Även om man bor på samma plats kan olika personers tillvaro te sig helt olika. Att utgå från att man förstår därför att man är uppvuxen på en viss plats visar på samma övertro på geografins betydelse som fått många att utgå från att alla som kommer till Sverige snabbt vill och kan bli som svenskar.
Uppsala har på kort tid blivit känd som gängkriminalitetens hemstad. Men trots skjutningar, sprängningar och mord vet vi ju att staden samtidigt är Sveriges äldsta universitetsstad och enligt de äldsta krönikorna platsen där svearnas kung kallade till ting och där ett forntida tempel låg. De stora gravhögarna på rad bredvid den medeltida kyrkan i Gamla Uppsala är kanske de berg som enligt krönikeskrivaren Adam av Bremen skulle omge svearnas tempel i Uppsala. Platsen har ofta kallats Svearikets vagga, Sveriges ursprung. Enligt Snorre Sturlason var det här som Torgny lagman framträdde inför Olof Skötkonung och förde folkets talan.
Bara två kilometer därifrån ligger det bostadsområde där Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin egen far 2002. Eftersom Fadime offentligt debatterat frågan om hedersvåld och bara en kort tid före mordet talat på ett seminarium i riksdagen blev det hon själv utsattes för en ögonöppnare för många.
Men inte för alla. De som redan då pekade på kulturskillnader, där fenomen som klan, heder och tvångsäktenskap – inte sällan mellan kusiner – spelade stor roll, fick löpa gatlopp för spydiga kommentarer. I antologin Debatten om hedersmord (2004) förlöjligas sådan ”kulturrasism” och genusvetaren Diana Mulinari hävdar att ”diskursen kring mordet på Fadime syftar till att förstärka en viss typ av svensk identitet samt erbjuda en njutning som tillhörandet av en ’bättre kultur’ utgör”. Jovisst, det kan man ju hävda. Vad Mulinari – så feminist och genusvetare hon är – glömmer, är att många flickor i Fadimes situation hade gjort mycket för en sådan njutning. Det finns en del människor som är så fräcka att de faktiskt anser att en kultur där kvinnor har sin frihet är bättre än en där de mördas om de vill gifta sig med fel karl.
Antologin utgavs av Expo, men trots att Expo på sin hemsida presenterade en mängd mycket äldre böcker som var slutsålda, försvann Debatten om hedersmord i all tystnad från hemsidan något årtionde senare. Numera presenteras bara aktuella böcker på Expos hemsida, vilket nog kan vara bra om man vill glömma gamla pinsamheter.
Mycket har skrivits om Annika Strandhälls egendomliga twittrande i måndags kväll och jag har ingen anledning att upprepa det andra redan sagt. Strandhäll är en offentlig person som uttalar sig i offentliga sammanhang och ska därför kritiseras, men samtidigt finns det en gräns där kritiken kan övergå i mobbning, vilket det lätt blir om alla springer efter samma sak. Så låt mig därför ta upp en sida av saken som jag inte sett att andra berört, nämligen hennes märkliga uppfattning om geografins betydelse.
I diskussionen om kusinäktenskap, som Strandhäll förde med Sofie Löwenmark, tog Löwenmark upp att elever med utomeuropeisk bakgrund är kraftigt överrepresenterade i det som numera kallas anpassad grundskola, det som tidigare kallades särskola. I en av de få tweets som ännu inte raderats säger Annika Strandhäll:
Kanske någon vill reflektera över att i princip inte en enda svensk för 100 år sedan tog sig 5 mil utanför sin födelseort?
Strandhäll hävdar att förbudet mot kusinäktenskap, som Tidöpartierna vill införa, är riktat mot muslimer:
Det som denna typ av frågor piskar upp mot vanliga muslimer som försöker skapa ett schyst liv är helt oproportionerligt. Ni går högerextremisternas ärenden.
När Löwenmark svarar att frågan handlar om kusinäktenskap och inte om muslimer och att Strandhälls fördom att kusinäktenskap skulle vara en muslimsk specialitet får stå för henne, svarar Strandhäll:
Jag har levt över 30 år av mitt liv i nordöstra Göteborg, uppväxt varit gift där och arbetat i Angered, min familj bor där och är inte utan kulturkompetens, så försök inte ens att köra den argumentationen med mig. Det funkar inte.
Med andra ord tror alltså Strandhäll att hon förstår problematiken i förorterna därför att hon själv bott där till för tjugo år sedan och hon utgår från att kusingiften var vanliga förr i Sverige, eftersom folk då inte reste så mycket.
Det är detta som exemplet med Uppsala så tydligt illustrerar. Man kan leva i den akademiska staden och vara väl bevandrad i dess historia utan att ha en aning om vare sig gängbrottslighet eller hedersmord. Och man kan leva i hederskultur eller i ett kriminellt gäng i Uppsala utan att känna till legenden om Erik den heliges död. Trots att allt detta äger rum i omedelbar närhet av varandra är det som om det vore olika världar. Strandhälls uppväxt i stadsdelen Bergsjön gör henne inte kunnig om vare sig kusingiften eller hedersvåld.
Det är givetvis väldigt lätt att avfärda påståendet om ”att i princip inte en enda svensk för 100 år sedan tog sig 5 mil utanför sin födelseort”. 1923, för hundra år sedan, hade Sverige ett omfattande järnvägsnät, bilar blev allt vanligare och busslinjer genomkorsade den svenska landsbygden. 1,2 miljoner svenskar utvandrade till USA och ännu fler reste över på några år för att sedan återvända hem.
Men samtidigt fanns det gott om människor som faktiskt levde i hela sitt liv i en omkrets på fem mil. 1989 hälsade jag på hos två syskon på en enslig skogsgård i Bollebygd. Medan hon satt på vedlåren bredvid vedspisen och höll ett öga på fläsket som sakta stektes berättade systern för mig om den enda gången i sitt liv då hon varit ute på en längre resa. Det var till ”utställninga”, det vill säga jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Det var en resa på fyra mil och det var alltså den längsta resa hon gjort.
Men att människor förr reste mycket mindre än i dag innebär ju inte att de gifte sig med sina kusiner. På sina håll förekom kusingiften och det var lika dumt i Sverige då som det är det i dag. Det finns en form av vandringssägner som handlar om byn där alla var inavlade, där förståndshandikappade levde bland djuren i lagården så att man slapp skämmas för dem när det kom gäster till gården. ”På juldagsmorgonen när alla var i kyrkan släppte de ut fånarna, så de fick lite frisk luft”, har jag själv hört berättas om en sådan by.
Tron på att man känner till förhållanden bland människor därför att man har bott på samma geografiska plats som dem avslöjar samma sorts tro som åtminstone tidigare var så utbredd, att det i varje människa på vår jord bor en liten svensk som blommar ut så fort man passerat riksgränsen, att integration därför inte är så svårt, för innerst inne vill ju alla bli som vi.
Men så är det ju inte. Den geografiska platsen spelar inte så stor roll. Se på bilden som illustrerar denna text, tagen på gården Stora Tensta 1966, några dagar innan kvinnan på bilden vräktes, stugan revs och en ny förort började byggas. Hennes värld hade mycket lite gemensamt med det liv som levs i Tensta i dag.
