Det känns egendomligt att Hédi Fried är död. Hon var visserligen 98 år gammal, men hon hade en egensinnig livstro som gjorde att det var lätt att anta att hon skulle leva för alltid. Trots att hon upplevt den brutalaste ondska trodde hon på att det goda alltid segrar till sist. En sådan övertygelse ger livskraft.

Med hennes död ser vi hur historien obevekligt rullar vidare. Hon var en av de sista som i vuxen ålder – hon var tjugo år – upplevt och kunde berätta om Förintelsens fasor, om ghetto, koncentrationsläger och massmördande. Av de få förintelseöverlevande som fortfarande lever var de flesta barn den gången. De överlevande som präglade min egen ungdom hade i flera fall varit gifta och haft barn före kriget och mist allt, i ett par fall bevittnat när deras barn mördades.

Att gå igenom sådant och efteråt gifta om sig och bilda ny familj, skaffa utbildning och arbete samtidigt som man etablerade sig i ett annat land med annan kultur och annat språk krävde en enorm självbehärskning och viljestyrka. Till stor del handlade det om att låsa in sina känslor i någon del av hjärnan och bara ytterst motvilligt glänta på den stängda dörren till den vrån. Det lyckades ofta ganska väl så länge de överlevande var upptagna av att vara makar, föräldrar och arbetskamrater. Men när pensioneringen kom, barnen flyttade ut eller makan dog tittade ofta monstren fram bak den noga tillslutna dörren i hjärnan. Människor som inte behövt psykologisk hjälp trots sina trauman behövde det när de blev äldre.

En som förstod detta var Hédi Fried. Som psykolog kopplad till Judiska Församlingen i Stockholm startade hon 1984 Café 84 där förintelseöverlevande kunde träffas och umgås med människor som bar på samma erfarenheter. Verksamheten pågår fortfarande och har varit en livlina för många.

Hédi Frieds förmåga att förstå sina medmänniskor och att märka till synes obetydliga handlingsmönster var fantastisk. Hennes jämnårige vän Leo Kramar skriver på Facebook att Hédi Fried vid deras första möte frågade honom:

– Brukar du också leta i telefonkatalogen när du kommer till ett nytt ställe?

Kramar blev förvånad. Hur kunde hon veta? Han vände sig bort för att dölja förvåningen och kanske en rodnad. Han hade nyligen varit i New York och det första han gjort på hotellrummet var att slå i telefonkatalogen.

Det handlade givetvis om ett fåfängt hopp om att hitta nära anhöriga som man inte sett sedan före Förintelsen och som förmodligen mördats, men så länge man inte visste det kunde man nära ett hopp. De överlevande kunde ibland vara noga med släktband som andra knappast skulle bry sig om. Min pappas syster var gift med en man som dog i början av sextiotalet och tio år senare fick hans kusin som bodde i Holland veta att han överlevt kriget. Hon brukade bila till oss i Göteborg en gång om året för att hälsa på. Detta alltså därför att min pappa var hennes kusins svåger. Men några närmre släktingar fanns inte.

Och ibland borde fler ha tittat i telefonkatalogen. Min farmors bror med familj bodde i Łódź i Polen och av någon anledning trodde de när kriget bröt ut att deras son skulle vara säkrare hos släkten i Wien. Pappas kusin Willy kom alltså till Wien. Hur han överlevde kriget vet jag inte, men han kom ibland och hälsade på min farmor när de efter kriget emigrerat till Israel. Han bor såvitt jag vet ännu i norra Israel, nära gränsen till Syrien. Först för några år sedan fick han veta att hans mamma överlevt kriget och att hon till sin död på 1990-talet hade bott i Tiberias, inte fullt så långt norrut, men ändå i samma del av Israel som han bodde i. Hon hade trott att han var död och han hade trott att hon var död. Tänk om de tittat i en telefonkatalog!

Hédi Fried dog natten till söndagen och begravdes enligt judisk tradition omgående, redan på söndagen. Men trots att det gick så fort hann människor använda henne som slagträ i inrikespolitisk debatt innan hon ens kommit i jorden. Mitt förakt för dem är oändligt.