samhället förändras och den gamla eliten inte vill inse detta, utan fortsätter att leva som om det fortfarande vore den som styrde, som detta leder till hat.
När ilskan växer mot dragqueens som läser sagor för barn på bibliotek eller när skolor ordnar ”ljusfest” i stället för luciatåg blir ilskan så stor, inte därför att de flesta på allvar känner sig hotade av dessa påhitt, utan därför att de som står för påhitten borde inse att deras tid är över nu. Det är med andra ord arrogansen, uppfattningen att man representerar någon sorts överideologi där allt motstånd är det samma som ondska, som upprör.
Men det tar tid innan alla fattar det där. Agnes Wold twittrar därför förvånat Vad gör Herr Vinge på regeringens presskonferens? I tråden som följer framställs SD som den hemliga makthavaren som i kulisserna rycker i regeringen som sprattelgubbar. Att det varit val och att de tre regeringspartierna och SD gjort en alldeles öppen och tydlig överenskommelse på Tidö om gemensam politik har tydligen inte gått upp för Wold eller hennes följarskara. De kan bara tänka sig att det beror på fuffens.
Samma otur i tänkandet råkar Anne Ramberg ut för när hon offentligen åthutar Richard Jomshof för att han med gillande kommentar delat en video med Richard Sörman på Riks, där Sörman kritiserar Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Ramberg skriver: Detta angrepp på @anderslindberg anstår inte en ordföranden i Justieutskottet. Bedrövligt! Jag väljer att ha överseende med att Ramberg stavar fel, trots att man kan tycka att det inte anstår en ordföranden – för att använda hennes språkbruk – i Uppsala universitets konsistorium. Men det intressanta är framför allt kommentarerna i den efterföljande tråden, där denna tar priset:
Vidrigt att det här har röstats fram av en lurad och lågutbildad väljarkår.
Det är alltså majoriteten av svenska folket som kallas lågutbildade och lurade. Att vägra inse detta och försöka inbilla sig själv och andra att majoriteten lurats eller att de röstat ”fel” på grund av för låg utbildning är en dumhet som slår tillbaka på den som säger det.
Vartenda år upprepas samma sak vid lucia. Någon välmenande människa bestämmer sig för att anpassa luciatåget efter nya påhitt. Ett ramaskri, oftast mest i pressen eller framför datorer, blir resultatet och blir omskrivet. Men i år skedde alltså det att luciatåget i Bollnäs med en ”ickebinär lucia” stoppades av regionfullmäktiges ordförande därför att det inte var traditionellt. Det var bara besöket hos regionfullmäktige som stoppades. Luciatåget kom till kyrkan och vi kan väl anta att det också, så som brukas, besökte skolor och sjukhem.
Diskussionen fastnade snabbt i om vad som är rätt tradition. Måste en lucia vara kvinna? Är lucia en kristen tradition eller hednisk? På de där frågorna finns en mängd olika svar. Ja, det har sedan urminnes tider förekommit att män klätt ut sig till lucior. Ja, Lucia var ett katolskt helgon från Sicilien, men nej, svenskt luciafirande har inte mycket med henne att göra. Och ja, traditioner förändras. Men det är inte detta frågan handlar om, utan det oerhörda, att en politiker från SD använder sin politiska makt. Det är där skon klämmer. Att människor som brukar göra allt för att förstöra och ifrågasätta traditioner själva börjar tala om hur traditionerna egentligen är och hur fel SD-politikern därför har, är bara en komisk bieffekt.
Den amerikanska historikern Barbara Tuchman skildrar i sin bok A Distant Mirror (1978, En fjärran spegel, 1981) 1300-talet som en spegel av nutiden. Hon beskriver hur den styrande överklassen under riddartiden såg på sig själv som följande ridderliga ideal, stridande för tro, rättvisa och varande de förtrycktas beskyddare. Detta vid sidan om de legender som berättades om dem som kämpar mot drakar, troll och ondskefulla människor. I själva verket var de själva förtryckare och laglösheten var utbredd. ”När gapet mellan ideal och verklighet blir för brett, faller systemet sönder”, skriver Tuchman. Hon menade sig kunna se samma sak hända under första världskriget. Hade hon levat nu hade hon kunnat se samma sak hända hundra år efter första världskriget.
Vi hade en överklass som i namn av humanitet, rättvisa och jämlikhet skapade inhumana, orättvisa och ojämlika förhållanden. En del har inte förstått att samhället nu håller på att förändras. Därför förvånas de av den ilska som drabbar dem. De som alltid velat provocera blir upprörda över att människor provoceras.
