Det har gått en dryg vecka sedan Svenska Dagbladet publicerade en ledarkolumn av Lena Andersson med rubriken ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Stora delar av den tyckande klassen i Sverige har sedan dess gått på högvarv. Lena Andersson trendar högst på Twitter. Högsbo bibliotek i Göteborg gallrar ut hennes böcker och delar ut dem gratis. Men som vanligt är det en debatt som helt missar vad Anderssons text handlar om. Kanske har folk svårt att läsa innantill. Kanske är det medvetna missförstånd. För en sak är säker. Andersson diskuterar inte frågan om havregrynsgröt är gott eller äckligt.

Andersson anklagas för att inte vilja sätta sig in i hur det känns att vara ett hungrigt barn. Hon påstås förakta fattiga och hennes siffror om kalorier och kilopriser för livsmedel sägs påminna om Jonathan Swifts berömda 1700-talstext om hur man kan lösa svälten på Irland genom att de fattiga människornas barn kan säljas som delikatess till de rika.

Jonathan Swifts förslag från 1729 om att lösa svälten genom att sälja fattiga barn som delikatess till rika.

Många uppretade skribenter drar sig till minnes sin barndoms havregrynsgröt, som om det vore en form av adelskap att ha sådana minnen. Jag har inga minnen av min barndoms havregrynsgröt eftersom vi i vår familj åt havregryn okokta med mjölk och en skvätt sylt. Om det innebär en särskilt upphöjd plats i denna tävling om barndomsminnen överlämnar jag gärna med varm hand min plats till någon annan, som kanske fryser i en för liten offerkofta.

Lena Andersson menar ju – om man nu orkar läsa texten och inte bara rubriken – något helt annat. Det är ganska enkelt och handlar om att många den senaste tiden har hävdat att barn i Sverige svälter. Det gjorde Frälsningsarmén den 2 maj och fem dagar senare hävdade både Magdalena Andersson och Märta Stenevi samma sak i partiledardebatten i tv. Barn äter extra mycket i skolbespisningen på fredagarna inför helgen och extra mycket på måndagarna när de återvänder till skolan uthungrade, därför att det inte finns mat hemma. Magdalena Andersson förde därför i sitt första majtal fram ett förslag om gratis kommunala luncher för barn också på sommarlovet.

Lena Anderssons budskap är att denna hunger är inget som uppstår över en natt och därför kan man inte lasta den nuvarande regeringen för det. Om det finns svältande barn i Sverige är det ett problem som inte kan nås genom ekonomisk politik därför att i så fall måste Socialdemokraterna skylla detta på sig själva, med tanke på att de styrt landet den övervägande delen av de senaste nittio åren.

Har man inte råd att köpa mat beror det inte på matpriserna, utan på att man köper fel livsmedel, om man nu inte i stället lägger pengarna på annat än mat. För att visa det ger Andersson flera exempel på hur billig enkel basföda är. Hungrar barn trots detta är det faktiskt föräldrarnas fel, eller som Andersson uttrycker det:

”Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar. Att sakna grundläggande kunskaper om matlagning är något annat än att inte ha råd med mat.”

Det är inte förakt mot fattiga att hävda detta. Däremot beskriver det en verklighet som många människor lever i. Här kan jag än en gång använda egna barndomsminnen. Jag vet inte om några av mina barndomsvänner gick hungriga, men att en del var försummade, så mycket vet jag. Det hade inget med fattigdom att göra, snarare tvärt om. Mina kompisars föräldrar var betydligt mer välbärgade än vad mina föräldrar var. Hade föräldrarna inte haft råd att supa och festa så mycket hade de kanske orkat ta sig an sina barn bättre.

Om skulden ska läggas på andra än föräldrarna så är det i så fall inte på våra politiker, utan på trendsättande matprofiler. Vi översvämmas av böcker, tidningsartiklar, radio- och tv-program om mat, men ytterst lite handlar om enkel, närande och billig mat. Om större uppmärksamhet handlade om hur man piffar upp gröten, riset eller pastan, hur man kan göra något gott av grynen och om hur många olika goda recept man kan göra på potatis, vore det en betydligt större samhällsgärning än alla långa utläggningar om olika olivoljor, exklusiva viner och komplicerade surdegsbröd.

Det Lena Andersson gjort i sin text handlar alltså om att hon har slagit hål på en gammal och inövad myt, den om att hungriga barn beror på fattigdom och att fattigdomen beror på utsugning. Så var det en gång, men så är det inte längre i Sverige. Brist på mat beror inte på att livsmedel är dyra, utan på att man antingen inte ids eller kan laga maten och på att hushållets pengar konsumerats för annat.

Hur som helst är varje hungrigt barn en tragedi. Men i stället för att göra något åt de verkliga orsakerna till den hungern skjuter man på budbäraren, eftersom denna avslöjat att Magdalena Andersson och andra använder de hungrande barnen till skamligt billiga retoriska grepp, som inte mättar en enda hungrande mage.