Den senaste veckan tillbringade jag i Israel, hos min son, min svärdotter och mina barnbarn. Israel är kontrasternas land, kontraster så halsbrytande att en ensidig rapportering, som är så vanlig i svenska medier, så gott som alltid blir felaktig. Inte därför att det som rapporterats är felaktigt – det finns för all del exempel på sådan rapportering också – utan därför att det bara är en del av sanningen.

Men vi ser alla verkligheten ur vårt eget perspektiv. En natt väckte mitt äldsta barnbarn oss för att flyglarmet gått. En missil från huthierna i Jemen var på väg och befarades landa i våra trakter. Varje israelisk lägenhet har ett säkerhetsrum, som man i händelse av larm ska bege sig till. Så där satt vi en stund mitt i natten. Det tog bara någon minut innan larmet avblåstes. Missilen slog ned på en lekplats några kilometer bort. Medan vi satt där frågade mitt nioåriga barnbarn mig om vi ofta får springa till säkerhetsrummet i England. Som sagt, var och en ser verkligheten ur sitt perspektiv.

Ett annat exempel på det upplevde jag på nyårsafton. Min svärdotter driver en klädbutik tillsammans med en kompanjon och butikens kombinerade lager och kontor fungerar också som mitt kontor när jag är där. När jag satt där och redigerade texter för Bulletin på nyårsaftonskvällen var också kompanjonen där, en man i trettioårsåldern född och uppvuxen i Jerusalems mest strikt ortodoxt judiska stadsdel Mea Shearim.

När han skulle gå sa han till mig en vanlig hälsningsfras på jiddisch: A git jor, det vill säga ett gott år. Jag svarade att i kväll passade de orden extra bra, givetvis syftande på att det var nyårsafton. Mannen, som varit där för att inventera lagret, såg helt oförstående ut. Han hade ingen aning om annat än judisk tideräkning. Han undrade om det hade något med den pågående judiska helgen chanuka att göra. Eller menade jag att det var nymåne och därmed ny månad enligt den judiska kalendern? Han visste inte att det var nyårsafton. Först sedan jag förklarat det för honom förstod han att det var därför han enligt regeringens krav just hade genomfört lagerinventeringen, eftersom vi i morgon skulle börja ett nytt kalenderår.

Men andra perspektiv än dessa brukar dominera den svenska rapporteringen från Israel. Påståendet att Israel skulle vara en ”apartheidstat” återkommer ofta. Som sagt, allt beror på perspektivet. Men oavsett vilket perspektiv man har är det lätt att konstatera att det som utmärkte apartheid i Sydafrika lyser med sin frånvaro i Israel. Motsatsen finns det dock gott om exempel på.

Medan jag åker med min son i bilen lyssnar han på ett nyhetsprogram som rapporterar om det senaste i alla turer kring Benjamin Netanyahu. Radiokanalens politiske reporter, som känner alla turer i regeringskansliet innan och utan, intervjuas av nyhetsankaret. Denne israeliske Mats Knutsson heter سليمان مسودة, alltså – för den händelse någon av Bulletins läsare inte kan arabiska – Suleiman Maswadeh, en 29-årig palestinier som så sent som i fjol blev israelisk medborgare efter att tidigare haft jordanskt medborgarskap. Han började som reporter för den arabiska avdelningen på radiostationen Kanal 11, men bytte snart till den hebreiska delen och blev 2023 politisk reporter.

Suleiman Maswadeh, bild från Facebook

Jerusalems busslinje nummer 1 går, säkert medvetet symboliskt, från centrala busstationen till Klagomuren, eller Västra Muren, som är det korrekta namnet. Jag åker med bussen en regnig och kall dag. Bussens passagerare är samtliga fromma judar och judinnor på väg för att be vid muren. Busschauffören är också from, men på muslimskt vis. Medan han kör bussen lyssnar han på uppläsning av koranverser, som alltså går ut genom bussens högtalarsystem. Ingen verkar vara berörd av denna kulturkrock. Apartheiden verkar långt borta.

Men visst finns det åtskillnad. Via Modiin går en väg till Jerusalem som är genare och oftast med mindre trafik än den officiella huvudvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem. Vägen går över de palestinska områdena och är därför omgärdad, med taggtrådsstängsel på de flesta ställena, med en hög stenmur på några ställen. Det beror på att vissa av de arabiska byarna som passeras längs vägen är förhållandevis fredligt sinnade, medan i andra byar förekommer stenkastning eller rent av beskjutning mot bilarna. Det kan verka märkligt att tala om byar på samma sätt som vi annars talar om individer, men de palestinska byarna är i allra högsta grad klansamhällen, där klanens shejk beslutar om vilken inställning man har till Israel.

Vid avtagsvägarna till dessa byar står stora skyltar på hebreiska, arabiska och engelska. Tillträde förbjudet för israeliska medborgare! Så står det, men andemeningen är givetvis något annat. Israeliska medborgare som Suleiman Maswadeh lär knappast behöva ta förbudet på allvar. Men jag, som enbart har svenskt medborgarskap, bör inte överträda förbudet, även om det strängt taget inte angår mig. Vad som åsyftas är givetvis judar. I områden, som regelbundet rapporteras som ockuperade av Israel äger alltså judar inte tillträde.

Foto: Dan Korn

De senaste dagarna har präglats av ytterligare en av dessa egendomliga kontraster. Det palestinska styret leds som bekant av Mahmud Abbas, den snart nittioårige mannen som i tjugo års tid styrt på ett fyraårigt mandat! Demokrati är med andra ord inte hans starka sida. På sistone har han beslutat att stärka kontrollen över Palestina genom att slå ner mot islamistiska rebeller i norr, främst i staden Jenin. Man spekulerar över att han gör detta för att framstå i bättre dager inför Donald Trump, vilket kan behövas innan Trump på nytt blir USA:s president. Men den utlösande orsaken är att rebeller i Jenin stal två bilar från den palestinska myndigheten, som de paraderade med på Jenins gator, för att visa att det är de som har kontrollen.

Jenin har länge varit en upprorisk stad, tidigare mot Israel, numera mot det palestinska styret. I Abbas kampanj för att kväsa upproriskheten har flera personer skjutits, bland annat den blott drygt tjugoåriga journalisten Shatha al-Sabbagh. Nyhetskanalen Al Jazeera har förbjudits tillträde till de palestinska områdena och flera av rebellerna har flytt från Jenin till – Israel! Eftersom de är efterlysta där åker de i fängelse, men de föredrar israeliskt fängelse framför palestinskt.

Israel är alltså mångfacetterat och motsägelsefullt. Men om allt detta läser man sällan i mainstreammedier i Sverige.

Om det beror på att journalister vill ha svartvita historier och inte färgrika, om det beror på okunnighet, eller om det kanske finns andra orsaker överlåter jag till Bulletins kunniga läsare att själva bedöma.