Många tyckte skadglatt att det var helfestligt att Annie Lööf återigen visade att historia inte är en av hennes huvudgrenar.

Men när hon i frågesportprogrammet ”Alla mot Alla” tänkte sig att Gustav II Adolf föddes 1807 så genomfors jag av en annan, än mer skamligt förbjuden känsla.

Ja, jag erkänner att jag lider av politikerförakt. Jag vill inte ha politiker som inte verkar ha hört talas om Sveriges stormaktstid eller tror att det trettioåriga kriget utkämpades under 1800-talet. Det borde inte funka att vara makthavare och samtidigt veta så lite att man inte är rädd för att öppet och glatt stoltsera med att man är blåst.

Läs även: Lindén: Annie Lööf och Grinchen

Annie Lööf tjänar som andra politiker skyhögt över medel- och medianinkomsten och förespråkar samtidigt sänkta ingångslöner för andra grupper än sin egen. Är det då för mycket begärt att så här till jul få önska sig en fungerande meritokrati?

Om vi nu ska fortsätta vara ett samhälle med stora skillnader mellan människor så vill åtminstone jag kunna få rösta på de absolut vassaste knivarna i lådan. Om politiker och andra makthavare hamnat på toppositioner bara för att de är bäst på att navigera runt i de politiska processerna är det ju faktiskt ingen mening med en elit.

Det mäkliga är att misstro och lågt förtroende gentemot politiker och deras institutioner i så hög grad misstros. Det har blivit ett mått på personers egen politiska pålitlighet – politikerförakt anses inte salongsfähigt längre.

Om vi backar några år däremot så var lägre förtroende inget ovanligt bland välutbildade, oavsett politiska sympatier. Och fastän SOM-institutets mätningar visar på oroande lågt förtroende för riksdagen och politiska partier så har något förändrats.

Det är inte längre normalläget bland vänsterlagda som jag själv att vara samhällskritisk och misstro makten. Tvärtom har det grundmurade förtroendet blivit en statusmarkör att stoltsera med inför det skumma folket som dväljs där nere i mörkret. Politisk tillit har blivit en ny ingrediens bland klassföraktets alla högfärdsattityder. På offentlighetens arenor används utbildningsvariabeln politiskt, för att se ner på de så att säga lågpannade troglodyter som man är överens om har bortkollrats av inhemska onda krafter och putintroll att misstro makthavare.

Läs även: Altstadt: Låt inte malliga politiker skriva historien

Det är som på trettiotalet. Ja, faktiskt, och nu syftar jag inte på stöveltramp. Vi verkar vara tillbaka till ett samhälle där välutbildade såg till att alla lärde sig lyda överheten, som förstås visste bäst, och de som opponerade sig var bara ohyfsade barbarer.

Jag tänker att lågutbildade kan ju åtminstone skylla sina tillkortakommanden på socioekonomiska faktorer. Men jag undrar hur de högutbildade kan bortförklara sin naiva löjliga lojalitet med makten och dess institutioner.

Jag känner politikerförakt inte bara på grund av hela den samhällsomdaning som de politiska partierna, sedan jag var barn, genomdrivit tillsammans. Det är också motbjudande att folkvalda kan avslöjas med pinsamma kunskapsluckor.

Det måste vara fler än jag som anser att blåsta politiker överlag är ett samhällsproblem. För att demokratin ska fungera, enligt idealtypen, måste medborgarna vara välinformerade på en någorlunda kunskapsnivå. Och detsamma måste i allra högsta grad gälla dem som ska styra över oss och stifta våra lagar.

Läs även: Altstadt: Politiker på väg ut ur den bruna garderoben

Vad ska vi med eliter till om de inte är mer bildade, kunnigare och med högre moral än oss andra? Och som dessutom kan fungera som riktiga förebilder? Den frågan handlar inte om folklighet kontra elitism utan om de ideal borgerligheten och arbetarrörelsen förr tillsammans förvaltade.

Politiker vill ju koppla medborgarskapet inte bara till språktest utan också ett till ett prov i någon sorts Sverigekunskap. Något liknande borde vara minimikravet även för riksdagskandidater och regeringsmedlemmar. Och jag vill ha offentliga tuffa utfrågningar i riksdagen av blivande statsråd liknande dem i USA:s kongress.

Jag antar att Annie Lööf känner sig, som det heter på politikerspråk, trygg med att tro att Gustav II Adolf levde under 1800-talet.

Jag däremot känner mig olustig, beklämd och faktiskt väldigt otrygg.