Poddargänget ”Sista måltiden” har en fantastisk förmåga att locka intressanta gäster till sin studio för samtal som varar många timmar. Håkan Juholt, Alice Teodorescu, Hanif Bali, Jimmie Åkesson, Annika Strandhäll, Anders Lindberg och Anders Holmberg är några av dem som nyligen medverkat.

I det senaste avsnittet medverkar Kajsa Ekis Ekman, en kvinna som ofta får mig att tänka på Grönköpings skildrare Nils Hasselskog när han som poeten A:lfr-d V:stl-nd diktade: ”Vad rätt du tänkt, fast det var fel”. Jag delar verkligen inte hennes syn på konflikten Israel – Palestina, men i vissa avseenden vill jag ge henne rätt. Att utifrån lösryckta citat av det hon säger förlöjliga henne vänder jag mig lika mycket mot som jag protesterar mot hennes tolkning av situationen. Man bör i en debatt angripa motståndarens klyftigaste argument och inte de dummaste, sa Bertrand Russel. Den regeln lyckades han visserligen inte själv följa något vidare och kanske jag inte heller alltid gör det, men trots allt är det en bra utgångspunkt för att skapa ett samtal i stället för en pajkastning.

Det stora problemet med Ekmans argumentation är dess motsägelsefullhet. Israels armé begår folkmord i Gaza enligt henne, men när det gäller Hamas pogrom mot Israel den 7 oktober var det inte folkmord, därför att Hamas, enligt vad hon säger där, inte har en armé. Därför var förövarna som den 7 oktober anföll Israel individer som förtjänade en rättegång, inte ett krig som svar. Om 2000 terrorister kommer in i Sverige och halshugger och våldtar människor är det enligt Ekman inte ett krig, eftersom ett krig utkämpas mellan två arméer och Hamas har – fortfarande enligt henne – inte en armé.

– Hamas är ju som Socialdemokraterna. Dom har en kvinnoorganisation, dom har en idrottsorganisation, dom har en ungdomsorganisation, dom har liksom typ ABF, Folkets hus, allt det här. Det här är en organisation med förgreningar i hela samhället. Dom är framför allt en välgörenhetsorganisation.

Av detta blev det en artikel i Expressen och andra tidningar följde upp. Men Ekman säger ju inte att Hamas är socialdemokrater, utan att hon använder Socialdemokraterna som ett exempel på en rörelse med ”förgreningar i hela samhället”. Just det har hon rätt i. Och just det är Israels stora svårighet i det krig som nu utkämpas. Hur bekämpar man en organisation som så starkt genomsyrar hela samhället?

Hade Ekman valt att jämföra Hamas med Hitlers Tyskland hade liknelsen fungerat ännu bättre. Nazistpartiet genomsyrade verkligen hela landet, där partiets symbol blev landets officiella flagga, där folk hälsade på varandra genom att hylla ledaren, ”Heil Hitler”. Att Hamas och nazismen har en gemensam ideologi i att döda judar gör givetvis att Ekman undviker den jämförelsen.

Hamas pogrom den sjunde oktober var det största massmordet på judar sedan Förintelsen, så vad Ekman än tycker finns dock parallellerna tydliga. Om man inte ser de tusentals män som i en gemensam aktion korsade gränsen och mördade, våldtog och kidnappade som individer som fordrar enskilda rättegångar, utan ser aktionen som organiserad av Hamas – vilket Hamas själva är helt öppna med – och man tar Hamas ord på allvar om att de tänker göra om sådana aktioner så länge Israel finns som stat, ja då har Israel inget annat val än att försöka utplåna Hamas.

Hitlers Tyskland varade i tolv år. Hamas styre i Gaza har pågått i sjutton år. En hel generation har vuxit upp med skolböcker som handlar om hur man dödar judar, barnprogram som handlar om hur man dödar judar, ständig propaganda om hur man blir martyr. Efter Hitlers fall krävdes många år av avnazifiering av Tyskland. Samma sak kommer att krävas i Gaza. Människor som i snart två årtionden ständigt matats med att det är rätt att hata måste lära sig något annat.

Jag har en son som bor i Israel. Före den sjunde oktober arbetade han mycket tillsammans med en palestinsk man från en närbelägen arabisk by. Nu är gränsen stängd så palestiniern kan inte få tillstånd att arbeta i Israel. De pratar ofta med varandra per telefon och palestiniern beklagar sig över den svåra situationen när han inte längre kan arbeta i Israel.

Nyligen var min son i Dubai tillsammans med sin arbetsgivare och de skulle inregistrera ett nytt företag där. För det behövde de besöka någon form av myndighet, som direkt översatt blir domare eller domstol, men som sannolikt mera var någon form av notarius publicus. Tjänstemannen var rullstolsbunden. Det visade sig att han var från Gaza och orsaken till att han satt i rullstol berodde på att han blivit beskjuten av israelisk militär. Eftersom Gaza inte är ett samhälle där människor med handikapp blir behandlade väl, hade familjen skickat honom till Dubai.

När min son sa några artighetsfraser på arabiska som han lärt sig av sin palestinske vän sa tjänstemannen att om de hade mötts i Gaza hade deras möte sett helt annorlunda ut.

– De har svarta hjärtan där, sa mannen. Där finns en sådan bitterhet och ett sådant hat. Jag ser annorlunda på saken nu, eftersom jag inte bor där längre.

Att få bort den bitterheten, det hatet och det han beskriver som svärta i människornas hjärtan blir inte lätt. Det kommer att kräva lång tid och dessvärre många människoliv. Men så länge det inte sker kommer det meningslösa dödandet fortsätta.

Något av det mest motsägelsefulla och egendomliga i hela Sista måltidens podd med Kajsa Ekis Ekman är när hon säger:

– Jag tycker judar hör hemma i hela världen, som alla människor gör. Jag tror inte på etniska stater. Jag tycker judar hör hemma i Sverige.

På detta svarade Omar Makram, som ju är väl känd för Bulletins läsare som krönikör och poddare:

– Så Palestina behöver inte en stat?

Ekman svarade:

– Palestina behöver en stat, naturligtvis, för sitt folk.

Människor kan alltså bo var de vill, överallt. För människor i allmänhet är Ekman en varsomhelstare. Men palestinier måste ha en egen stat, för sitt folk. Trots att hon just sagt att hon inte tror på etniska stater.

Att på detta sätt göra skillnad på människor är för dagens vänster inte motsägelsefullt, eftersom man bytt ut arbetarklassen mot världens förtryckta, enligt mycket enkla schabloner. Västvärldens vita är förtryckarna och andra, bruna, människor är de förtryckta. Judar, som genom historien förföljts just därför att de inte ansetts vita, klassas numera som vita förtryckare.

Men ungefär hälften av Israels judar kommer från arabvärlden. Och i många fall är verkligheten mycket mer komplicerad. Min sons familj ses som vita ashkenazer, eftersom de härstammar från mig, som är det. Men mina barnbarns farmor härstammar från Algeriet och deras morfar kom från den urgamla judiska församlingen i Aleppo, av vilken inte ett spår längre finns kvar. Att som Ekman kalla dem för kolonisatörer är inte bara nedsättande. Det är också direkt felaktigt och precis som alla andra försök att etikettera människor som mer eller mindre värda är det en form av rasism.