Vänsterut finns ingen åsiktskorridor. De med galna eller extrema åsikter till vänster kan visserligen bli kritiserade, men de drabbas inte av social utfrysning och får behålla fina jobb. Vi ser snarare en åsiktsbarriär.
Uttrycket ”åsiktskorridoren” har nyligen fyllt tio år. Det var i december 2013 som det lanserades av professorn i statsvetenskap Henrik Ekengren Oscarsson som en beskrivning av hur vissa företeelser inte anses lämpliga för det offentliga samtalet. På sin blogg skrev Ekengren Oscarsson:
Åsiktskorridoren -- det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd -- är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk.
Det tog ett tag innan begreppet åsiktskorridoren blev utbrett. Själv började jag använda det 2015 och skrev:
Allt fler talar om att det är lätt att snubbla i åsiktskorridoren. Men hur bär man sig åt för att snubbla i en korridor som är så smal att man måste pressa sig fram krypande?
Men det är nog dags att skrota begreppet. På de intellektuellt uppfriskande dagliga möten jag har glädjen att hålla med Bulletins ledarredaktion sade Mats Skogkär i veckan att vi inte har någon åsiktskorridor, eftersom det bara är högerut som det finns en begränsning i vad man får tycka och säga. Vänsterut kan du ha vilka extrema åsikter som helst. Du kan visserligen kritiseras för dem, men jobbet är inte i fara, inte heller den sociala positionen.
Exemplen är otaliga. Ett aktuellt är Athena Farrokhzads roll som programansvarig för litteraturscenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Att hon är vänsterextrem revolutionsromantiker är ju inte direkt okänt, men ändå fick hon jobbet och är avlönad med skattemedel. Bör alla som avlönas med skattemedel vara snälla och välkammade? Nej det tycker jag inte. Mot den kritik som riktats mot henne har det svarats att hon liksom andra borde ha yttrandefrihet och att kulturlivet vore tråkigare om alla skulle stöpas i samma välartade form. Det håller jag helt med om. Problemet är inte att Farrokhzad yttrar åsikter som om de genomfördes hade lett till folkmord och diktatur, utan att få höjer på ögonbrynen åt det samtidigt som personer med betydligt mänskligare liberala värderingar som bara ligger lite för långt till höger för SVT:s smak beskrivs som kontroversiella. Henrik Jönsson får ju den beskrivningen, trots att det enda kontroversiella i hans frihetliga faktaspäckade videos och texter är kritik mot en del företeelser vänsterut. Dessutom är hans hår verkligen välkammat. Medan Farrokhzad får spela revolutionära kampsånger i ”Sommar” lär Jönsson knappast ens vara påtänkt för sådana program. I ett upplägg där hans åsikter ifrågasätts av Daniel Suhonen får han vara med i tv, men i ett program där han skulle få tala fritt oemotsagd? Glöm det!
Vänstern är mästare på att framställa auktoritära, rasistiska och reaktionära åsikter som om de vore människovänligt demokratiska, antirasistiska och moderna. Många verkar ha svårt att se skillnaden och det gäller för all del också när samma människor blickar högerut i det politiska landskapet. Då tror de att allt motstånd mot obegränsad invandring är nazism, att åtgärder för att säkra rättssäkerhet och att bekämpa brottslighet är flirt med fascistiska krafter och att motstånd mot inkvotering av grupper som anses undertryckta är det samma som rasism. Oförmågan att se skillnad på en klassiskt konservativ väljare och en skränande nynazist tyder dock inte enbart på ideologisk analfabetism, utan handlar i lika hög grad om självbelåten tro på att man själv står för godheten, medan meningsmotståndarna kan klumpas ihop som en enda ondskefull massa.
Vill man ha ett exempel på detta kan man ta Anne Ramberg, ordförande för Uppsala universitet och för stiftelsen Expo. Hon är också aktuell i dagarna efter att i en tweet ifrågasatt regeringens förslag till visitationszoner, där Martin Melin (L) på regeringens pressträff nämnde guccikeps som skäl till kroppsvisitation. ”Idag Guccikeps imorgon Davidsstjärna” skrev hon i den senare borttagna tweeten.
Det smaklösa i att jämföra en industriell mordmaskin som kostade sex miljoner människor livet med regeringens politik för att förhindra gängbrottslighet är så stort att det lätt överskuggar att att Ramberg är jurist och tidigare generalsekreterare för advokatsamfundet. Människor som gör orimliga och smaklösa jämförelser mellan futtigheter och ett av världshistoriens största brott är vi dessvärre vana vid, men bortsett från det; hur kan en människa som har rättsväsendet som yrke så totalt undgå att se att gängbrottslighet inte handlar om vilken keps man bär, utan att kepsen är en symbol för verksamheter som undergräver samhällets trygghet, som ödelägger rättvisan där den behövs som mest?
Det är långt ifrån första gången som Ramberg säger korkade saker, men hon sitter givetvis tryggt i sina båda ordförandestolar, eftersom hon har ”rätt” åsikter, även om hon har en förmåga att uttrycka dem klantigt. Hade någon högerut lidit av samma brist på proportioner och förståelse för fundamentala samhällsfunktioner hade Ramberg själv varit bland de första att brännmärka. Åsiktskorridoren finns alltså bara åt ena hållet. Det är en åsiktsbarriär, snarare än en korridor.
Innan åsiktskorridoren som begrepp kom till talade man om politisk korrekthet, ett uttryck som lanserades av kommunister i USA 1939 när Stalin och Hitler genom sina ministrar Molotov och Ribbentrop slöt en pakt och anföll Polen från varsitt håll, vilket var inledningen på andra världskriget. Innan pakten var den officiella åsikten i kommunistpartiet att Hitler var den stora fienden och en ondskefull människa. Efter att pakten slutits hyllades han som en skicklig politiker. Det som ena dagen var politiskt korrekt var det inte nästa dag.
När pakten bröts 1941 och Hitler anföll Sovjetunionen blev det inte längre politiskt korrekt att tala väl om den tyske diktatorn. Ungefär vid samma tid blev det tidigare allvarligt menade uttrycket ironiskt. Att vara politiskt korrekt var att vara feg och lögnaktig. Att vara politiskt inkorrekt blev därför hjältemodigt.
Också de svenska kommunisterna hyllade de åren både Stalin och Hitler. Att de inte hade förmåga att se skillnad på ideologierna säger ju en hel del om kommunismens historia. Men Vänsterpartiet, med rötterna i denna ideologi, blir inte socialt utkastade och blir sällan påminda om sin minst sagt besvärliga historia. Högerut drabbar det dock Sverigedemokraterna hela tiden, där partiets inte fläckfria förflutna ständigt dras upp. Det är skillnad på folk och folk. Åsiktsbarriären präglar hela vårt samhälle.
