Hur man än vänder och vrider på frågan om Imane Khelif blir det orättvist mot någon. Så ser nämligen verkligheten ofta ut. Men konservativa som i hastigt mod fördömt henne borde tänka på att utanför idrottens värld är det en självklarhet att kön bedöms efter vilka könsorgan man har, inte genom DNA-test.
Varför har så många svårt att sia om framtiden, när det ibland är busenkelt? Man behöver inte vara profet eller spågumma, inte sia varken med kort eller kaffesump. Man behöver ingen kristallkula, behöver inte uttyda något orakel i Delfi eller ringa något lokalt medium. Allt man behöver är att använda sitt sunda förnuft. Då är det inte svårt att se att inom en mycket nära framtid har galenskapen kring transpersoner nått vägs ände.
Boxningsmatchen mellan Imane Khelif och Angela Carini har visserligen komplicerat det förutsägbara en aning, men inte mer än så. Plötsligt är rollerna de ombytta. Från höger hörs påståenden om att Khelif är en biologisk man och därför borde förbjudas att boxas mot damer, medan röster från vänster säger att Khelif är född kvinna och aldrig genomgått någon könskorrigering.
Annars brukar vänstern strunta i hur en människa är född och bara intressera sig för identifiering, medan det är högern som menar att det trots allt handlar om vilka könsorgan man har. Men här är rollerna ombytta.
Om det inte vore för DNA-tester och mätning av testosteron hade Khelif förmodligen inte ifrågasatts som kvinna. Förr hade hon förmodligen kallats amazon eller valkyria, de kvinnor med enorma kroppskrafter som omtalas i gamla sagor, som Brynhild som på bröllopsnatten tog sin brudgum Gunnar och knöt ihop i ett litet knyte, som hon hängde upp i sovrummets tak. Stark var hon, men ingen ifrågasatte hennes kvinnlighet.
Nu har en människas självidentifiering blivit i det närmaste helig. Män identifierar sig som kvinnor och kvinnor som män. Kraftigt överviktiga hävdar att det är vackert att vara tjock, vilket andra påstår sig hålla med om. Jag har sagt det förut, men upprepar det gärna: Det finns verkligen män som känner sig som kvinnor och kvinnor som känner sig som män, som känner sig olyckliga i den kropp de har och som därför vill förändra sin könstillhörighet. Men de är sällsynta och i väldigt många fall handlar det om psykologi, där den bästa hjälpen är att få dessa människor att känna glädje över vilka de är i stället för att försöka omskapa dem.
Men i dag är det jag just sagt ”transfobiskt”. Att inte ta varje människas självidentifiering på största allvar anses vara grymt. Åtminstone i fall som dessa. Om jag självidentifierar mig som miljardär lär det inte få banken att ge mig större kredit, så det gäller inte alltid.
Vi människor strävar efter rättvisa och jämlikhet, även om vi ofta är väldigt oense om hur man uppnår den. Men naturen är inte rättvis och jämlik. Eftersom vi aldrig kan åstadkomma den perfekta rättvisan måste vi ibland lära oss att göra det bästa av en svår situation, i stället för att inbilla oss att alla orättvisor går att lösa.
Fallet med Imane Khelif är ett sådant fall. Hon är född som kvinna, men med en XY-kromosomuppsättning som gjort att hon i puberteten fick muskelmassa som en man. Att låta henne tävla i OS är orättvist mot de 99 procent av världens kvinnor som inte delar hennes öde. Att inte låta henne tävla, som i VM, är precis lika orättvist. Hon är inte en karl som gått igenom könskorrigering, eller ännu värre en karl som bara påstår att han känner sig som en kvinna. Hon är det man förr hade kallat ett manhaftigt fruntimmer. Utesluts hon är det orättvist. Låter man henne delta är det orättvist.
Det är inte första gången i idrottens historia sådant händer, men orsaken till att det nu väckt ett sådant rabalder beror givetvis på debatten om transpersoner – något som Khelif alltså strängt taget inte är. I idrottssammanhang kan det finnas skäl att ifrågasätta henne, men utanför arenorna avgörs kön av hur man ser ut mellan benen, något som många som kallar sig konservativa och i brådskan fördömt henne borde tänka på.
Oviljan att säga att en man med manligt könsorgan inte bör få tillträde till exempelvis kvinnliga omklädningsrum, kvinnofängelser och liknande har skapat den upprördhet som nu drabbar Khelif. För medan Angela Carini har kunnat gråta ut i media och tala om sin fars besvikelse blir Khelif hånad för saker som hon inte kan rå för.
Man kan givetvis hålla med den nyligen pensionerade hormonforskaren från Harvard Carole Hooven, som i ett långt inlägg på X hävdar att personer som Khelif är att betrakta som män, men lägger till:
”Personer som lever med DSD (annorlunda könsutveckling) bör behandlas med medkänsla och förståelse och få all den sjukvård de kan behöva. Det kan vara prövande förhållanden för både individerna och deras familjer. Men när manliga idrottsmän har DSD som ger dem fördelar framför kvinnor och de tävlar mot kvinnor ger det upphov till frågor om säkerhet och rättvisa.”
Hooven hävdar att dessa personer är män, men att könsorganen finns inuti kroppen. Så kan det ju vara, men om den som har en penis inne i sin kropp själv är omedveten om den och betraktar sig själv och av omgivningen betraktas som kvinna, blir det inte heller rättvist att kalla henne man.
Hur starka kroppskrafter Khelif än har, kan det inte vara lätt att bli så hånad och förföljd som hon har blivit de senaste dagarna. Uppståndelsen hade förmodligen inte varit ens en tiondel så stor om det inte hade varit för den aktivism kring transpersoner som pågått de senaste åren. I viljan att vara politiskt korrekt har man förnekat uppenbara fakta och upphöjt transpersoner till hjältar. Men när det verkligen gäller är de kanske mer utsatta än de var tidigare.
För ett årtionde sedan pågick en liknande kult kring överlevande från Förintelsen. De vördades som helgon och den självklara rädsla de kände inför fenomen som de tyckte påminde om nazismens stöveltramp utnyttjades som politisk propaganda. Som tur är hann de flesta överlevarna dö före den 7 oktober förra året, då bokstavligen i många fall samma människor som använt överlevande som politiska slagträn började använda palestinier i samma syfte.
Att man därmed på köpet kom att hylla just de tendenser som ledde till den moderna historiens största folkmord spelade ingen roll. Lika lite som dessa självutnämnda godhetsapostlar verkligen brydde sig om förintelseöverlevande, lika lite bryr de sig om palestinier i Gaza. Och lika lite bryr de sig om transpersoner. De är medel som utnyttjas för ett helt annat mål.
Tro inte att människor som tidigare fördömt andra som transfober plötsligt kommer att göra avbön. Nej då. I all stillhet överger man sina positioner och ger sig ut på nya äventyr. Det finns nya saker att engagera sig för runt hörnet. Vissa lär sig aldrig. De är redo för att skamlöst utnyttja nya utsatta för att framhäva sin egen förträfflighet.
