Verkligheten överträffar ibland dikten. Hade någon hittat på att en organisation för psykologer i ett demokratiskt land kräver att en av dess medlemmar, därför att denne gjort några uttalanden i sociala medier, ska omskolas för att inte mista sin licens, hade man väl sagt att det där bara är en tafflig stöld från George Orwells 1984, men att den romanen utspelar sig i en diktatur. I fria länder händer inte sådant. Inte det? Fråga Jordan B Peterson.
Före Youtubes tidevarv var Jordan B Peterson en klinisk psykolog och professor vid Torontos universitet, som författat en praktiskt taget oläslig bok med titeln Maps of Meaning (1999). Till stor del bygger boken på Carl Gustaf Jungs The Archetypes and the Collective Unconscious (1959), vilken inte heller är någon bladvändare, men lättbegripligare än Peterson. Men 2013 började Jordan Peterson lägga ut sina föreläsningar på Youtube och 2016 började de bli omåttligt populära. 2021 hade hans kanal 3,4 miljoner följare och över 200 miljoner visningar.
Men det som gjorde Peterson till internationell megastjärna var hans vägran 2016 att acceptera Kanadas nya lag som gjorde det obligatoriskt att tilltala någon enligt den identifiering denne föredrog, det vill säga att om en man identifierar sig som kvinna får man enligt lagen inte tilltala denne som man. Detta var bara början till en allmän kamp mot identitetspolitik och politisk korrekthet, där Peterson blivit en symbol för motståndet mot det som brukar kallas postmodernism och wokeism. Av många inom vänstern har han sedan framställts som någon sorts rabiat monster och högerextremist, något han knappast är. Många konservativa har hyllat honom som en viktig konservativ röst, men själv verkar han obekväm med den stämpeln och hävdar i stället att han är klassiskt brittisk liberal i traditionell mening. Hans åsikter, som i vissa kretsar uppfattas som så förfärliga att folk påstår sig må illa, bli skadade och brister ut i gråt över dem, hade förmodligen knappt väckt någon uppmärksamhet alls om han hade framfört dem för drygt tjugo år sedan. Det är samtiden som blivit galen, inte Peterson.
Nu har The Ontario College of Psychologists krävt att Peterson genomgår en omskolning om han inte vill förlora sin psykologlicens, detta på grund av att han offentligt kritiserat Kanadas premiärminister Justin Trudeau, retweetat ett inlägg av Trudeaus konservative motståndare Pierre Poilievre och offentligt protesterat mot att Ottawas polis hotat med att tvångsomhänderta barnen till deltagare i demonstrationerna som kallats ”Freedom Convoy”. Ingen av dessa saker kunde man tycka är så förfärliga. Dessutom är det ju politiska ställningstaganden och har inget med Petersons verksamhet som psykolog att göra.
Kan detta vara en propagandaploj för att marknadsföra Petersons nya bok, som snart ska utkomma? Kan verkligen psykologorganisationen vara så urbota korkad att den tror sig kunna tysta en person med omkring femton miljoner följare på olika mediaplattformar? Anser de verkligen på fullaste allvar att de har rätt att lägga sig i Petersons politiska åsikter i frågor som på intet sätt är särskilt radikala eller grovt opassande?
Svaret måste bli att det inte är en ploj, att psykologerna verkar vara precis så korkade som man tror. Och nästa fråga blir då: hur det är möjligt?
Hannah Arendt skriver i sin klassiker Totalitarismens ursprung (1951, svensk översättning 2016) att de totalitära rörelserna, som nazism och kommunism, präglas av en syn där alla som inte absolut håller med ses som fiender. Antingen är du med oss, eller också är du mot oss. Visserligen utnyttjade såväl Hitler som Stalin den stora massans ointresse för att engagera sig varken för eller mot de totalitära rörelserna, men när det gällde intellektuella krävdes absolut underkastelse om de inte skulle ses som fiender.
Det är samma sorts tankevärld som kommer till uttryck inte bara i de kanadensiska psykologernas handlande, utan också generellt i väldigt mycket av vår tids radikala rörelser. Och innan någon av detta drar slutsatsen att jag skulle dra likhetstecken mellan de stolliga psykologerna i Kanada och någon lägervakt i valfritt koncentrationsläger måste jag tillägga att Hannah Arendt har mycket mer att säga om de totalitära rörelserna, som inte stämmer särskilt väl in på vår tids fenomen.
Men i just frågan fiende eller vän stämmer det. Den som inte okritiskt köper vår tids dogmer om att man fysiskt är det kön man känner sig som, stämplas som transfobiker. Det finns inget utrymme för diskussion eller vägande för och emot. Den som inte utan invändningar ansluter sig till klimatrörelsens dogmer kallas klimatförnekare, även om man – som exempelvis i fallet Elsa Widding – är tydlig med att man inte alls förnekar klimatförändringar.
När väl den ideologiske motståndaren på detta sätt demoniserats finns det ingen begränsning av hur starkt artilleri man ska ta till för att bekämpa motståndaren. De övertygade tror på fullt allvar att de utkämpar en heroisk kamp mot en förfärlig fiende.
Det var längesen den tappre Don Quijote utkämpade sina strider mot väderkvarnar, men hans personlighet är lika levande i dag som den var då. Att vilja vara hjälte är djupt mänskligt och kan ofta vara både hedervärt och gott. Men när motståndaren är en väderkvarn, när demonen är påhittad och själva konflikten mest är varmluft blir kampen skrattretande utom för dem som tror att de kämpar för en stor sak.
