Wokeism, identitetspolitik och sagoberättande fungerar inte. Den nya puritanismen tar död på berättarglädjen och humorn. Därför är Disneys nya filmatisering av Snövit dömd att misslyckas.
I början av 1800-talet uppstod ett stort intresse för folkliga visor och sagor. I Sverige samlade Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius in en mängd folkvisor som publicerades 1814-1816 i tre volymer med en notbilaga. I Tyskland publicerade bröderna Jacob och Wilhelm Grimm 1812 sin första samling med folksagor, en volym innehållande 86 olika sagor. Den slutliga versionen av bröderna Grimms sagor utkom 1857 med hela 201 sagor. De fick massor av efterföljare. Under 1800-talet var insamlandet av folksagor mycket omfattande och entusiastiska etnologer har också under 1900-talet samlat in och publicerat mängder med andra sagor.
Det finns alltså tusentals sagor att välja på, men ändå förmår inte Disney göra det längre. I stället producerar de nya ”förbättrade” versioner av sina gamla filmatiseringar av några av Grimms sagor. En sådan är nummer 53 i 1812 års upplaga, Sneewittchen, som Disney 1937 använde för sin första stora långfilm, Snövit och de sju dvärgarna.
Men den nya filmen som skulle ha haft premiär kommande mars sägs nu bli färdig först 2025. Den har drabbats av många mycket tidstypiska problem. För det första kunde man inte låta dvärgar spela dvärgar. Skådespelaren Peter Dinklage, en av de få hollywoodskådespelare som själv är dvärg, uttalade sig och menade att det vore att befästa gamla stereotyper att låta sju dvärgar spela sju dvärgar. Disney, som är känsliga för alla anklagelser av det slaget, ändrade det så att de sju blev ”magiska varelser”, en samling av män och kvinnor i alla åldrar och hudfärger, varav en dvärg.
Det innebar ju att sex dvärgar, som kanske hade fått en chans att göra skådespelarkarriär, inte fick den chansen, vilket brottaren Dylan Postl, kallad ”Hornswoggle”, påpekade i en intervju med Piers Morgan. När Hornswoggle argumenterade mot poddaren James Barr blev hela idiotin med identitetspolitik så uppenbart tydlig. Barr menade att i en modern film kan man inte ha sju dvärgar, men när Hornswoggle argumenterade emot kunde Barr inte svara, eftersom Hornswoggle i egenskap av dvärg hade tolkningsprivilegiet. Barr föll alltså på eget grepp.
Men i en diskussion beror inte ens argument på hur lång man är, utan på om man har något viktigt att säga. Allt Barr kunde säga var att han, som är gay, var upprörd över att personer som är gay inte får spela straighta roller och därför borde inte straighta personer få spela gay. Mängder av gay skådespelare har genom historien spelat straighta roller, men det verkar inte Barr känna till.
Piers Morgan kunde konstatera att enligt vissas åsikt får bara gay personer spela gay personer på duken, bara walesare får spela walesare och så vidare, men när vi har dvärgroller, de mest kända dvärgarna i Hollywoods historia, sju personligheter med olika karaktärsdrag och alls inga stereotyper, personer som dessutom spelar en hjälteroll i filmen, då får de rollerna inte längre spelas av dvärgar. Varför? Jo därför att det ska vara ”inkluderande”. Men i själva verket är det då tvärt om. Morgan kallar det ”stinkande woke hyckleri”.
Men detta var bara början för filmens problem. Skådespelerskan Rachel Zegler, som ska spela Snövit, är kanske en bra skådespelare, även om hon i den trailer som producerats knappast ger det intrycket. Men hennes uttalanden i olika sammanhang, där hon förlöjligar den gamla filmen från 1937, har inte gjort henne populär:
”Den ursprungliga filmen offentliggjordes 1937 och det är väldigt tydligt. Handlingen koncentreras mycket kring hennes kärlekshistoria med en kille som tydligt förföljer henne.”
Prinsen som kommer och kysser Snövit där hon ligger förgiftad och får henne att vakna till liv kallas av Zegler en ”stalker” och hans beteende ”predatory”. Men i den nya versionen ska allt sådant bort:
”Hon kommer inte att drömma om sann kärlek, hon kommer att drömma om att bli den ledare hon vet att hon kan bli”.
