Flera små förändringar pekar i riktningen att Sverige numera för en politik som innebär att den som bor i Sverige räknas som svensk, medan den som inte gör det inte räknas som svensk. Idén i sig har gamla anor och är förnuftig, men det fungerar bara i ett Sverige där invånarna är lojala med Sverige och med varandra.
För några år sedan spreds en meme i sociala medier föreställande en svensk vajande flagga mot vilken stod skrivet:
Vår medeltida stadslag: Svensk är den som bygga och bo i Sverige, varifrån hon än räknar sitt ursprung.
Att det där var bluff var inte särskilt svårt att räkna ut. Den som har det minsta hum om äldre svenska böjningsformer vet att det antingen borde heta ”svenskar äro de som bygga och bo” eller ”svensk är den som bygger och bor”. Citatet är alltså falskt, därför att det blandar singularis och pluralisformer på ett sätt som inga äldre texter skulle ha gjort.
När källan ifrågasattes hävdades det att citatet är ur Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet, med slutsatsen: ”Bor du i Sverige så är du svensk oavsett var i världen du kommer ifrån”. Men några sådana ord står inte i Magnus Erikssons stadslag. Där står faktiskt en del regler som går i samma anda, men den kravlöshet som memet ger uttryck för visar sig vara ett mycket strängt krav i den medeltida texten.
Frågan om medborgarskap i ett land brukar uppdelas efter två principer: jus soli och jus sanguinis. Jus sanguinis är en tradition som härstammar från den romerska rätten och som går ut på att medborgarskap bestäms av vilka dina föräldrar är. Är dina föräldrar svenska, men du råkar vara född i ett annat land, är du trots allt svensk. Etniciteten är alltså principen. Det är denna princip som gör att tysktalande i Östeuropa, volksdeutsche, får tyskt medborgarskap om de bosätter sig i Tyskland. Även om de är födda i ett annat land gör etniciteten att de räknas som tyskar. Det är också denna princip som gör att barn födda i Sverige med ickesvenska föräldrar inte automatiskt får svenskt medborgarskap.
Jus soli är i stället principen om födelseort. Är du född inom landet räknas du som medborgare, oavsett vilka dina föräldrar är. Den principen härstammar från den engelska common law, men praktiseras inte fullt ut i dagens Storbritannien. I nästan alla länder i Amerika, inklusive USA, gäller dock principen att om man är född i landet blir man automatiskt medborgare, även om ens föräldrar skulle vara illegala invandrare.
Detta är huvudreglerna, men studerat mer i detalj finns det en mängd andra varianter för hur medborgarskap fastställs. Även i länder som strikt följer jus sanguinis finns möjligheten att bli naturaliserad, det vill säga att efter en tids bosättning förvärva medborgarskap. Även i tider som inte alls haft en så stor migration som i våra dagar fanns det människor som av olika skäl hamnade i ett främmande land. Längs kusterna led människor skeppsbrott, krig ledde till att avskedade soldater ofta stannade kvar där de hamnat och krig såväl som svält och sjukdomar drev människor på flykt. I starka klan- och stamsamhällen fanns ofta fiffiga lösningar på hur främlingar kunde upptas i gemenskapen, som i sådana fall innebar att de kom att räknas som ättlingar till förfäder de inte hade.
Sverige har i huvudsak följt jus sanguinis, men svensk rättstradition har varit en smula svävande i frågan. Och det är verkligen så att den gamla stadslagen har en del att säga om att den som bor i Sverige är svensk, även om det inte är fullt så enkelt som i ett meme.
Stadslagen gällde för svenska städer i nästan 400 år, fram till 1736. Den förändrades lite här och där genom åren. Medeltidens Sverige hade stora tyska befolkningar i städerna och där det i den ursprungliga lagen talas om tyskar står det i senare varianter ”utländske”. Senare utgåvor av lagen fastslår att borgmästare och rådmän i staden måste vara svenska, utan att närmare gå in på hur man avgör vem som är svensk, men i lagens ursprungliga text står det att den är svensk ”sum war födder aff swenskum fadher, ææ hwat modher var swensk eller thyzsk”, alltså att den som har en svensk far räknas som svensk, även om modern är svenska eller tyska. Detta är alltså jus sanguinis.
