Det samhällsbygge som finns i vår tid i Västvärlden är en skör planta som måste vårdas och som bara kan bevaras om man inte tillämpar dess egna regler för att försvara det.
Det är nu ganska många år sen jag diskuterade med en känd svensk debattör om vikten av att medborgarskapsrätten inte urholkas. Han hade sett oroväckande tecken på att man börjat diskutera möjligheten av att dra in medborgarskap för personer som fått medborgarskap på felaktiga grunder och för kriminella.
Jag sa då att om man vill bibehålla medborgarskapens värde gäller precis samma sak som med pengar. Trycker man för mycket pengar blir det inflation och pengarna förlorar i värde. Ger man ut medborgarskap till höger och vänster och på lösa grunder kommer det förr eller senare en motrörelse som vill höja medborgarskapens värde genom att dra in dem till folk som fått dem på felaktiga grunder eller på annat sätt svikit det förtroende det innebär att få medborgarskap.
Vi är där nu. Regeringen har flaggat för att man ska kunna dra in medborgarskap bland annat för grova brottslingar. Moderaterna gjorde ett utspel om det redan förra året och som amen i kyrkan skrev då debattören att detta är något vi förknippar med 1900-talets värsta diktaturer. Självklart har han rätt. Det är verkligen något som praktiserades av Nazityskland och var den direkta orsaken till att min pappa var statslös under tio års tid i sin ungdom.
Men där slutar likheterna. Orsaken till att man nu diskuterar att dra in medborgarskap är inte nazism, hur gärna en del än vill se nazister gömma sig bakom varenda buske. Man kan inte bara se till likheterna, utan måste också se skillnaderna. Om du inte kan se skillnader mellan terrorister och grovt kriminella å ena sidan och ett nioårigt barn – alltså min pappa – vars enda förbrytelse var att han flydde från den regim som ville mörda honom, å andra sidan – ja då har du problem.
Den nuvarande situationen är en direkt följd av den slapphet som rått – och tydligen fortfarande i stor utsträckning råder – när det gäller att dela ut svenska medborgarskap.
Det som brukar kallas det liberala samhället – den samhällsmodell som vi har i Sverige – är en oerhört skör planta som måste vårdas. Modellen bygger i hög grad på tillit och är därför lätt sårbar för dem som missbrukar tilliten.
I Sverige utgår man från att den som är skriven på en viss adress också bor där och att den som får socialbidrag inte samtidigt är minister i Irak. Man utgår från att medborgarskapet innebär en lojalitet med landet man blivit medborgare i. På samma sätt utgår man från att om någon dömts till fängelse men håller sig gömd från straffutmätningen inte samtidigt kan kvittera ut bidrag. Det är så självklart att när regeringen nu åtgärdar detta vill folk inte tro att man har kunnat få pengar samtidigt som man flytt rättvisan.
Allt detta hänger samman med en serie motsägelser, eller paradoxer:
När vi talar om frihet menar vi vanligen frihet från myndigheters inblandning och olika former av tvångsåtgärder. Men den totala friheten, där staten inte ens finns, är den största ofriheten.
Toleransparadoxen, som Karl Popper utvecklar i en fotnot till ”Det öppna samhället och dess fiender” innebär att man inte kan vara tolerant mot intoleranta. Alltså, med andra ord, vi lever i ett tolerant samhälle och toleransen är en viktig del av det liberala samhället, men just därför hotas hela tiden det liberala samhällsbygget av intoleranta.
Att kunna resa vart man vill ses som en mänsklig rättighet. Immanuel Kant utvecklade detta redan på 1700-talet, men han var samtidigt tydlig med rättighetens begränsning. Vi borde alla få lov att resa vart vi vill, men vi kan inte ha rätten att bosätta oss var vi vill, eftersom det skulle inkräkta på en annan mänsklig rättighet, nämligen äganderätten. Detta bortser de som propagerar för öppna gränser från hela tiden. Ett land tillhör i första hand landets egna invånare. Dessa har rätt att välkomna främlingar, men lika mycket rätt att neka främlingar att bosätta sig.
Att ha förbarmande för sina medmänniskor, oavsett kön, ras, religion eller sexuell läggning, är själva adelsmärket för det liberala samhället så som vi definierar det i vår civilisation. Det är för många så självklart att vi lätt glömmer bort att för den stora majoriteten av jordens befolkning är det inte alls en självklarhet. Denna princip måste därför alltid försvaras mot dem som anser att det går att dela in människor i bättre och sämre kategorier, där de bättre har rätt att förtrycka, strunta i eller rent av mörda dem som är sämre. Det är lätt att känna igen den sortens folk när det handlar om människor i främmande kulturer som exempelvis tycker att det är en gudi behaglig gärning att slänga homosexuella från hustak. De flesta av oss är också tränade i att känna igen den sortens människor om de är uppenbara rasister eller nazister.
Men när intellektuella, inte minst i akademin, under namn av intersektionalitet, postkolonialism, genus eller queer hävdar samma sak, men med den skillnaden att det är de ”privilegierade” som är de dåliga, förmår många inte tänka klart.
Förbarmandet har en annan sida också. På samma sätt som man inte kan vara tolerant mot intoleranta kan man inte vara barmhärtig mot obarmhärtiga. Förstår man inte detta kan det bli som när Kanadas premiärminister Justin Trudeau inte ville erkänna att IS bedrev folkmord. När en rapport visade att kvinnor i Kanadas ursprungsbefolkningar mördades i mycket högre grad än kvinnor i allmänhet, hade han inga problem med att kalla detta för folkmord. De allra flesta av dessa kvinnor mördas av män i ursprungsbefolkningarna, men se den biten var inte lika viktig att tala om. I Trudeaus verklighetsbeskrivning var det i stället kanadensare i allmänhet som mördade kvinnor i ursprungsbefolkningen i sådan utsträckning att han kallade det folkmord.
Med andra ord går det bara att bevara de viktigaste principerna för det goda samhälle vi helst vi bor i om vi inte tillämpar de principerna för att bevara samhället. Det i sig är den största paradoxen.
