Lena Andersson gjorde än en gång det oerhörda och svor i vår tids strängaste kyrka. Magda Gad ryckte ut för att förfölja syndabocken och Alex Schulman tände bålet för kättaren.
Sedan urminnes tider har människan fascinerats av tanken på apokalyps – jordens undergång. Somliga gillar tanken på grund av en morbid förstörelselusta, där själva förintelsen lockar, men vanligare torde vara längtan efter det lyckorike som kommer efter apokalypsen. Det är efter Gogs och Magogs krig som Messias kommer, då freden råder och lammen vilar sig bredvid vargarna.
Det är efter jordens undergång Jesus återuppstår och de fattiga blir rika och lyckan härskar. Sibyllans profetia om detta är ett vanligt förekommande skillingtryck som utkom i massor av upplagor från tidigt 1600-tal till 1930-talet. I de olika upplagorna flyttas undergången hela tiden framåt, så att det vanligen är cirka fem år kvar till katastrofen från tryckåret räknat. Att det går att tjäna pengar på undergången visste alltså både boktryckare och skillingtrycksförsäljare under flera århundraden.
”Prophetia Sibyllæ” i sin äldsta svenska upplaga utlovar världens undergång till år 1620.
Med sekulariseringen har fantasierna om apokalyps lämnat de religiösa rummen. Präster och pastorer predikar inte längre straff, utan tröst, men längtan efter apokalypsen lever vidare i sekulär dräkt. Det tydligaste exemplet just nu är den hysteri som klimatförändringarna skapar.
Observera att jag här talar om hysterin och den medvetna sensationsjournalistiken i klimatets namn. Att det pågår förändringar i klimatet finns det ingen anledning att ifrågasätta. Det gjorde inte heller Lena Andersson när hon i lördagens SvD skrev en något raljerande krönika om extremvädret som äntligen kom. Tvärt om skriver Andersson uttryckligen att det varmare vädret är ett resultat av industrialiseringen och att vi därför inte alls borde vara så förtvivlade över det. Det är en del av samma sak som gett oss medicinska och tekniska landvinningar, som gjort människans tillvaro bättre:
Vilket sorgligt samhälle som så hatar människans storhet att hon beklagar sina triumfer. Krälande i stoftet ber det om ursäkt inför generationerna som lever allra högst på triumferna.
Men att Andersson skriver så verkar undgå de ilskna kommentatorer som i sedvanlig ordning tar heder och ära av henne i stället för att argumentera i sak. De utgår från att Lena Andersson är ”klimatförnekare” som tror på ”konspirationsteorier”, trots att texten inte alls förnekar klimatförändringar, men däremot gör något ännu hemskare: Andersson förlöjligar de medier som i klimatförändringarna ständigt letar efter bevisen för jordens undergång. Och precis som när gamla tiders apokalyptiska rörelser förföljde kättare utsätts Andersson för rent fiktiva beskyllningar.
Alex Schulman påstår att Lena Andersson sprider konspirationsteorier:
De konspirationsteorier som hittills bara torgförts av förvirrade Sverigedemokrater på Twitter har härmed fått nya, finare hem.
Magda Gad går ett steg längre när hon menar att det är ”Qanon”, fantasierna om Donald Trump som hotad av en mäktig pedofilring, som drabbat Lena Andersson och att hon ”sitter hemma och fnittrar” över bränderna på Maui i Hawaii, vilket gör henne till en ”otroligt äcklig människa”. Andersson nämner inget om Maui i sin text, men vad gör det? Magda vet!
Den fransk-amerikanske historikern René Girard, som forskade och skrev om hur vi människor utser och förföljer syndabockar, ler förmodligen i sin himmel när han ser Magda Gads twittrande. I syndabocksförföljelsen ingår det nämligen att den som utses till syndabock förföljs för något påhittat, även om vederbörande gjort sig skyldig till verkliga brott. När Marie Antoinette anklagades och avrättades var det inte för hennes uppenbara inblandning i olika försök att förhindra den franska revolutionen – som ur revolutionärernas synpunkt givetvis var brottsligt – utan hon anklagades för ett påhittat incestuöst förhållande till sin son. Det finns gott om exempel på samma sak, hur förföljelse drabbar den utsedda syndabocken för något påhittat också när det finns massor av sanna saker som syndabocken skulle kunna ha anklagats för.
Lena Andersson har inte förnekat klimatförändringar eller spritt konspirationsteorier. Hon har gjort något mycket värre: Hon har förlöjligat svenska mediers hysteriska rapportering om klimatet. Då drar kättarförföljelserna i gång. Och människor som är övertygade om sin egen godhet förmår inte att se hur onda de är.
