När riksdagen öppnades bar den nya andre vice talmannen Julia Kronlid (SD) folkdräkt. Till ett foto av Kronlid i den säregna huvudduk som hör till dräkten twittrade avgående miljö- och klimatministern Annika Strandhäll: ”Hmmm. Vad för sorts huvudbonad ska detta kategoriseras som? Någon? Jimmie?”

Det var givetvis inte en fråga, utan ett sätt att förlöjliga Kronlid, vilket ovanligt många kommentatorer de senaste dagarna uppmärksammat, där Strandhäll flitigt kallats ”mobbare”. En av dem som kritiserade var den tidigare centerpartistiska ungdomspolitikern Dana Pourkomeylian, som skrev ”djupt osmakligt och tondövt av dig att relativisera/skämta om huvudduk mitt under brinnande revolution och blodutgjutning i Iran. Där Masha Amini precis mördades för att hon inte bar hijab korrekt. En risk som Julia K knappast löper”. Efter en ordväxling där Strandhäll menade att SD:s partisekreterare använt sin valturné till att ”piska upp hat mot svenskar med muslimsk bakgrund” svarade Pourkomeylian:

”Jag drar lans för kvinnorna vars kamp och blod du och dina partikamrater ständigt bespottar med ert relativiserande och medlöperi.”

Strandhäll svarade med att Socialdemokraterna verkligen fört en kamp för kvinnorna och när det ifrågasattes av Pourkomeylian blockerade Strandhäll henne, vilket Pourkomeylian kommenterade med ”patetisk minister, patetiska vuxna människa”.

Denna historia handlar om något mycket större än ett gräl på twitter där Annika Strandhäll är inblandad. Sådana hör ju till vardagen, men om man försöker relativisera muslimska kvinnors huvuddukar genom att hänvisa till just den som Julia Kronlid bar och samtidigt som man förlöjligar Kronlid vill framstå som förkämpe för kvinnors rättigheter – ja, då har man rört till det rejält.

Julia Kronlid är från Småland och uppvuxen nära gränsen till det av de små landen – alltså namnet Smålands ursprung – som kallas Värend. Hennes släkt har rötter i Värend och dräkten hon bar på riksdagens öppnande är över hundra år gammal. Det är en värendsdräkt. Och en värendsdräkt är inte som vilken folkdräkt som helst. Även om man slutade bära den under 1800-talet hölls minnet av den levande och när man omkring förra sekelskiftet återupptog bruket hade inte många årtionden passerat och det fanns ett rikligt material i form av gamla dräkter och levande minnen att utnyttja för att återskapa den. Värendsdräkten har nämligen en mycket särpräglad historia och om man vill hävda att man kämpar för feminism är det nog den minst lämpliga kvinnliga klädseln att angripa.

Sedan urminnes tider har kvinnorna i Värend ärvt lika med männen. Värendsdräkten har ett brett och långt midjeband med fantastiska broderier, som anses vara en symbol för kvinnans särskilda ställning i Värend. Båda dessa företeelser är fakta. Det finns bevarade midjeband från 1700-talet och långt tidigare omtalas värendskvinnornas särskilda rättigheter i juridisk litteratur, exempelvis hos Johan Stiernhöök i hans De jure sveonum et gothorum vetusto (1672). Men resten av historien är mer eller mindre sagans värld, vilket dock inte gör den ointressant.

Midjeband till värendsdräkt daterat 1836, Jönköpings Museum

En gammal sägen om hur värendskvinnorna fått sina särskilda rättigheter därför att de bekämpade danskarna i ett krig när deras män var upptagna i krig på annat håll finns i en mängd olika varianter. Den fantasifulle Petter Rudebeck skrev i sin handskrift om Smålands antikviteter på 1600-talet att en kvinna med namnet Blenda ledde sina systrar i striden. Kvinnorna bjöd in danskarna på gästabud och när danskarna fyllnat till passade kvinnorna på att hugga ihjäl dem med sina yxor. Vid samma tid användes också sägnen om Blenda som ett försök att kringgå den nya kyrkolagens förbud mot att använda trumslagare i bröllopståg. I inlagor till lagkommissionen från 1680-talet påstås att värendskvinnorna har ett särskilt urgammalt privilegium att få föras till kyrkan med pukor och trumpeter som tack för att deras förmödrar i forntiden försvarade landet.

Kvinna i värendsdräkt. Foto: Jan Erik Anderbjörk 1941 Smålands Museum

Det må vara hur som helst med sanningshalten i historierna om Blenda. Att kvinnorna i Värend hade en särskild ställning är som sagt omtalat redan tidigare i den juridiska litteraturen och dräkten med dess särskilda bälte, som syns på fotona av Julia Kronlid vid riksdagens öppnande, är dokumenterad från 1700-talet.

Men detta visar ju också en annan sak. Julia Kronlid och andra kvinnor i vår del av världen som av tradition bär klädsel där man täcker håret gör det av fri vilja. Det är verkligen inte samma sak som de kvinnor i Iran och andra muslimska länder som tvingas göra det och som kämpar med sina liv som insats för att få slippa.

Men här har debatten de senaste dagarna än en gång hamnat i samma gamla tröttsamma enkelspårighet där en del inte vill se skillnaden mellan en svensk folkdräkt buren av fri vilja och en hijab buren av tvång, medan andra i en överdriven frihetssträvan inte vill förstå att det finns människor som av fri vilja följer traditioner och att det inte alls handlar om förtryck. Ett liknande klädesplagg kan i ena stunden vara ett bevis för förtryck, i andra stunden en frihetssymbol, som i värendsdräkten. När man generaliserar och relativiserar kan man egentligen bara vara säker på en enda sak, nämligen att man hamnar fel.