När Aftonbladet kallar Magdalena Andersson loser har det gått långt. Vad är det som håller på att hända med våra politiker? Svaret är att deras hjärnor måste vässas genom intelligent motstånd. Annars blir de slöa.
Vilken vecka det har varit! Jamal El-Haj blir politisk vilde i riksdagen, medan Sara Skyttedal blir det i EU-parlamentet. Och som om detta inte vore nog ger Magdalena Andersson en intervju som andas foliehatt.
Till råga på allt trasslar hennes pressekreterare in sig i uppenbara lögner, förmår Aftonbladet att ändra i texten och att sedan ändra tillbaka när hon inser att det finns skärmdumpar på X. Det gör tidningen, men sedan verkar det som om the bottom is nådd. Aftonbladet, det trogna partiorganet, talar om Anderssons ”losermentalitet”.
Allt detta hände inom loppet av några dagar. Märta Stenevis avgång för en dryg vecka sen är redan bortglömd. Det har hänt för mycket sen dess. Att både El-Hajs och Skyttedals avhopp berodde på att de tidigare agerade först och tänkte sen stärker uppfattningen att svenska politikers intelligens kunde vara större.
Vad beror detta på? Finns det inte klyftigare människor i vårt land än folk med så uppenbart dåligt omdöme? Jag tror att svaret kan vara att det inte är deras omdöme det är fel på, utan att vårt politiska landskap inte förmår skärpa den intelligens dessa människor förmodligen har.
Darwin och de Tocqueville
Det bygger jag på något som vi kan hitta i en snart tvåhundra år gammal bok. 1831 gav sig två människor ut på resor som kom att förändra både deras liv och våra. Deras upptäckter gjorde att vi förmår att se världen annorlunda och djupare. Deras intressen var helt olika och de hade förmodligen aldrig hört talas om varandra, men sammantagna kompletterar deras upptäckter varandra på ett förbluffande sätt. Båda var män från Europa, den ene 22 år gammal, den andre 26 år. Den ene var Charles Darwin, den andre Alexis de Tocqueville.
Darwin kom att utforska människans ursprung, medan de Tocqueville utforskade demokratin i Amerika. Det kan verka vara två helt olika ämnesområden, men båda grunnade över samma mänskliga gåta, nämligen hur vi både är fria individer och ändå bygger samhällen där vi lever i grupp. Darwin är känd för sin teori om att de bäst lämpade överlever kampen för tillvaron, även om uttrycket ”survival of the fittest” inte är hans uppfinning.
Men gång på gång ser vi hur de bäst lämpade är beredda att offra sig för gruppens skull. De hjältemodiga dör på slagfältet medan de fega och egoistiska klarar sig. Hur hänger det ihop med att de bäst lämpade klarar sig?
Ensamvargar dukar under
Darwin upptäckte att altruism är högt skattad i alla mänskliga samhällen. De som riskerade livet för andra är beundrade. Lösningen på detta dilemma är att vi överlever som grupp. Den ensamma individen varken överlever eller fortplantar gener. De grupper som samarbetar och som utvecklar det Darwin i Människans ursprung (1871) kallar patriotism överlever, medan egoister och ensamvargar dukar under. Det är det som är bra för gruppen som för mänsklighetens utveckling framåt.
Om det stämmer borde vi ju i en demokrati se att vi väljer de klyftigaste och smartaste att leda oss. Alexis de Tocqueville ställer den frågan i sin bok Om demokratin i Amerika (1835-1840). Han säger att i Europa finns en utbredd uppfattning om att om man inför allmän rösträtt kommer folket att välja de bästa ledarna. Folket kan inte leda sig själv, men rent instinktivt kommer de att utse dem ”som äro bäst i stånd att bära maktens glafven”, som det uttrycks i den gamla svenska översättningen från 1840.
Tocqueville säger att han är ledsen över att göra folk besvikna, men det han sett i Amerika visar på raka motsatsen. Bland amerikanare har han funnit påfallande många verkligen dugande människor, men inte bland deras politiker. De kloka finns bland de styrda, inte bland de styrande, som han elegant uttrycker det.
Ledarna blir bättre i svårigheter
Den amerikanska revolutionen leddes av en mängd verkligt skickliga människor och den nya statens konstitution kom till efter mödosamt tankearbete av en mängd intelligenta och bildade människor. Så under de dryga femtio år som gått sen dess hade politikerna kraftigt försämrats. Hur kunde det komma sig?
Tocquevilles svar är att när ett land befinner sig i kris eller fara förmår folk att välja de bästa ledarna. Det är med andra ord ingen tillfällighet att den amerikanska revolutionen hade sin Washington, Storbritannien under andra världskriget sin Churchill och Sverige under samma tid sin Per Albin. Men vi vet också att både Churchill och Per Albin hade sina brister, både som människor och politiker. Det var inte bara att folket valde bättre ledare i svåra stunder, utan också att ledarna blev bättre av svårigheterna.
Det må vara så att Sverige just nu styrs av en högerregering, men socialdemokratiskt regeringsinnehav har varit så långt och har så i grunden skapat det moderna Sverige att det inte är så konstigt att medier kan göra bort sig och kalla regeringen för ”oppositionen”. Magdalena Andersson och hennes rådgivare känner sig av goda skäl som Sveriges verkliga ledning och har hittills fått understöd i den uppfattningen både av många myndigheter och av stora delar av medievärlden.
Andersson har snärjt in sig i lögner
Men medierna är grymma. När de känner lukten av blod glömmer de snabbt gamla vänskapsband. Nu har Andersson snärjt in sig i lögner om El-Haj och anklagat en garanterat oskyldig för skum finansiering, en anrättning som kryddats extra av hennes pressekreterare som ljugit och försökt dölja lögnen. Förmodligen kan vi se en ganska snar avpollettering av båda två. Kanske inte omedelbart, men i god tid före nästa val har Socialdemokraterna en ny partiledare.
Det är motståndet som vässar politikernas intelligens. Om en ny ledare för Socialdemokraterna inte tar för givet att Sverige egentligen tillhör dennes parti kan det hända att vederbörande blir en bättre ledare. Men om inte är faran stor att en ny ledare kommer att upprepa föregångarnas misstag. Få saker förslöar den mänskliga hjärnan som brist på motstånd.
Magdalena Andersson försökte därför genom minsta motståndets lag använda Henrik Jönsson och misstänkliggöra honom som om motstånd mot socialdemokratisk politik i sig är skumt. Nu har han bjudit in henne till sin nya show. Om hon tackar ja lär det bli en intressant avskedsföreställning, för där lär hon få ett intelligent motstånd. Om hon tackar nej har hon gjort bort sig. Exit Andersson.
Det är klokt att tänka efter före.
