Den som aldrig hört talas om författaren Vegetius, som levde i Rom på 300-talet, behöver inte skämmas. Få vet vem det var. Men några ord som han formulerat i sin bok De Re Militari bör man känna till: Si vis pacem, para bellum, vilket i svensk översättning blir: Om du vill ha fred, rusta dig för krig.

Många har upprepat Vegetius ord eller formulerat liknande tankar. Och ett talesätt säger att alla länder har en armé. Antingen den egna eller någon annans. Med andra ord, ett land utan försvar inbjuder till anfall och ockupation. Vill man avstå från krig gäller det att förbereda sig för det.

Detta kan tyckas självklart och jag skulle vilja hävda att det är det också. Men då kommer en följdfråga: Finns det verkligen så många urbota korkade mediepersonligheter, politiker och kulturkrönikörer i Sverige, eller gör de sig dumma?

Det jag syftar på är givetvis reaktionerna på civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins och överbefälhavaren Michael Bydéns tal på Folk och Försvar i veckan. Tror verkligen Göran Greider på fullaste allvar att Bydén bär på en hemlig längtan efter krig? Kan det inte finnas någon annan förklaring till det Greider kallar ”militariseringen”? Och tror verkligen Kristoffer Leandoer själv att regeringsföreträdare i en demokrati inte bör tala om krigsrisk? Har han hört talas om den demokratiskt valde Winston Churchill?

Det finns människor bland oss som tyvärr fötts med mycket liten intelligens. Men de är inte de dummaste. Intelligenta människor som gör sig dumma är mycket dummare.

De mest egendomliga reaktionerna handlar om att barn till invandrare har en tydligt mindre försvarsvilja än ungdomar med helsvenska föräldrar. Pliktverkets undersökningar visar detta, dels genom faktiska siffror på vilka som gör militärtjänst, dels genom opinionsundersökningar. Men så får man inte säga! Aja baja! Den centerpartistiske riksdagsmannen Jonny Cato hävdar att statsminister Ulf Kristersson inte bygger på fakta, utan på ”högerpopulistiska gissningar”. Det finns visserligen en undersökning från Totalförsvarets forskningsinstitut som dras fram som bevis på att utlandsfödda har högre försvarsvilja än infödda, men i den undersökningen påpekas att de utlandsfödda är underrepresenterade bland respondenterna och en stor andel av dessa utlandsfödda är från våra nordiska grannländer. Undersökningen visar med andra ord inte alls på att invandrare av utomeuropeisk bakgrund skulle ha hög försvarsvilja. Den visar inget alls om dem eftersom respondenterna ur de grupperna är för få.

Frågan man måste ställa sig är i stället varför de med utländsk bakgrund skulle ha hög försvarsvilja. Efter invandringspolitikens omläggning på 1970-talet har man medvetet undvikit arbetskraftsinvandring och i stället lagt an på flyktingmottagning. Informationskampanjer har bedrivits utomlands där Sveriges välfärdssystem framhållits. När folk kommit till Sverige har man varit mycket noga med att informera immigranter om deras rättigheter, men knappt något har pratats om skyldigheter. Rätten att behålla det gamla hemlandets kultur har framhållits och att Sverige skulle ha någon kultur har gång på gång förnekats. Det vet ju alla människor att kåldolmar är från Turkiet och att Lucia var från Italien, eller hur? Så varför i all världen skulle barn till människor som kommit till Sverige på de premisserna vilja riskera sitt liv för att försvara det som ändå inte finns?

Att det trots allt är trettio procent av invandrarbarnen som är villiga att försvara Sverige i strid är sett ur detta perspektiv förvånansvärt högt och tyder på sunt förnuft hos många som inte låtit sig påverkas av det officiella Sveriges dumheter.

Att invandrade skulle vara mindre villiga att försvara det nya hemlandet är ingen över allt gällande regel. Min pappas kusin Theodor flydde 1938 förföljelserna mot judar i Österrike och emigrerade till USA, där han blev Teddy. Sommaren 1944 återvände han till Europa som amerikansk soldat och han var långt ifrån ensam. Många i samma situation som han var glada över att få kämpa för sitt nya hemland under andra världskriget.

Mot det kan man invända två saker. Dels har minoriteter alltid lättare att anpassa sig till ett nytt hemland än människor ur majoritetsbefolkningar. Vanan att kompromissa och anpassa sig gör det. Att många judar dessutom kände det som att de försvarade även sig själva när de stred mot nazismen är den andra saken.

Men det finns ju fler exempel. Bröderna Anton och Viktor bodde i en gammal ryggåsstuga på torpet Kaggebacken i södra Västergötland och jag besökte dem ofta för att dokumentera deras liv. De hade haft flera äldre bröder som emigrerade till Amerika och två av dem hade dött när de stred på USA:s sida i Frankrike under första världskriget. I deras fall gäller ju inte någon av invändningarna man kan rikta i fallet med kusin Teddy. Som svenskar tillhörde de en majoritetsbefolkning och det var inte svenskar som hotades under första världskriget. Men tiotusentals svenskar tjänstgjorde i den amerikanska armén under första världskriget. Man kan invända att många tvingades in i armén och det är självfallet inte säkert att försvarsviljan bland dem var lika hög i fredstid.

Men det USA svenskarna kom till för drygt hundra år sedan var inte ett land som inbillade sig att de inte hade en kultur. Patriotismen var en självklar del av samhället. Att vilja försvara sitt land, med vapen i hand om så behövs, är en naturlig följd av kärlek till landet. Att kärleken växer med större kunskap om landet är tämligen självklart. Berättelser – också påhittade myter – sånger, traditioner, fornminnen, natur, men också statsskick, föreningsliv och utbildning, allt är det saker som får människor att känna kärlek till landet, så stark kärlek att man vill försvara det om det är hotat.

Men det viktigaste av allt är kärlek till människorna. Det är människorna som skapar landet. Att bli upptagen i ett lands befolkning, genom att man får medborgarskap, är därför ett förtroende som man mycket väl kan återgälda med försvarsvilja. När Kristoffer Leandoer talar om ett svenskt pass som enbart en resehandling och påstår att andra kräver att man ser det som ett heligt förbund och i termer av blodsband är han inte så lite oförskämd mot de invandrare som stolta över att ha blivit svenska medborgare deltagit i upptagningsceremonier på nationaldagen.

Trettio procent av svenska ungdomar med föräldrar födda utanför Norden är enligt Pliktverket villiga att försvara Sverige i strid. Det är lågt i jämförelse med att femtio procent av ungdomar med helsvensk bakgrund är villiga att strida för landet. Siffrorna är från 2022.

Det är alltså markant lägre försvarsvilja bland invandrares barn. Men siffrorna är fortfarande mycket höga. Worldwide independent network, WIN, mäter med några års mellanrum försvarsvilja i ett stort antal länder över hela jorden. Senaste gången Sverige undersöktes var 2015. Då fick WIN en försvarsvilja på 55 procent i Sverige, vilket är högt jämfört med många andra europeiska länder: Nederländerna, 15 procent, Tyskland, 18 procent, Belgien 19 procent.

Samtidigt kan Finland uppvisa en försvarsvilja på 74 procent. Mer än något annat torde en granne som skramlar med vapen stärka försvarsviljan.