Totalitära ideologier vill skapa gemenskap, men bara på egna villkor. Inget fruktar de mer än spontan folklig gemenskap. Massans makt är inte diktatorns. Det insåg Hitler, Mussolini, Lenin och deras kollegor.
De enorma ceremonierna, sedda av en hel värld, kring drottning Elizabeth II:s begravning kom vid samma tid som stora delar av den svenska opinionen på blodigaste allvar trodde att vi stod inför en fascistisk diktatur. Det är företeelser som har en del paralleller, något som vi kan lära oss av. Uttrycket ”det var så det började på trettiotalet” har vi hört alltför många gånger utan att någon verkar reflektera över att det kanske fanns saker som upphörde på trettiotalet också. Nazisternas partidagar i Nürnberg började på tjugotalet, men upphörde faktiskt på trettiotalet. Och det fanns en orsak till det.
Alla 1900-talets totalitära ledare, som Hitler, Mussolini och Lenin, hade läst Gustave Le Bons bok Psychologie des Foules (1895, svensk översättning Massans psykologi, 1912). Le Bon varnade för just det dessa ledare ville åstadkomma, men den biten verkade diktatorerna strunta i. Att andra politiker och även psykologer, som Sigmund Freud, också intresserade sig för Le Bons verk tycks inte heller ha haft så stor betydelse. Jag märkte det när jag själv läste Le Bon på min kindle-läsplatta och sedan började få skamliga förslag: Amazon rekommenderar andra böcker jag borde läsa, med utgångspunkt från det jag läst och nu började förslag på att jag borde läsa Vladimir Putins husfilosof Aleksander Dugin varvas med tips på böcker av konspirationsteoretikern och antisemiten David Icke. Andra mindre kända förmågor i samma stil icke att förglömma. Det blev direkt pinsamt att stänga av läsplattan på en offentlig plats, för jag visste aldrig vad som skulle komma på skärmen i stället för texten. Det ena stolleprovet efter det andra dök upp, vilket inte kändes trevligt när jag satt inklämd mellan två andra passagerare på ett flygplan. Vad skulle de tänka om mig?
Det Hitler och de andra lärde sig från Le Bon var att människor i stora folkmassor uppträder som om de vore en människa. Det finns alltid avvikare, men majoriteten utgör massan och den har sin egen psykologi. Le Bon, som sannerligen inte var feminist, menar att massan är som en kvinna till sitt väsen, därför att den inte är mottaglig för rationella argument! Det har hänt en del i synen på kvinnor sedan 1895, men än i dag torde iakttagelsen hålla att massan är dum, att den inte kan höja sig över ett ganska lågt medelvärde i intelligens därför att en förutsättning för att en folkmassa ska agera gemensamt är att alla måste hålla med. Ett invecklat teoretiskt resonemang går därför inte hem när någon talar inför en stor folkmassa, men däremot korta slagord och lättfattliga repliker.
En skicklig ledare kan därför styra massan om språket anpassas och innehållet förenklas. Inte bara Hitler, Lenin och Mussolini använde sig av den insikten. Theodore Roosevelt, Winston Churchill och förmodligen många andra kända politiker gjorde det också. Alla hade de läst Le Bon.
Men åtminstone i Hitlers fall kan vi konstatera att hej vad han bedrog sig. Det är något som få verkar känna till, men Hitler insåg ganska snart att han lekte med elden. De stora massmötena, som partidagarna i Nürnberg, avvecklades efter några år och vi vet varför.
Barbara Ehrenreich var en amerikansk journalist, död för några veckor sedan vid 81 års ålder. Med ett förflutet i hippierörelsen och olika vänsteraktivistiska organisationer utforskade hon nyfiket hur dans, musik och massrörelser påverkat människan, både negativt och positivt genom historien. Boken Dancing in the Streets (2007, svensk översättning Karnevalsyra, Leopard 2009) beskriver hur människans rörelse i takt med musik – både i form av dans och i form av marscherande – bidrar till att skapa en mycket stark gemenskapskänsla. Den militära drillen kan tyckas meningslös, men det är den som gör att soldater är beredda att offra sina liv för varandra och för sitt land. Människor som rör sig i takt känner sig efter en tid som om de vore ett väsen, där den enskilda individen försvinner.
Mussolinis fascister upptäckte – efter direkt inspiration från Gustave Le Bon – hur massmöten med taktfast marscherande hade en nästan magisk makt på folk. Hitler inspirerades av detta och redan 1923 hölls de första partidagarna, efter 1933 på en särskild anläggning i Nürnberg. Men de sista partidagarna hölls 1938. Året därpå krockade partidagarna med anfallet på Polen. Det var en bra ursäkt för att sluta. Och de återupptogs aldrig, trots att samma tid året därpå, 1940, var en förhållandevis lugn tid under kriget. Orsaken var nämligen inte krigsutbrottet utan att nazisterna tröttnat på massmötena. Ehrenreich påpekar att inspirationen för alla politiska massrörelser kom från franska revolutionen, som Le Bon också utgår från. Men Le Bon bortsåg från att revolutionens inledning var den verkliga spontana massrörelsen, med stormandet av Bastiljen 1789. Senare massmöten var regisserade av överheten, en överhet som mycket väl förstod att massan måste kontrolleras, därför att annars kunde den bli farlig – för överheten.
Hur mycket nazisternas massmöten kan ha kostat verkar ingen ha räknat ut, skriver Ehrenreich, men det måste ha varit enorma summor. Bara en sådan sak som att en stor del av befolkningen fick ledigt från sina arbeten måste ha kostat jättebelopp. Människor valdes noga ut, transporterades till platsen för massmötet, fick nummerlappar med angiven plats både för själva mötet och för en säng i ett tält över natten. Var det vackert väder kunde det bli succé, men regnade det blev det fiasko. Och ganska snart efter den första entusiasmen 1933–34 började folk tröttna. De tvångskommenderades, men smet ibland. Arrangemangen skulle vara värdiga, allvarliga och nyktra. Inga stora banketter eller andra festligheter med mat och dryck ingick. Men den stora folkmassan kunde roa sig i alla fall. Uttryckliga förbud mot danstillställningar efter partidagarna tyder på att sådant förekom. Mängder av prostituerade – som inte alls tvångskommenderats – åkte också till Nürnberg, med skyhöga siffror för könssjukdomar som följd. Ölkonsumtionen var våldsam och fylleriet utbrett, inte bara bland de tvångskommenderade, utan också bland partifunktionärer.
En enorm folkmassa bestående av halvfulla, tvångskommenderade och därmed missnöjda människor kunde bli farligt. Grymtningar från publiken under de många och långa talen hörs aldrig i propagandafilmerna, men det förekom.
En folkmassa kan låta sig ledas av en skicklig ledare, en stark man, som Gustave Le Bon skriver. Men en folkmassa kan också göra uppror. Och, påpekar Ehrenreich, varken Hitler eller Mussolini byggde sin makt på folkmassorna, utan genom terror och kontroll. Folkmassan kan vara farlig och kräva sina offer, men just därför att den utsuddar individen är den jämlik och blir en fara för överheten.
