Motståndarna till en svensk kulturkanon tar till så groteskt dumma argument att de verkar övertygande för att det kanske inte är en så dum idé med en kanon, trots allt.
Behövs det verkligen en svensk kulturkanon? Jag har varit tveksam. Bildning bör vara bred, men inte styrd. Gränsdragningen som det innebär att fastställa en sådan kanon innebär också att en mängd viktig kultur blir utesluten. Så rent reflexmässigt har jag känt ett visst obehag inför idén.
Men Tidöavtalets formulering och det ramaskri detta väckt har fått mig på andra tankar. Rädslan för att kanon enbart kommer att bestå av ”döda vita män”, eller att vi blir ”hopplöst förlorade i dåtiden” delar jag inte. Argumenten mot en kanon är för dumma för att tas på allvar.
”Bara den som har gett upp om ett levande samhälle vill ha en kulturkanon”, hävdar Gunnar Nirstedt i DN. Jag kommer att tänka på den amerikanske ekonomen Thomas Sowell, som i sin bok Is reality optional? (1993) skriver att konservativa ofta låter bli att argumentera mot vänsterns demagogeri därför att de tycker att argumenten är så korkade att det är emot deras värdighet att besvara dem. Det är de konservativas stora misstag, säger Sowell.
De flesta människor som levat på denna jord är döda. De flesta människor som levat i Sverige har varit vita. En kanon består av klassiker och om vi håller oss till litteraturen är det ett faktum att fler män än kvinnor skrev böcker förr i världen. Kvinnor hade annat för sig, vilket man ur feministiskt eller annat perspektiv kan tycka är fel, men kanons roll är inte att förändra historien så att den blir så som vi tycker att den borde ha varit. Men med det sagt hoppas jag verkligen att inte Selma Lagerlöf glöms bort i en litterär kanon. Och varför inte också bereda plats för Emelie Flygare-Carlén, en gång en internationell litterär storhet, numera bortglömd sannolikt just därför att hon var kvinna.
Många har bekymrat sig över att moderna företeelser inom såväl litteratur som film, musik och konst inte kommer med, att det blir klassikerna som blir kanoniserade. Så är det. Av det som skapas i dag kommer en del också att bli klassiker, men det kommer inte att ske förrän i framtiden. Nutidens kultur kan bli framtidens kanon, men inte vår tids. Tiden fungerar som destillator för vad som med tiden blir klassiker. Det som i dag kan vara stötande eller revolterande kan bli klassiker på samma sätt som Bellman och Strindberg blivit det. De var utmanande på sin tid, men har älskats av eftervärlden.
Givetvis bör kulturkanon bestå av svensk kultur, men som Esaias Tegnér skaldade ”hvad Gustaviskt var blef derför äfven Svenskt”, det vill säga att impulser utifrån efter en tid kan bli typiska delar av en nationell kultur. Nordnorsk hårdrock och finsk tango är praktexempel från musikens värld på hur utländska impulser blir delar av den nationella kulturen. På samma sätt spelar det ingen roll för svenskt luciafirande att Lucia var från Italien.
I litteraturens värld är kanske den mest inflytelserika av alla klassiker Bibeln och då menar jag inte Bibel 2000 eller en annan modern översättning, utan de gamla; Gustav Vasas Bibel från 1541 och Karl den tolftes från 1703. Att det är ett verk som skrivits på hebreiska och grekiska spelar ingen roll; de gamla bibelöversättningarna har format stora delar av den svenska språkskatten.
Det är de gamla bibelöversättningarna som skapat uttryck som vi alla använder. Det kraftlösa ”ormens väg över klippan” som det står i 1917 års översättning och i Bibel 2000 har inte letats fram när kungskobran rymt från Skansen, men däremot ”ormens väg på hälleberget”, eller som det uttrycks i Gustav Vasabibeln: ”Ormens wägh på helleberghet”. I samma avsnitt i Ordspråksboken talas det i Bibel 2000 om ”mannens väg i kvinnan”, vilket i vår nypryda tid nästan är för explicit, medan folk ännu använder 1541 års översättning: ”ens manz wägh til een pigho” eller mannens väg till en piga. Vem talar om att man inte bör sätta en lampa under sädesmåttet? Så står det i Matt. 5:15 enligt Bibel 2000, men samma ord i 1541 års översättning är de klassiska orden om att inte sätta sitt ljus under en skäppa.
