I en stor del av världen är det en självklarhet att en brottsling ska straffas för att sona sitt brott. Den som gjort ett fel anses ha en skuld och därifrån kommer ju ordet skyldig. Skulden kan betalas tillbaka genom att man utsätter den skyldige för någon form av lidande, antingen fysiskt eller psykiskt i form av förödmjukelse eller inlåsning.

Men detta innebär alltså att man hämnas på den skyldige. Hämnd ses som primitivt och barbariskt. Därför har man i många länder velat frångå ett system som bygger på hämnd och i stället börjat se straff som ett sätt att förhindra brott. Straffet avskräcker, säger en del. Nej, det gör det inte alls, säger andra. Men det kan få brottslingen på bättre tankar, säger en del. Nej, fängelset fungerar i stället som drivhus för att unga människor skall kunna knyta kontakter och bli yrkeskriminella, säger andra.

Ett exempel på hur dessa idéer fungerar i vår tids Sverige är riksdagsmannen Linda Westerlund Snecker (V), som sällan missar chansen att påpeka att straff inte avskräcker och att fängelser inte hjälper för att förhindra att brottslingar begår fler brott. I stället måste samhället förändras så att människor inte blir brottslingar. Enligt denna logik anser hon däremot att sexköpande män kan straffas riktigt hårt, även om köpet begåtts utomlands, där det inte är olagligt. En man i karriären med god inkomst blir nämligen enligt Westerlund Snecker just avskräckt av det höga straffet som innebär en social utfrysning, vilket inte gäller för gängkriminella och ungdomsbrottslingar. Gärna fängelser för välbärgade män, men inga för fattiga ungdomar.

Läs även: Storbråk i Växjö – flera personer med tillhyggen

Om en brottsling sitter inlåst är det ju en självklarhet att under den tiden kommer vederbörande inte att begå några brott. Våldtäktsmannen bakom lås och bom kan inte begå fler övergrepp, inte heller tjuven eller våldsverkaren. Men det är inte så Westerlund Snecker och andra ser saken. De koncentrerar sig inte på offren utan på brottslingarna. Blir de bättre människor av att sitta inspärrade? Sannolikt inte. Därför sägs det att straff inte hjälper. Straff hjälper i deras värld endast om det får brottslingen att ångra sina handlingar och bli en bättre människa.

De som har denna åsikt kan luta sig mot en uppsjö av litteratur, exempelvis Michel Foucaults Övervakning och straff, men idén är faktiskt urgammal. Blivande kung Oscar I närde som kronprins en from förhoppning om att fångar skulle ångra sig, begrunda sina fel och komma ut som bättre människor om de sattes i enskilda celler, vilket han utvecklar i sin bok Om straff och straff-anstalter (1840). Den tidens fängelser var mer öppna anstalter, där fångarna umgicks och där brännvinet flödade. Det blev man inte bättre människa av, så därför infördes cellfängelserna.

Men också långt innan dess närde man också en tro på att fångar kunde bättra sig, även om metoderna var annorlunda. Prästen i Tanum, Johan Ödman, skriver i sin Bahus Läns Beskrifning (1746) om de två tornen på Bohus fästning vid Kungälv, som kallades ”Fars hatt” och ”Mors mössa” att de invändigt var ”som i en diup afgrund” och där sänktes fångar ner på ett golv av järngaller.

Läs även: Polisen: Barn våldtaget vid skola – misstänkte gärningspersonen under 15 år

På gallret kunde de gå och ligga och behövde de uträtta sina behov så gjorde de det på golvet och ”theras excrementer” sjönk raskt ner i hålet under dem. Därifrån uppsteg en ”olidelig Luckt ock Stanck” vilket hade den effekten att fångarna fruktade ett dygn i detta fängelse så att de hellre ville dö. Men av dem som utstod denna behandling var det många som kunde ”bringas til en san Bekännelse, Bättring ock Omwändelse, ther the eljest intet kunna bringas til rätta”. Brottslingens omvändelse var alltså bokstavligen en skitsak.

I vår tid skulle vi kalla det tortyr att utsätta människor för något så fasansfullt. Men vi har fortfarande samma klockartro på att fängelser skall leda till ”bekännelse, bättring och omvändelse” och om vi inte tror det gör många som Westerlund Snecker; de blir motståndare till själva idén med fängelsestraff. Och alla har de det gemensamt att de glömmer bort att även om inlåsta förövare inte blir bättre människor, blir i varje fall livet utanför fängelset bättre så länge de sitter inne.

Dan Korn

dan@bulletin.nu