Att också ledare kan behöva kärlek verkar inte föresväva Zegler. Själva tanken på att ledarskap och sann kärlek inte kan förenas tyder på väldigt knepiga tankegångar. Men som skådespelare hade inte Zegler behövt komma med några politiska eller ideologiska uttalanden. Att hon gjort det börjar allt mera likna en katastrof för Disney.
Hela historien påminner om hur viktigt det är när man studerar historia att försöka sätta sig in i hur människor i tidigare generationer tänkte. Vad var det som gjorde filmen från 1937 så älskad? Inte var det väl därför att prinsen framstod som en rovlysten stalker?
Den som starkast av alla argumenterat för att man måste försöka förstå historiska personer genom att sätta sig in i hur de tänkte är den italienske filosofen Giambattista Vico (1668-1744). Jag har tillbringat lediga stunder under den senaste veckan med att läsa Vicos bok Scienza Nuova (1725). Nej, jag har inte läst den på italienska. Vico, som var från Neapel, lär skriva en så lokalfärgad och för övriga italienare obegriplig italienska att italienare ofta föredrar att göra som jag gjort, läsa honom i engelsk översättning.
Som med andra så pass gamla böcker finns där många guldkorn blandat med saker som Vico kom att få väldigt fel om. Det som fick mig att börja läsa honom var att jag i ett helt annat sammanhang snubblade över en understreckare i Svenska Dagbladet från 2010 av Carl Johan Gardell som hävdar att Vicos filosofi skulle ha jämnat vägen för fascismen. Varför i all världen då? Jo, menar Gardell med stöd av ett antal böcker av den israeliske historikern Zeev Sternhell, genom att Vico var kritisk mot upplysningsfilosofin arbetade han för att bevara det bestående samhället:
”Skälet till att Vico fördömde dessa revolutionära tankegångar var självfallet att de hotade att rasera den etablerade samhällsordningen och förvandla de kuschade undersåtarna till myndiga medborgare med befogenhet att välja statens styresmän.”
Detta verkade så uppenbart dumt att jag ville se vad Vico har att säga, som kan tolkas som fascismens förstadie. Jag tror inte alls att han ville bevara samhällsordningen för att förhindra att de ”kuschade undersåtarna” annars skulle bli myndiga medborgare. Vicos motstånd mot upplysningens idéer handlade om att han inte trodde på Descartes teorier.
Men även om Gardell skulle ha rätt om bevekelsegrunderna för Vicos motstånd mot upplysningen: Fascism är en i allra högsta grad revolutionär rörelse så hur i all världen kan man tvinga en person med motsatt åsikt som levde hundratals år före fascismen att bli rörelsens ledstjärna? Jo, säger Gardell med hjälp av Sternhell, den brittiske filosofen Isaiah Berlin (1909-1997) sa i en intervju 1990 att en av hans stora förebilder var Giambattista Vico. Jaha? Och? Berlin var en uttalad ideolog för frihet, vars frihetsbegrepp har kommit att användas i många sammanhang. Han stod så långt från fascism som man över huvud taget kan komma. Han menade att 1900-talets radikala rörelser, som kommunism, fascism och nazism, var upplysningens barn. Gardell nämner det där med kommunismen, men hoppar över de två andra rörelserna, som dock bygger på samma radikalism, om än med andra förtecken.
Vico menade alltså att man måste förstå alla människor utifrån den tid de levde i. Det hjälpte inte. Han har själv blivit missförstådd och dömd efter nutidens måttstock, precis som Snövit från 1937 döms efter vår tids måttstock.
Vico menade att eftersom historien förändras finns det inga eviga värden. Jag anser att han hade fel på den punkten. Kärlek är ett exempel på ett evigt värde och vår tid kan behöva en film om sann kärlek lika mycket som 1930-talets människor behövde den. Tar man bort kärleken ur Snövit kan man lika gärna skrota hela projektet. Den gamla Snövit-filmen var alltså Disneys första långfilm. Något säger mig att den nya Snövit-filmen riskerar att bli Disneys sista.
Men i väntan på det vill jag önska alla läsare ett riktigt gott nytt år!