Vad jag vill ha sagt med dessa exempel är att gemensamma uttryck skapar närhet mellan människor. När vi förstår samma referenspunkter blir det lättare att föra samtal över generationsgränser och den invandrare som också förstår dessa referenser kan lättare integreras. Hur man kan vara emot det och hävda att det skulle innebära en form av förtryck är för mig obegripligt, men sannolikt beror motståndet inte på att man har tänkt, utan på att man inte tänkt. Det är ryggradsreflexer, kanske inte olika mina egna, som får folk att se kravet på en kulturkanon som reaktionärt, begränsande, förtryckande och uteslutande. Med lite eftertanke kanske man kan förstå att det i stället är bildande och inbjudande, en inträdesbiljett till de salonger som annars bara befolkas av de belästa.
Ryggradsreflexen kan givetvis också bero på att man vill ha den exklusiva salongen för sig själv och sina likar, att folkets bildning därför ses som ett hot mot den litterära elitens upphöjda ställning. Snobberi och klassförakt finns i många skepnader.
Kulturen är vår gemensamma egendom och att ingå i en kultur innebär inte den tvångströja många kritiker föreställer sig. Det är samma idiotiska tanke som ligger bakom idén om kulturell appropriering, det vill säga att man skulle kunna stjäla någons kultur. Det går inte, därför att även om någon approprierar kulturen har man den fortfarande kvar. Kultur kan alltså enbart delas med andra, inte stjälas. Den kan bygga broar, men bygger inte murar. Det är tvärt om rädslan för att andra ska få del av kulturen som bygger murarna.
I min bok Kalle Anka på kräftskiva (Timbro 2017) tar jag några exempel på detta. Att känna till vad klockan tre på julafton innebär och att veta vad en kräftskiva innebär är kunskap som är exklusivt svensk. Nog för att det finns en och annan i våra grannländer som känner till det, men en allmän kunskap är det inte. Svenskar vet när på året kräftskivor äger rum och att en kräftskiva innebär snapsvisor, dekorationer och kanske en lustig hatt. Och de vet att på julafton klockan tre är det Kalle Anka i tv. Inga av dessa företeelser är urgamla och Kalle Anka är ju en uppenbar utländsk import, men klockslaget och datumet som så gott som alla svenskar känner till är en egen, men modern, uppfinning. Ordet kräftskiva är belagt första gången först 1914 och i det gamla bondesamhället fanns på många håll en aversion mot att äta ”klomat”. I andra trakter åts de däremot gärna, men ritualerna kring kräftpremiären är nya påfund.
Om vi nu tänker oss att fenomenen Kalle Anka på julafton och kräftskiva tas upp i en kanon, innebär det då att staten lägger sig i vad vi gillar? Henrik Arnstad twittrar apropå en kulturkanon: ”Staten har inget att göra med vad jag gillar”. Nej det har den verkligen inte, men det har ju heller ingen påstått. Man behöver inte gilla vare sig kräftor eller Kalle Anka för att ingå i den gemenskap det innebär att man känner till begreppen.
Det är ett välkänt ekonomiskt faktum att människor vårdar egen egendom bättre än andras. Det är därför privata företag oftast fungerar bättre än statliga. Det man själv äger sporras man att vårda på ett helt annat sätt än det som man inte äger. Men mycket av det som ett gott samhälle innebär är det vi gemensamt äger. Det handlar om gaturummet i städerna, fornminnen, historiska byggnader och museer, nationalparker men också det ickemateriella arvet i form av kultur som traditioner, musik, litteratur och liknande. Allt det vi äger gemensamt, ”jorden vi ärvde” som Evert Taube diktade om. En kulturell kanon kan innebära att fler människor känner att de äger vårt gemensamma arv. Då kommer de också att vårda det bättre.
Är det en ”vanvettig idé”? Skapar det en hierarki? Är det en ”auktoritär tankefigur”? Hör en kanon inte hemma i ett demokratiskt Sverige? Detta är allt saker som påståtts om kulturkanon, saker som är så hårresande dumma och överdrivna att man anar att motsatsen är sann.
