Med en dyster bild av det förgångna och en lika pessimistisk bild av framtiden verkar många människor inlåsta i nutiden. Det verkar som om det krävs kunskap om och värdesättande av historien för att vi ska kunna se framtiden an med tillförsikt och att arbeta för att den ska bli så bra som möjligt.
Det tycks som om fler och fler unga människor oroar sig för framtiden. Det är alltid svårt att utifrån opinionsundersökningar gjorda av olika opinionsinstitut vid olika tillfällen med olika frågeformulär bilda sig en säker uppfattning, men trenden tycks vara tydlig. Den ljusnande framtid är inte vår.
Man kan fråga sig vad detta beror på. En del skyller på klimatpaniken, andra på covidpandemin och den tid av isolering som förmodligen drabbade de unga värst.
Siffror som visar en mörk utveckling finns det förvisso gott om, men allt är självfallet inte svart. Tidigare generationer hade sina problem de också, men de såg ofta på sådant som utmaningar som skulle övervinnas. Så frågan är varför så många ser framtiden så svart nu.
Man skulle kunna tänka sig att man föreställer sig det förgångna i ljusa och vackra färger, att man därför ser utvecklingen som negativ, med en allt mörkare framtid. Men det är påfallande att väldigt många numera ser historien i förfärligt dystra färger. Då borde man ju rimligen se att ”från mörkret stiga vi mot ljuset”. Men den insikten verkar inte drabba folk.
I en av sina många dagsverser skriver Alf Henriksson:
Det verkar vara så att det krävs en förmåga att blicka bakåt och att se historiens goda sidor för att också kunna blicka framåt mot en bra framtid. Och har man inte tron på en god framtid lär man heller inte skapa förutsättningarna för den. Koncentrationen på nutiden och främlingskapet inför historien är därför något mer än en brist i allmänbildning. Det förlamar utvecklingen.
Den ungersk-brittiske sociologen Frank Furedi har kallat sin alldeles nyutkomna bok The War against the Past. I den beskriver han hur institutioner av olika slag beskriver det förgångna i de dystraste färger, hur det snart sagt inte finns ett enda museum som inte satt uppfostrande och ofta fördömande skyltar bredvid all konst från 1700- och 1800-talen, hur upplysningen på fullaste allvar beskrivs som en rörelse ”genomsyrad av rasism”.
Det han beskriver är den medvetna kampen mot det förgångna, av olika ideologiska orsaker. Men det finns något mer än det. Många uppvisar en aningslöshet om det förgångna som är fullständigt förbluffande. Det beror inte på någon medveten ideologi, utan på okunskap. Och det är en okunskap som i hög grad omfattar våra politiker.
Många minns när Annie Lööf 2021 medverkade i tv-programmet Alla mot alla och på frågan om när Gustav II Adolf föddes svarade 1807 (han föddes 1594). Många reagerade på det och i Bulletin skrev Ann Charlott Altstadt att det är ett demokratiskt problem. ”Det borde inte funka att vara makthavare och samtidigt veta så lite att man inte är rädd för att öppet och glatt stoltsera med att man är blåst.”
Lööf har uppenbarligen ingen aning om historiska händelser, men hon har i varje fall inte gett utlopp för andra villfarelser om historien än en total okunskap om årtal. Men Annika Strandhäll gick för ganska exakt ett år sedan längre. Sofie Löwenmark från stiftelsen Doku twittrade att hon antog att den stora överrepresentationen av barn med utomeuropeisk bakgrund i anpassad grundskola, som särskola kallas numera, åtminstone delvis kan förklaras genom den höga förekomsten av kusinäktenskap. Som svar skrev Strandhäll:
Kanske någon vill reflektera över att i princip inte en enda svensk för 100 år sedan tog sig 5 mil utanför sin födelseort?
Vad Strandhäll ville ha sagt med detta häpnadsväckande påstående kan man fråga sig. Även hon måste väl begripa att man inom en radie av fem mil kan hitta tillräckligt många att bilda familj med så att inavel inte behöver uppstå. Men tydligen är det detta hon vill antyda.
Frågan gäller dock om hennes uppfattning att knappt en svensk för hundra år sedan tog sig längre bort än fem mil från sin födelseort. Någon har tillfört en anmärkning:
Mellan åren 1821 till 1930 emigrerade runt 1,2 miljoner människor från Sverige till Nordamerika.
Det borde ju vara svar tillräckligt. Men det finns mer att säga. Det har nämligen funnits gott om svenskar som verkligen levde så som Annika Strandhäll föreställer sig. Men de var knappast i princip varenda svensk för hundra år sedan. Det har de aldrig varit. Vad det däremot handlade om var ett ideal som märkligt nog totalkrockade med ett annat ideal. Dessa ideal har blivit så omhuldade att många människor utgår från att det är fantasier som aldrig existerat. Men det har de och de har funnits samtidigt.
Erik Gustaf Geijer gav uttryck för idealen i två dikter som publicerades i tidskriften Iduna 1811. Den första kallades Wikingen och börjar med raderna:
Wid femton års ålder blef stugan mig trång
Femtonåringen drar därför ut i världen och reser över haven i jakt på byte. I den därefter följande dikten slår Geijer an en helt annan ton. Dikten Odalbonden lyder:
Odalbonden har alltså inga planer på att resa någonstans. Han vill dö på samma plats där han är född. Släktgårdar som gått i arv i många hundra år var en vanlig företeelse förr och likaså var det vanligt att ägare till sådana gårdar inte såg sin äganderätt som absolut. De förvaltade det arv de fått och lämnade det vidare till sina barn.
Men självfallet hände det att bönder sålde sina gårdar, antingen därför att de ville flytta någon annanstans, eller därför att de av ekonomiska skäl var tvungna. De gamla släktgårdarna fanns, men i samma grannskap kunde det finnas andra gårdar som ofta bytte ägare. Och på en sådan släktgård kunde i en generation många barn födas och alla kunde givetvis inte ta över gården. Det var ofta förbehållet ett enda av barnen.
De andra måste alltså ge sig ut och hitta sin försörjning någon annanstans. De mycket fast bofasta och de beresta levde därför sida vid sida i samma samhälle och var ofta nära släkt. Odalbondens syskon blev hantverkare eller handelsmän eller bröt ny bygd ur ödemarken.
1992 skrev jag en bok med titeln De som aldrig sett havet, där jag dokumenterade många människoöden, människor som aldrig varit långt borta från den egna torvan. Men till skillnad från Annika Strandhäll påstod jag inte att alla hade levat så för hundra år sedan. De som aldrig varit så långt hemifrån att de sett havet hade ofta syskon som hade emigrerat till Amerika eller åtminstone flyttat till stan.
1988 satt jag i en torpstuga i Bollebygds socken, mellan Borås och Göteborg. Medan fläsket långsamt stektes på vedspisen pratade jag med de gamla ogifta syskonen som bodde i stugan och de berättade att den enda gången de varit ute och rest var 1923 – alltså exakt hundra år innan Strandhäll skrev sin tweet om hur folk levde för hundra år sen. Då hade syskonen varit på Göteborg, ”på utställninga”. Göteborg firade 300-årsjubileum 1923 med en stor utställning som syskonen hade sett. Då hade de varit i hamnen, så visst hade de sett havet, intygade de.
Men Göteborgs hamn låg åtminstone på den tiden i Göta älv. Men har man inte sett havets oändliga vattenspegel kan Göta älv också te sig imponerande.
