Korn: Helgonet som angreps av den hemska högern
”Vore det inte den mest osannolika historia som någonsin berättats, om pojken som inte kunde läsa och skriva vid arton tar en doktorsgrad före trettio?” Frågan är Jason Ardays egen, och svaret har visat sig vara att jovisst, kanske alltför osannolik.
Berättelsen är så vacker att den knappt går att motstå. En pojke från fattiga förhållanden i södra London, autistisk, stum till elva års ålder, kan inte läsa och skriva före arton – och vid trettiosju Cambridges yngste svarte professor genom tiderna. BBC, CBS och Good Morning America berättade den alla, utan följdfrågor. Nästa månad kommer memoarerna, med entusiastiska förhandsomdömen om en ”remarkable and brilliant man”.
Men berättelsen om professor Jason Arday innehåller fler underverk än så. Han uppger sig ha sprungit 600 engelska mil, alltså nära hundra mil, på sex dagar – världsrekordet är 650, satt på plan bana med stödteam och läkare i beredskap. Han uppger sig ha sprungit trettio maratonlopp på trettiofem dagar, varav de nio sista med en spricka i benet. Han har kallat sig före detta halvprofessionell fotbollsspelare och sagt sig ha samlat in 5,5 miljoner pund till över sjuttio välgörenhetsorganisationer.
I en intervju, som ligger på Youtube, berättar han att han skrev sin doktorsavhandling på två och ett halvt år vid sidan av heltidsarbete – varpå en hjärntumör opererades bort två veckor före disputationen, följd av en stroke, så att han glömt allt han skrivit och ändå klarade förhöret.
Var för sig är påståendena möjligen tänkbara. Men tillsammans blir de ett levnadslopp som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Ändå tycks ingen ha bett om belägg – förrän nu, och resultatet är nedslående. Brittiska ultralöparexperter har aldrig hört talas om mannen, och GPS-bevis, som varje löpare i dag enkelt kan visa upp, lyser med sin frånvaro. Två universitet som gett honom hedersdoktorat har i tysthet redigerat sina hyllningstexter. Ett av dem ändrade ”600 miles på sex dagar” till tolv. Barnhospicet Shooting Star, som enligt Ardays officiella biografier är en av huvudmottagarna av miljonerna, uppger att han totalt samlat in 10 800 pund. En insamlingssida för annan organisation visar 380. Och pojken som inte kunde skriva sitt namn vid arton lämnade skolan med två GCSE-betyg – prov som kräver läskunnighet och normalt avläggs vid sexton. I memoarerna har formuleringen mjuknat till att han ”knappt” kunde läsa.
Allvarligast är dock granskningen av hans vetenskap. Enligt en jämförelse som filosofen Nathan Cofnas publicerat är dussintals passager i Ardays avhandling från 2015 nära nog ordagrant hämtade ur en annan forskares avhandling från 2009. Det är inte bara lika eller snarlika formuleringar, på flera ställen har han dessutom kopierat stavningsfel.
I en artikel om psykisk ohälsa bland svarta studenter, byggd på fokusgrupper Arday säger sig själv ha lett, återfinns intervjucitat som ordagrant liknar citat ur en helt annan forskargrupps studie – och bland hans numrerade deltagare förekommer nummer 13 två gånger, en gång som kvinna, en gång som man. Artikeln har korrigerats i tysthet, varvid de mest besvärande citaten trimmats eller strukits. När tidskriften Times Higher Education 2025 förberedde en granskning anlitade Arday den fruktade förtalsbyrån Carter-Ruck, och tidningen lade ner artikeln.
När universitetsledningen för Cambridge redan 2023 underrättades om textlikheterna svarade integritetschefen att arbetet utförts före anställningen och därför ”inte ligger inom vårt ansvarsområde att utreda”. Fakultetschefen gav Arday sitt ”fulla stöd” sedan han vid ett möte ”gripande berättat om sina upplevelser av direkt och indirekt rasism”. I dag lyder universitetets linje att Arday är utsatt för en ”vidrig kampanj”. Den pensionerade professor som artigt bad honom förklara likheterna mellan hans och den andra avhandlingen fick svaret att vidare kontakt skulle betraktas som ”mobbning och trakasserier”. Juristprofessorn Andrew Tettenborn ställer i The Spectator den enkla frågan: föll det aldrig tillsättningskommittén in att göra den elementära kontroll som en utomstående sedan utförde utan svårighet?
Arday har inte fällts för något, och två universitet säger sig ha prövat anklagelserna och friat honom. Var och en förtjänar att bedömas efter fakta, inte efter drev. Men det är just fakta som saknas. De som nu kommer till Ardays försvar hävdar att påståendena om plagiat är lögn och att anklagelserna är politiska. Men det blir väldigt svårt att förklara varför till och med skrivfel förekommer exakt identiskt i andras texter. Och att anklagelserna är politiska beror faktiskt på att bara de som har ett politiskt intresse brytt sig om att syna fakta i sömmarna.
Varför har ingen efterfrågat fakta tidigare? Svaret är givetvis det obekväma att berättelsen var för bra för att kontrolleras, och frågorna för farliga att ställa – den som tvivlade på undret riskerade att kallas rasist. Så byggdes en modern helgonlegend av institutioner som borde veta bättre. Memoarernas spökskrivare håller för övrigt föreläsningar om konsten att ge levnadsberättelser en ”fängslande dramaturgi”.
Nathan Cofnas, som avslöjat plagiaten, är ingen neutral granskare. Han tvingades bort från Cambridge efter blogginlägg om ras och meritokrati som en collegerektor kallade ”avskyvärd rasism förklädd till pseudointellekt”, men som universitetets utredning friade som lagliga fria ord. Textjämförelser är förvisso sanna eller falska oavsett vem som lägger dem på bordet, men att avslöjandet hamnade hos just Cofnas är ingen slump utan systemets eget verk. Sociologen Martyn Hammersley, som förgäves slog larm den ordinarie vägen redan 2023, har formulerat tragedin. När universitetet vägrar granska övertas granskningen av den yttersta högern. Därmed har Cambridge serverat ett praktexempel åt dem som anser att svarta professorer per definition är kvoterade. Det är så förtroende dör – inte genom att fel begås, utan genom att institutionerna vägrar rätta dem.
Royal Society valde vid grundandet 1660 mottot ”Nullius in verba” – ta ingens ord för givet. Ett universitet som besvarar dokumenterade textjämförelser med epitet i stället för prövning har bytt valspråk, från vetenskapens till helgonkultens. De verkliga förlorarna är alla de vars fullt äkta bedrifter nu kommer att mötas av höjda ögonbryn. Underverk bör man vara sparsam med. Det visste redan medeltidens kyrka, som åtminstone höll sig med en djävulens advokat innan någon helgonförklarades.
