
Om fackföreningsrörelsen identifierat sig som arbetstagarnas intresserörelse framför att vara ett stödhjul åt socialdemokratin hade en person som Carl Eos varit en tillgång och inte en belastning.
I höstas uppmanade jag ”Teodor Gustafsson” att börja skriva krönikor för Bulletin. Det har – om jag räknat rätt – blivit femton insiktsfulla texter. Men nu blir det inga fler.
”Teodor” avslöjade nämligen redan då för mig att han inte alls heter så, att det är en pseudonym. Det i sig är inga problem i tidningsvärlden, så länge ansvarige utgivaren vet om pseudonymens verkliga identitet.
För en tid sedan avslöjade Expo att ”Teodor Gustafsson” i själva verket heter Carl Eos och att han då hade en förhållandevis hög position som förhandlare för fackförbundet Vision. Förmodligen har någon som känt till ”Teodors” verkliga identitet berättat detta för Expo. Expos egen förklaring, att de med hjälp av detaljer i bilder på ”Teodors” inlägg på Facebook och uppgifter i hans roman ”Utanförskap” lyckats räkna ut hans identitet, verkar föga trolig, särskilt som de inte berättar fler detaljer om hur detta detektivarbete gick till.
Sedan detta avslöjande kom har Carl Eos börjat skriva i eget namn i flera tidningar, däribland Bulletin, så den tiden är förbi då ”Teodor Gustafsson” skrev. Expo har väl varit någorlunda sakliga i sin rapportering, men i andra tidningar utmålas Eos som ”infiltratör” av fackföreningsrörelsen och trots att han aldrig varit medlem i SD sägs han ändå vara en av deras huvudideologer.
Det märkligaste med hela historien är att Carl i sin bok och i sina krönikor inte på något sätt gett uttryck för extrema, rasistiska eller på andra sätt problematiska åsikter. Han beskriver i sin bok besvikelsen med de klassiska borgerliga partierna och hur han därför söker sig mot SD, men han är samtidigt kritisk mot SD:s mera kontroversiella sidor och beskriver hur han medvetet påverkar medlemmar i partiet att få bort den sortens avigsidor.
Det Eos förespråkar är klassisk borgerlig politik, eller konservatism om man så vill. Att detta är så uppseendeväckande att Expo ägnar sina krafter åt att avslöja och omskriva honom, att ETC hänger på och beskriver honom som en farlig infiltratör och att fackförbundet Vision känner sig tvungna att göra sig av med honom och via medier berättar att folk känt sig illa till mods över att han arbetat där, är det egendomligaste i hela historien.
Carl Eos jämför sig i boken med Tage Lindbom, den socialdemokratiske politikern som med tiden blev uttalat konservativ och konverterade till islam. Det är lätt att förstå den jämförelsen, men den ger inte riktigt rättvisa åt Carl Eos, eftersom Lindbom offentligt var starkt kritisk mot den socialdemokrati som han själv tidigare varit en del av. Och trots att Lindbom 1962 i sin bok Sancho Panzas väderkvarnar kritiserade socialdemokratin fortsatte han att arbeta som chef för Arbetarrörelsens arkiv till 1965, alltså i tre år då han mer eller mindre tagit avstånd från arbetarrörelsen.
Eos har aldrig haft en så politisk roll i något sammanhang som han vänt sig mot. Han blev anställd av facket för att utföra ett arbete och åtminstone om man får tro honom själv var det ingen som frågade honom om hans politiska åsikter. Det tog väl för givet att han hade sympati för facket och det är alldeles uppenbart att han också hade det.
I en tid då en mycket stor del av de fackanslutna röstar borgerligt, inte minst på SD, borde Eos ha kunnat vara en stor tillgång för fackföreningsrörelsen. Men då måste facket först omformulera sin egen identitet. Är det en rörelse för att ta vara på sina medlemmar som löntagare i förhållande till arbetsgivare, eller är det först och främst ett socialdemokratiskt stödhjul?
George Orwell beskrev redan för snart hundra år sedan arbetaren som positiv till socialismen eftersom den erbjöd bättre arbetsvillkor och löner. Men redan då präglades arbetarrörelsen av intellektuella ur andra klasser för vilka socialismen innebar en mängd utopiska idéer som knappast lockade merparten av arbetarklassen.
Om Orwell fortfarande hade levat hade han kunnat konstatera att de sanningar han beskrev på 1930-talet bara har blivit ännu tydligare på 2020-talet. Men om socialdemokratin inte kan befria sig från dessa utopier – den senaste partikongressen har visat detta tydligt – borde åtminstone fackföreningsrörelsen förstå att dess framtid ligger i att tillvarata medlemmarnas intressen i första hand. Med den inställningen borde en person som Carl Eos vara en ordentlig merit och inte en belastning.