Beror verkligen uppmaningar till att mörda människor på sammanhanget? Vad har hänt med vår moraliska kompass när högt utbildade människor säger sådant?
Den femte december höll utbildningskommittén vid USA:s kongress ett uppmärksammat förhör med ett antal presidenter för USA:s främsta universitet, Harvard, University of Pennsylvania, förkortat UPenn, och Massachusetts Institute of Technology, förkortat MIT.
Elise Stefanik (Rep.) frågade gång på gång Sally Kornbluth från MIT, Liz Magill från UPenn och Claudine Gay från Harvard om det var förenligt med universitetens etiska regler att tillåta uppmaningar till folkmord på judar. Alla slingrade sig och ingen kunde ge ett rakt nej på frågan. Det berodde på sammanhanget, var ett ofta upprepat påstående. Stefanik ilsknade till och sa med eftertryck att sånt inte alls beror på sammanhanget, att det är världens enklaste fråga att svara på. Men de utfrågade fortsatte att slingra sig.
En orsak till detta är givetvis att hade de svarat ja hade följdfrågan blivit varför universitetet hade tillåtit det under demonstrationer till förmån för Hamas på deras campus efter pogromen den 7 oktober.
Men lika mycket beror universitetspresidenternas slingrande på att de alla fostrats i en ideologi som spritt sig i den akademiska världen under 1900-talet som handlar om att man inte kan avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Den inflytelserike brittiske filosofen Alfred Jules Ayer skriver i sin bok Språk, sanning, logik (1936, svensk översättning 1953) att moraliska bedömningar, eftersom de inte kan verifieras, är meningslösa och bara uttryck för känslor. Andra hävdade att etik handlar om att uppfinna rätt och fel. Moral är något subjektivt och relativt.
Den amerikanske statsvetaren James Q. Wilson, som var verksam just vid Harvard var redan för längesen upprörd över att när han undervisade om Nazityskland fanns bland hans elever ingen enighet om att de som utförde Förintelsen hade gjort omoraliska handlingar. ”Det beror helt på perspektivet” hävdade en elev.
Den svenske filosofen Axel Hägerström har spelat stor roll för utbredningen av denna uppfattning. Det finns enligt honom ingen fastslagbar moralisk norm, inget som är moraliskt rätt eller fel. Det som är fel, enligt Hägerström, är det som de styrande förbjuder i lagar. Man kan ta lagen om förbud mot barnaga som exempel, även om den kom till långt efter Hägerströms dagar. Enligt Hägerströms resonemang blev det alltså allmänt accepterat att barnaga är fel när riksdagen förbjöd det. Innan dess var det tillåtet och alltså rätt. I andra länder, där barnaga är tillåtet, är det alltså, enligt detta resonemang, rätt.
Men man kan vända på det. Barnaga förbjöds i Sverige när befolkningens inställning till barnaga förändrats, så att ett förbud skulle accepteras av majoriteten. Människor har nämligen en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Den känslan kan förändras genom historien och olika kulturer kan ha olika uppfattningar – i detaljer. Men att det är fel att låta människor lida, att stjäla, att mörda och att det är rätt att vara vänlig, att ge hungriga mat och hemlösa husrum, rädda människoliv och bekämpa orättvisor är inte saker beroende på tid och kultur. Det är eviga sanningar.
Hur dessa eviga sanningar ska praktiseras är givetvis beroende på tid och plats, men vår tid har glömt bort att de eviga sanningarna finns. Därav de tre universitetspresidenternas absurda svar. En som beskriver detta väl – trots att han anklagats för att vara både relativist och postmodernist, något hans själv ivrigt argumenterar mot – är den brittiske filosofen Alasdair MacIntyre. Han menar att efter medeltiden har Västerlandets lärda haft en förmåga att dela upp begrepp som moral, teologi, estetik och juridik och mist helheten. Vi har ärvt känslan för vad som är rätt och vad som är fel från äldre generationer, men vi kan inte argumentera för en rätt moral, eftersom vi delat upp den på en mängd olika områden med olika tänkare med olika uppfattningar. Det vi har är fragment av en helhet.
Det är inte många år sedan som hela Sverige var besatt av Värdegrunden. Allt och alla skulle ha en värdegrund. Värdegrundsarbetet bedrevs inom alla myndigheter, men väldigt mycket av grunden var byggd på lösan sand. Det fanns ytterst lite diskussion om varför en viss värdegrund var rätt och annan fel.
Ändå är det inte så svårt. All moral utgår från kännedomen om människans natur. Därav kan all etik byggas. Många – också sekulära tänkare – menar dock att grunden måste vara någon form av dogm, som Bibeln eller Koranen. Men då har man läst de böckerna illa. 1 Mos. 6:5 säger att ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda”. Gud ger Abraham i uppdrag att se till att ”hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt” (1 Mos. 18:19). Men allt detta utspelade sig långt innan Gud gett några befallningar om vad som är rätt och vad som är fel, långt innan de tio budorden på Sinai. Slutsatsen måste rimligen vara att Bibeln utgår från att människan kan veta vad som är rätt och vad som är fel utan Guds befallningar.
Etik och moral ser olika ut i olika tider. Men en uppmaning till folkmord är och förblir en uppmaning till folkmord. Det beror inte på sammanhanget, inte heller på vilken kultur det handlar om. Det finns kulturer som predikar ondska, även om det nästan alltid brukar svepas in i något resonemang om att ondskan egentligen är bra.
Att människor har olika uppfattningar om det rättfärdiga i Israels krig i Gaza är högst rimligt och normalt. Uppenbarligen ser den israeliska armén inget annat val än att fortsätta tills Hamas är fullständigt besegrade. Då är de människoliv som spills oundvikliga och spills för att förhindra att andra människoliv spills i framtiden. Det kan man diskutera, om det är rätt eller fel. Men uppmaningar till folkmord förblir uppmaningar till folkmord.
Elise Stefanik hade den moraliska kompassen i behåll, de tre universitetspresidenterna hade mist sina. Att Stefanik tillhör det republikanska partiets yttersta högerflygel och att de tre universitetspresidenterna alla tre bekänner sig till olika liberala eller socialistiska ideologier visar hur förvirrad stora delar av vänstern blivit. När Stefanik upprörd tillrättavisar Sally Kornbluth är det också bakvända världen, eftersom Kornbluth själv är judinna, vilket Stefanik inte är. Men har man mist sin moraliska kompass spelar etnicitet ingen roll.
