Kulturkriget startades inte av SD och att en ordförande för ett länsmuseum har åsikter om museets verksamhet är inget nytt. Att svensk kultur påverkats utifrån är inte ett argument för invandring.
Roger Hedlund är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, men sedan en tid tillbaka även ordförande för Gävleborgs länsmuseum. Han är den förste sverigedemokratiske ordföranden för ett länsmuseum. I tisdags skrev han på sociala medier om att han besökt museet och presenterat sig för personalen:
Det blev en personlig beskrivning av min bild av Länsmuseet och våra ambitioner, där åratal av sossestyre arbetat för att sudda ut vår kultur och historia. Nu ska svensk historia och kultur åter komma i fokus med ett sverigedemokratiskt styre i regionen!
På liknande sätt uttryckte sig Hedlund två dagar senare på Folk och Kultur i Eskilstuna, där han sade att ett länsmuseums fokus bör ligga på kulturarv och historia, inte på nutidskonst.
Det brukar ju sägas ”ni kan inte ana vad som hände sen”, men det kanske vi kan ana. En sverigedemokrat som uttalar sig om svensk kultur får alla varningsklockor att ringa hos en del personer. I deras föreställningsvärld anländer strax marscherande stormtrupper, utställningar för ”Entartete Kunst” öppnas och snart steks småbarn över öppen eld. Eller som en debattör som gjort sig känd för slängiga uttryck säger det:
I Joe Hills Gävleborg sänker sig det nazistiska mörkret.
Man skulle kunna tro av det som sedan skrivits dels i andra tidningar, dels på sociala medier, att det är ett helt nytt fenomen att en ordförande för ett länsmuseum har åsikter om vad museet ska syssla med. Så är det givetvis inte. Det har gått alldeles utmärkt att ha sådana åsikter, så länge åsikterna varit de motsatta. Den mångårige styrelseordföranden för Västerbottens museum Anders Lidström uttalade sig 2016 om hur museets friluftsavdelning Gammlia kanske måste ändras för att passa modernare tider:
– Framtidens västerbottning kommer att i större utsträckning ha rötter i andra länder än vad dagens västerbottning har. Vi måste också skapa utrymme för de människor som kommer hit att berätta sina berättelser för att på så sätt bidra till ett fungerande demokratiskt samtal, sade Lidström.
Varför de västerbottningar i framtiden som har rötter i andra länder skulle sakna intresse för Västerbottens kulturhistoria och varför det i så fall inte vore museets uppgift att ändra på det, förklarade inte Lidström. Vågar vi gissa att det beror på att han använde framtidens västerbottning som ursäkt för egen klåfingrighet?
En strid ström av styrdokument för svenska museer har fastställt att de i inkluderingens och intersektionalitetens namn ska omvandlas för att ”skapa mångfald”. Allt detta är tjusiga kodord för att avlägsna utställningar om lokal kulturhistoria, som anklagas för att inte vara ”inkluderande” och för att präglas av ”homogenitet”. Varningsskyltar har satts upp vid tavlor med nationalromantiska motiv. De en gång så stora och rika samlingarna med allmogekonst har plockats ner på mängder av svenska museer under de senaste årtiondena. Men när någon vill bryta med detta är det plötsligt otillbörlig politisk styrning och sverigedemokratiskt ”kulturkrig”.
Men att kalla detta för kulturkrig utan att se den trend som rått i Kultursverige ända sedan 1960-talet är som att anklaga Ukraina för kriget därför att de försökt värja sig för Putins anfall.
En författare vars litteratur jag beundrar, men vars stora intresse för nazismen ofta fört honom vilse när det gäller att se dagens politik i historiskt perspektiv, har skrivit ett inlägg på Facebook där han påstår att Mona Sahlins famösa ord om att Sverige inte har någon riktig kultur, bara ”midsommar och sådana töntiga saker” skulle bygga på Esaias Tegnérs dikt Sång den 5 april 1836. I samma inlägg hävdar han också att Fredrik Reinfeldt skulle ha citerat Tegnér i Almedalen 2016 och sedan dess fått klä skott för Tegnérs ord ”blott barbariet var en gång fosterländskt”.
Låt oss börja med att reda ut fakta. Sahlins ord har över huvud taget inget med Tegnér att göra. Reinfeldt däremot sade i en intervju för Dagens Nyheter efter ett besök i Södertälje 2006 – inte Almedalen 2016 – de ökända orden om att ”det ursvenska är blott barbari, resten av utvecklingen har kommit utifrån”. För det har han blivit mycket kritiserad, men författaren drar i sitt Fb-inlägg utifrån detta slutsatsen att ”SD gillar inte Tegnér”.
Om det inte vore för att en mängd människor – däribland faktiskt skribenter som ibland medverkar i Bulletin – gillat inlägget kunde man strunta i påståenden som är så långt från sanningen. Men tydligen tror folk på att Sahlin citerat Tegnér, Reinfeldt citerat honom i Almedalen och att SD inte gillar Tegnér. Så här krävs ett klargörande.
Tegnérs dikt är mig så kär att jag faktiskt förvärvat ett exemplar av det sällsynta originaltrycket, som delades ut i samband med Svenska Akademiens femtioårsjubileum 1836. Det är den sista sidan i den tio sidor långa dikten som intresserar oss här. Det är avsnittet som inleds med de bekanta orden ”Där låg ett skimmer över Gustafs dagar”. Men det skimret, säger Tegnér, var bland annat utländskt. Men hur hade Sverige varit om det inte vore för dessa ”Gustafs dagar”? ”All bildning står på ofri grund till slutet”, fortsätter Tegnér. Allt beror på påverkan utifrån, och från början var därför bara barbariet fosterländskt. Men med tiden planterades det utifrån kommande vettet, svenska språket ändrades och det som en gång varit utländskt blev med tiden svenskt.
Ingen vettig människa, inte heller SD, påstår att det som är svensk kultur skulle vara opåverkat utifrån. När SD lyfter dansband som en svensk kulturyttring är de givetvis väl medvetna om hur starkt påverkad den är från framför allt amerikanska influenser. Men likväl är dansband något typiskt svenskt. Det finns ingen motsättning där, lika lite som svenska folkdräkter blir mindre svenska därför att man påpekar att de bevarat modeimpulser från andra länder.
Det Tegnér säger passar alldeles förträffligt ihop med det SD brukar hävda om svensk kultur. Det Reinfeldt gjorde var däremot att bara lyfta fram det svenska som barbari och det främmande som värdefullt för att försvara en ohållbar invandringspolitik. Men kulturella möten kan ske utan att folk flyttar. Kåldolmarna som så ofta framhävs som något typiskt svenskt med turkiska rötter kom till Sverige utan en stor turkisk invandring och de överallt i Sverige numera befintliga pizzeriorna hör förvisso samman med invandring, men knappast med invandring från Italien.