Stycket som förmodligen ligger bakom memet handlar om den som av en eller annan anledning ärver eller på annat sätt förvärvar fast egendom i utlandet. Denna person måste välja. Antingen flyttar han utomlands och säljer sin fasta egendom i Sverige eller också säljer han sin utländska egendom och förblir bosatt i Sverige. Med andra ord är den svensk som bygger och bor i Sverige, även om de orden inte står i lagen. Andemeningen finns där, men blir betydligt hårdare när det handlar om att man måste välja på att äga egendom i Sverige eller andra länder.
Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romsons ord i riksdagen den 17 oktober 2012 när hon sade att ”alla som åker på tunnelbanan är svenskar” har blivit flitigt citerade. Jimmie Åkessons motfråga om han blir japan om han åker tunnelbana i Tokyo likaså. Man blir inte svensk av att åka tunnelbana, lika lite som man blir japan av att åka tunnelbana i Tokyo. Men man kan bli svensk. Medeltidens lag gjorde det ju enkelt genom att säga att antingen är du svensk och bygger och bor i Sverige, eller också är du utlänning och bygger och bor någon annanstans. Men de flesta i dag torde vara eniga om att man kan äga exempelvis ett andra hem för att semestra i utanför Sveriges gränser utan att tvingas välja mellan det och svenskt medborgarskap.
Ändå verkar svenska myndigheter i små detaljer styra mot en striktare uppfattning om att man måste bo i Sverige för att vara svensk fullt ut. Mitt eget problem med att som utlandssvensk förnya mitt pass har Bulletin redan skrivit om. Eftersom man före 2001 inte fick lov att ha dubbelt medborgarskap och jag innan dess bodde tillräckligt länge i Danmark och Belgien för att förvärva medborgarskap där kräver polisen att jag bevisar att jag inte förvärvade ett sådant medborgarskap. Men såväl danska som belgiska myndigheter säger till mig att de inte kan intyga att jag inte är medborgare, bara att om jag vore medborgare där skulle de kunna ge mig papper på det. Jag måste alltså bevisa att jag inte är något jag inte är och polisen gör sig ingen brådska att behandla mitt ärende. Jag ansökte om nytt pass i maj och de har ännu inte kunnat bifalla min ansökan. Det blir alltså svårare att räknas som svensk om man bor utomlands, även i ett fall som mitt, där jag i alla år varit på ständiga besök i Sverige och skrivit tjugo böcker, alla om svenska ämnen och numera är Bulletins chefredaktör.
Samma tendens finns i riksdagsbeslutet om att sluta att betala ut garantipension till utlandssvenskar bosatta inom EU. Bor man utomlands ska respektive land ansvara för invånarnas försörjning, menar man från svensk sida.
Det skulle kunna vara en vacker tanke, detta att den som bor i Sverige räknas som svensk oavsett ursprung. Men i en tid då medborgarskap delas ut tämligen lättvindigt – innan Bulletins avslöjande förhindrade det satt personer som själva inte var svenska medborgare och behandlade medborgarskapsansökningar – och många har ett flertal identiteter, då bidragsfusk med skattemedel är flitigt organiserat och då många människor bor i Sverige utan att vare sig kunna eller vilja vara en del av det svenska samhället blir det ett kravlöst hån.
Det borde betyda något att få svenskt medborgarskap. Kravlösheten är en del av samma tankevärld som dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte i TV4:s nyhetsmorgon på julafton 2014, då han frågade:
– Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller någon som hittar på någon gräns, eller är det här ett öppet land som består av de människor som kommer hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land? Det är vad de gör av Sverige som är Sverige.
Och kravlösheten bevisar samtidigt sin egen orimlighet, eftersom den gräns som Reinfeldt anser är påhittad är den som används för att förfrämliga de svenskar som bor utomlands.
Hur lite gränser är påhittade behöver man bara följa nyhetsrapporteringen om Ukraina för att förstå. Där offrar människor livet för gränsen. Den ritas i blod och är verkligen inget påhitt.
