Den värsta formen av dumhet är den som utövas av människor som åtminstone varit intelligenta, men som låtit sig fördummas därför att de vill att en lögn ska vara sanning. Förnuftet har medvetet förstörts och ersatts med oförnuft. Rationaliteten har medvetet ersatts med irrationalitet.

Fenomenet är känt genom historien. Det kanske vackraste exemplet i litteraturen är över fyra hundra år gammalt. Miguel Cervantes roman om knapadelsmannen Alonso Quijano som förläst sig på mängder av riddarromaner och kallar sig Don Quijote är inte bara en av världens mest kända böcker, utan också en psykologisk studie av detta fenomen.

De flesta av oss känner till historien om hur Don Quijote tillsammans med sin granne, småbonden Sancho Panza, ger sig ut på ridderliga äventyr. Romanens första del utkom 1605 och de flesta verkar bara känna till de första kapitlen i den första delen. Men en andra del utkom 1615. Tillsammans är de en briljant studie i hur den medvetna fördumningen går till.

Don Quijote är galen när historien börjar, men människorna runt honom inser det, inklusive Sancho Panza. Men när Don Quijote talat länge och väl om hur han ska erövra länder och folk och lovat Sancho Panza att han då ska få en ö som sitt eget län att förvalta och uppbära skatt från, börjar Sancho tro på det. Sancho börjar se världen med sin herres ögon

I den andra – mindre kända – delen av romanen möter de båda inbillade riddarna personer som har läst den första delen och som därför är väl medvetna om vilka Don Quijote och Sancho Panza är. Dessa spelar med i teatern. De använder samma blomsterrika språk som Don Quijote och talar alltså som i riddarromaner.

Samtidigt blir Don Quijote i den andra delen allt mera klartänkt. Cervantes har mycket skickligt skildrat hur en människa med en psykos långa stunder kan vara helt klartänkt och logisk, samtidigt som galenskapen gör att de för övrigt logiska tankarna utgår från en lögn, i detta fall Don Quijotes riddarskap.

Med Sancho Panza är det däremot tvärt om. Den spanske diplomaten och författaren Salvador de Madariaga har kallat det Panzas ”quijotisering”, hur han, därför att han så gärna vill tro på de fantastiska framtidsdrömmar Don Quijote utmålar, förlorar kontakten med verkligheten. Trots att Sancho Panza inser att Don Quijote har lurat ut honom på orimliga äventyr vill han fortsätta, eftersom han ännu längtar efter sin ö att regera. Don Quijote blir rädd att Panza ska avslöja alla stolligheter som Quijote sagt. Rollerna börjar bli ombytta.

Paralleller till vår tid finns ju i rikt överflöd. Det mest aktuella exemplet är väl hur det Demokratiska partiet i USA tills det inte längre gick envetet hävdade att Joe Biden är fullt frisk och kry, trots åldern, hur han vore den ende som kunde förhindra att Donald Trump blir USA:s näste president.

När lögnen inte längre fungerade efter katastrofdebatten mot Trump vände partiet och inte minst de till partiet närstående medierna som över en natt. Tidningar som tidigare låtsats som om Biden var fullt fungerande fylldes plötsligt med mer eller mindre tydliga uppmaningar till Biden att dra sig tillbaka. I en debattartikel i New York Times skrev exempelvis skådespelaren George Clooney:

”Vårt partis ledare måste sluta säga till oss att 51 miljoner människor inte såg det vi just såg.”

Det var en tillnyktring och Clooney förklarade också hur den medvetna dumheten tog sig uttryck:

”Vi är alla så rädda för möjligheten till en andra Trump-period att vi har valt att bortse från varje varningstecken”.

Av rädsla väljer man alltså att medvetet göra sig dum.

Det handlade alltså inte om att man verkligen trodde att Biden var kapabel att klara en andra presidentperiod, utan att man trodde att inga märkte att han inte var kapabel. Givetvis finns det en hel apparat runt varje president och en mängd människor ville givetvis både behålla sina jobb och trodde sig kunna sköta jobben så väl att en gaggig president inte skulle utgöra något problem.

Vi ser alltså här exakt samma sak som i fallet Don Quijote. Folk runt omkring blir så fast i lögnen att de börjar se omvärlden med lögnen som filter. Men andra i omgivningen är väl medvetna om att alltsammans är en lögn. Men de spelar med, vilket givetvis förstärker lögnen för dem som lever i den.

Man kan i det sammanhanget citera George Orwell, som 1945 skrev:

”Man måste tillhöra intelligentian för att tro på något sådant: ingen vanlig människa kan vara så dum”.