Den privilegierade människan som hjälper människor som inte är lika privilegierade, men som under masken av godhet visar ett tydligt förakt, är en gammal klassiker som finns beskriven i många varianter. Tänk på August Strindbergs drift med välgörenhetstanter i Röda Rummet (1879), George Orwells beskrivning av socialister i sandaler som tycker att arbetare luktar illa i The Road to Wigan Pier (1937) och i vår tid Andrew Doyles satirfigur, den radikala intersektionella poeten och twitteraktivisten ”Titania McGrath”.

Sällan har verkligheten så överträffat dikten som när Ann Linde, Björn Wiman, Annika Strandhäll, Anne Ramberg och andra rycker ut till Amineh Kakabavehs försvar därför att hon kallas ”kurd” och ”politisk vilde”. Politisk vilde är enligt Nationalencyklopedin en ”ledamot av riksdagen utan partibeteckning”. Begreppet är sedan länge vedertaget. Att det skulle vara nedsättande verkar ingen ha tänkt på förrän nu. Många som nu angriper uttrycket har själva tidigare använt det.

Inte heller kurd är ett nedsättande uttryck, lika lite som svensk är det. Om man plötsligt reagerar på att kurd eller politisk vilde skulle vara nedsättande när det handlar om Amine Kakabaveh är det svårt att undgå tanken på att föraktet finns hos dem som kritiserar orden. Om du har problem med att just Kakabaveh kallas vilde, kan det vara så att det är du som sätter likhetstecken mellan henne och vildar? Kurder är ett folkslag som bebor bergsområdet mellan världens äldsta civilisation – den vid Eufrat och Tigris – och Östroms gamla centrum Konstantinopel, det vill säga trakter som var civiliserade långt innan Sverige var det. Vildar brukar man kalla människor från primitiva kulturer, med vilket etnografer menar skriftlösa kulturer. Om man tror att kurder är vildar är man alltså mycket dåligt påläst. Ett uttryck som vilde i detta sammanhang blir bara nedsättande om man antar att det finns någon sanning i det.

Det är inte bara de ordmärkande tidigare nämnda personerna som har svårt att dölja sitt förakt för Kakabaveh. Det avtal som upprättats mellan henne och socialdemokraterna vimlar av språkfel. Nu vet jag visserligen att det är att kasta sten i glashus att som tidningsman kritisera språkfel, eftersom få textprodukter är så fulla av fel som just tidningstexter. Även när jag skriver rätt får jag brev från läsekretsen som påpekar fel, som när jag härförleden använde ordet lathet. Lättja borde det vara, meddelade en läsare. Svenska Akademiens Ordbok behandlade ordet redan 1939 och säger om lättja att det numera är föga brukat och ger exempel på hur ordet lathet användes redan på 1700-talet, men jag kan hålla med om att lättja låter bättre. För att inte tala om att kättja låter mycket trevligare än kåthet.

Jag bad ändå vår korrekturläsare Frederic Täckström att titta på avtalet mellan socialdemokraterna och Kakabaveh. Hans rättelser visar hur illa det är ställt. Är texten skriven av någon på S kansli är det riktigt illa, men det troligaste är väl att det skrivits av Kakabaveh och bara ägnats ett förstrött intresse från motparten. Då kan man invända att det är väl för mycket begärt att Kakabaveh, invandrad i vuxen ålder, skulle skriva på fläckfri svenska. Ja, det är just det jag menar. Skulden ska givetvis inte läggas på henne. Men när två parter upprättar ett kontrakt brukar båda sidorna ha synpunkter på texten. Men här har man uppenbart bara gått med på Kakabavehs text för att kunna behålla makten, kosta vad det kosta vill.

Vad betyder ”Vi för detta för att vi stödjer Självstyret i nordöstra Syriens arbete för demokrati”. Vad då för? Har man tappat bort ett ord så att man menar ”Vi är för detta”, eller ska det tolkas så som korrekturläsaren gör, att det är en felstavning för ”gör”? Självstyret är singularis och då kan man inte ”stödja dem” i pluralis. När det står ”vi stöttade deras kamp” måste man fråga sig vilka dessa ”vi” är. Har S stött YPG/YPJ:s trupper, eller är det Amineh Kakabaveh som gjort det. Förmodligen är denna formulering avslöjande för vem som författat dokumentet. Och ingen har rättat det.

Detta visar på ett oerhört förakt för väljarna, men också för Kakabaveh. Hade man tagit hennes text på allvar hade man givetvis studerat den noga och upptäckt åtminstone många av de språkliga bristerna. Men det har man inte. Avtalet visar förakt för Kakabaveh, för väljarna och i slutändan även för S, som inte skäms över att placera sitt brevhuvud på en sådan text.

Andra har skrivit om att texten inte innehåller några garantier, bara allmänt hållna fraser. Ytterligare andra har skrivit om det orimliga att riksdagen styrs av en politisk vilde – eller partilös för dem som blir ängsliga över uttrycket. Men själva texten i sig och dess bristande språk är ytterligare ett skäl att oroa sig över hur Sverige styrs.