I flödet på sociala medier dök det upp en skärmbild där någon sökt på ”Strängnäs missale” och fått upp reklam för ”Strängnäs massage”. Jag vet inte om det är äkta. När jag googlade på Strängnäs missale fick jag fram en rik skörd litteratur om det missale för Strängnäs stift som trycktes 1487 av Bartholomeaus Gothan i Stockholm.

Så även om jag inte vågar svära på att missale blivit massage ser vi ändå hur de gamla medeltida sörmländska städerna söder om Mälaren skiftar karaktär. Den stad som uppkallats efter Strängnäs stifts grundare är numera ett rövhål.

Men vi tar det från början. Kristnandet av Sverige var en process som tog många århundraden, från Ansgars besök på 800-talet till landet kan anses vara kristnat på 1100-talet, även om rester av den forna tron delvis levde kvar mycket senare. Den isländska Hervarasagan berättar att kung Inge den äldre avskaffade ceremonin då kungen skulle blota, det vill säga offra, inför allt folket på svearnas ting. Detta upprörde folk. Inges far Stenkil hade trots att han varit kristen respekterat folkets känslor för den gamla tron. Kung Inges svåger Sven erbjöd sig att blota i stället. En häst leddes fram som slaktades och ”gudabelätet vart med blod bestruket”. Kung Inge fick fly för sitt liv till Småland och Västergötland, medan Sven i tre år var svearnas kung och blotade. Han kallades därför Blot-Sven. Inge återvände i tysthet och tände eld på Blot-Svens kungsgård så att många brann inne. Sven själv flydde dock ut ur huset och blev dräpt.

Sagan nämner inga årtal, men historikerna har fastställt att Blot-Sven bör ha tagit över kungarollen år 1084 och blev dräpt 1088. Inge fortsatte att vara kung till sin död 1110.

Sannolikt var det vid denna tid med uppror mot kristendomen som Strängnäs stifts förste biskop Eskil mördades. Munken Ælnoth från Canterbury beskriver i sin krönika över den danske kungen Knut den helige hur Eskil mördas av ”svear och götar”. Senare källor berättar mer. Blot-Sven hade ställt till ett stort blot i Strängnäs och när Eskil kom dit för att straffpredika stenades han till döds. När Eskils lik skulle bäras hem till hans gård blev det så tungt att de inte orkade bära längre när de kommit till Tuna. En kyrka och ett kloster byggdes där och platsen fick namnet Eskils Tuna. Med tiden blev Eskilstuna en viktig industristad för både metall- och textilindustri.

Men i dag är Eskilstuna ett rövhål. Det har vi Eva Burmans ord på och hon borde veta vad hon talar om eftersom hon är chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren. Gängkriminalitet präglar numera den lilla staden och Eskilstuna ligger i topp när det gäller mordstatistik och antal skjutningar per invånare.

Eva Burman berättar att hennes tidning slog upp det stort när skjutningar började bli vanliga för några år sedan, men numera har skjutningarna blivit så vanliga att de inte längre ses som stora nyheter. Man har blivit avtrubbad.

Jag har själv funderat på det där. Varje skjutning är en tragedi och vi bör inte låta oss avtrubbas. Därför har jag arbetat för att Bulletin alltid ska slå upp sådana händelser stort. Men det går inte. Dels kan vi inte fylla tidningen med artiklar ingen längre läser. Dels leder varje artikel om skjutningar till just det vi inte bör bli, nämligen avtrubbade. Hur vi än bär oss åt vänjer vi oss vid de nya förhållandena. Vi kan inte sluta skriva om våldet, för det hade varit att visa att vi blivit avtrubbade, men skriver vi om det blir vi avtrubbade. Det är bara att konstatera.

Det får vara stora, spektakulära skjutningar för att intresset ska hållas vid liv, som skjutningen i Farsta centrum, då två nittonåringar öppnade automateld mot människor som såvitt vi vet inte hade gjort dem något ont. En femtonåring på väg till tivoli och en 43-åring på väg hem från en familjesammankomst dödas. En 65-årig kvinna som låser upp cykeln blir skjuten i knät.

Många har haft roligt åt att det plötsligt har blivit fart på Alexandra Pascalidou, Göran Greider, Jens Liljestrand och andra, som börjar inse att den politik de förordat inte varit lösningen utan en del av problemet, medan den politik de förkastat börjar framstå som helt rimlig. Om det är omvändelse under galgen, ett spel för gallerierna eller en ny form av poserande för att man känner vindar från andra håll än tidigare, får andra grunna på. Magdalena Andersson, vars parti tidigare velat vända på varje sten för att komma åt gängen, förordar nu helt oblygt en politik som de för inte så längesen hade brännmärkt som ett hot mot demokratin och de vill få oss att tro att de alltid haft den nya åsikten.

Men i stället för att självbelåtet säga ”vad var det jag sa”, konstaterar jag att den brittiske författaren Robert Conquest satte huvudet på spiken när han formulerade sina politiska lagar. Han skrev aldrig ner dem, utan uttalade dem muntligt ett antal gånger och de finns därför i flera varianter, men den första lagen är i alla varianterna den samma, nämligen att människor intar en politisk position till höger i frågor som de har erfarenhet av.

När våldet kryper närmare, när det händer nära en själv, när en bekants bekanta blir drabbad och det inte är något abstrakt som bara händer i vissa kvarter som man aldrig besöker, då går det inte längre att tala om typiska vänsterlösningar. Det går inte att skylla på för låga skatter, för låga bidrag, för få fritidsgårdar. Droganvändning är ett allvarligt problem och droghandel ska självfallet bekämpas, men också här måste man inse att det finns droghandlare som sköter sin verksamhet utan att skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Våldet kan bara skyllas på våldet, på ett förakt för människoliv och på en hämndkultur där folk kräver ”respekt”.

Men i Eskilstuna försöker man hitta en lösning på problemet. Ett gäng religiösa ungdomar har startat ”Pannkakskyrkan” som varannan fredagskväll serverar nygräddade pannkakor på Fristadstorget i staden. Detta sker uttalat som en motreaktion till det negativa våldet och skjutningarna, för att ”sprida kärlek i Eskilstuna”.

Det är lätt att göra sig lustig över detta initiativ, men det är att missa målet. Om någon vill dela ut pannkakor och sprida kärlek, låt dem göra det! Att initiativet kan verka verklighetsfrånvänt och mer än lovligt naivt spelar ingen roll, därför att detta handlar om privatpersoner som gör detta frivilligt på eget initiativ. Problemet med det svenska samhället har i många år varit att man förordat en politik liknande pannkakskyrkans, men på statlig nivå. En privatperson kan sprida kärlek med pannkakor, men statens uppgift måste vara något mera känslokall. Privatpersonen tar å andra sidan inte heller det övergripande ansvaret och därför blir det fel om man vill kritisera ett initiativ som pannkakskyrkan.

Varje samhälle har ett våldsmonopol. I samma ögonblick som statens våldsmonopol inte fungerar, tar någon annan över. Det ser vi och våld kan bara bekämpas med våld. Statens uppgift är inte att bjuda på vare sig pannkakor, kaffe, bullar eller att dela ut armband. Men om andra vill göra det, varsågod!

Vad Sverige behöver är alltså en tydligare förståelse om vad staten bör ägna sig åt. Det verkar som om Pascalidou, Greider, Liljestrand, Burman och andra börjat förstå det nu. En del kan läsa sig till sådant från författare från Thomas Hobbes till Thomas Sowell, men för andra krävs det kulsprutesmatter i Farsta centrum. Det viktigaste är dock att folk vaknar.

God morgon!