En gång i tiden var den numera ryska staden Kaliningrad den tyska staden Königsberg. Längs den södra delen av Östersjön låg en mängd tysktalande städer i länder vars övriga befolkning talade slaviska språk. Immanuel Kant föddes i Königsberg 1724 och bortsett från en utflykt till ett herresäte några mil utanför staden i sin ungdom besökte han aldrig någon annan plats under sin livstid. Han dog i Königsberg 1804. Troligen hade han därför aldrig sett havet och heller aldrig några högre berg. Några andra människor än dem som bodde i och kring Königsberg hade han aldrig träffat.

De viktigaste delarna av Kants filosofi handlar om kunskapsteori och om etik. Hans tre viktigaste verk är hans ”kritiker”: Kritik av det rena förnuftet (1781), Kritik av det praktiska förnuftet (1788) och Kritik av omdömeskraften (1790). Jag har läst ganska mycket av de två första kritikerna, men kunskapen om vad de handlar om har jag faktiskt från handböcker som förklarar Kant, inte från läsningen, ty bortsett från vissa begripliga stycken är det mycket som är obegripligt. Där finns klassiska visdomsord, som inledningen till slutorden i praktiska förnuftet:

”Två saker fyller sinnet med ständigt förnyad och tilltagande beundran och respekt, ju oftare och mer ihållande reflexionen ägnar sig åt dem: stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.”

Med det ville Kant visa på att vi kan studera naturvetenskap, stjärnhimlen till exempel, men vad som var rätt och vad som var fel, alltså morallagen, fick vi söka inom oss. Det är i samma verk Kant formulerar sin regel, det som kallats det kategoriska imperativet:

Handla på sådant sätt att din viljas maxim alltid samtidigt kan gälla som princip i en allmängiltig lagstiftning.

Som så många andra upplysningsfilosofer strävade han efter att finna universella sanningar, både på naturvetenskapens och etikens områden.

Vid sidan om de komplicerade och svåra skrifterna skrev Kant mycket som var lättare att begripa. Hans text Till den eviga freden (1795) är på en och samma gång ett försvar för nationalism och internationalism, eftersom Kant inte såg den konflikt många numera ser mellan å ena sidan fria nationer i nationalstater och ett internationellt samarbete.

Redan under hans samtid översattes många av hans mindre skrifter till svenska, exempelvis Svar på frågan: Hvad är Uplysning? som trycktes i tidskriften Läsning i blandade ämnen 1797. Dess första ord är klassiska:

Uplysning är människans utgående ur sin sjelfförvållade omyndighet. Oförmögenheten at, utan anans ledande, nyttja sit förstånd, är Omyndighet. Denna omyndighet är sjelfförvållad, när den härleder sig, icke från brist på förstånd, utan från brist på rådighet och mod at, utan främmande biträde, nyttja sitt förstånd. Sapere aude! haf mod, at betjena dig af dit eget förstånd! är således uplysningens valspråk.

Kant levde på att föreläsa vid Königsbergs universitet, också i andra ämnen än i filosofi. Han var mycket beläst och föreläste därför också om främmande länder och folkslag. Genom historien har man imponerats av hur en människa som knappt varit utanför sin hemstad, som aldrig rest på ett fartyg, som aldrig upplevt något annat klimat än det vid Östersjöns innersta vikar, kunnat berätta om öknar, bergskedjor, hav och främmande folkslag. Vilken inlevelseförmåga han måste ha haft! Hans bok Antropologi från ett pragmatiskt perspektiv (1798) berör dessa ting.

I sin nyutkomna bok The war on the west berättar Douglas Murray om hur han i ett tal i ett amerikanskt universitet för några år sedan som hastigast nämnde Kant. Efteråt kom en student fram och frågade honom om han inte var medveten om att Kant använde N-ordet. Gjorde han? Murray funderade på om och var Kant kunde ha gjort det. Men då gick det upp för honom att frågan egentligen inte handlade om vad Kant sagt. I stället var det så att om Kant använde N-ordet behövde man inte läsa honom. Om Kant var rasist kunde hans tänkande avfärdas som oviktigt eller rent av farligt och man slapp bry sin hjärna med det en död vit man sagt för längesen.

Att Kant definitivt inte använder N-ordet i sina filosofiska texter, utan om han gör det är det givetvis i sina föreläsningar om antropologi, spelar ingen roll. Att ingen som han försöker tränga på djupet i vad etik och moral innebär, spelar ingen roll. Allt hans tänkande kan avfärdas med att han, när han talade om människor från Afrika, uttryckte sig så som man gjorde i allmänhet på hans tid.

Kant var en av de stora humanisterna, som försökte definiera etik och mänsklig moral. Han var inte utan fel, för vem är det? Men i vår tid kan aktivistiska akademiker lätt avfärda allt vad de stora tänkarna sagt. Som den brittiska författaren Kehinde Andrews, som i fjol sade i en debatt:

– Om du verkligen tänker på alla upplysningsfilosoferna… alla hade en rasistisk teori med vita människor i toppen och svarta människor i botten. Det var universellt över alla de olika länderna. Det var en så viktig del av upplysningen. Men det är så djupt inbäddat i vårt sätt att tänka att vi inte ens tänker på det som rasistiskt. Så vi kan ta en sådan som Immanuel Kants universella värderingar om mänskliga rättigheter – vilket är djupt rasistiskt – och sedan undrar vi varför världen fortfarande är rasistisk.

Murray påpekar hur djupt ohistorisk Andrews analys är. Hon struntar fullständigt i hur människor tänkte och levde på Kants tid. De enda som skulle kunna slippa igenom vår tids analyserande akademiker skulle vara om de lyckades finna någon människa från 1700- eller 1800-talet som tänkte som man tänker på 2020-talet. Och det är just där problemet finns. Givetvis finns det all anledning att kritisera rasism i texter, oavsett deras ålder. Men man måste ge de kritiserade en rimlig chans till försvar, genom att man försöker förstå vad de menade utifrån den värld i vilken de levde. Oviljan till det, fördömandet utifrån moderna perspektiv, det är detta som är problemet. Att nästan alla tyska filosofer från 1700- och 1800-talet uttrycker sig antisemitiskt – Kant är inget undantag – är givetvis värt att kritisera, men bara om man är klar över att de levde långt före Förintelsen och knappast kunde föreställa sig vad den sortens tankar kunde sluta i.

Vi kan bara hoppas att inom en snar framtid kommer dessa människor att dömas med samma njugghet och brist på förståelse som de dömt andra.