En av de viktigaste sakerna för demokratins överlevnad är respekt för andra människor och deras åsikter. Du kanske inte gillar det den andre tycker, men du kan fortfarande gilla den andre. Det finns exempel på vänskap mellan människor som stått över skilda politiska uppfattningar. Den konservative författaren Sven Stolpes vänskap med kommunistledaren Hilding Hagberg är ett exempel. Filosoferna Leo Strauss och Alexandre Kojèves långvariga brevväxling och vänskap, trots diametralt olika åsikter i viktiga frågor, är ett annat.

Men alla måste inte älska alla här i världen. Om man har väldigt olika uppfattningar kan det givetvis stå i vägen för en djupare vänskap. Men det innebär inte att man måste hata varandra och absolut inte att man måste demonisera meningsmotståndaren. Umgänget kan i stället präglas av ömsesidig respekt.

Tyvärr ser vi allt oftare exempel på hur människor går så upp i sin ideologiska övertygelse att de frestas framställa motståndarna som farliga, ondskefulla eller ett hot mot demokratin. Vi minns hur ledande socialdemokrater före valet hävdade att om de förlorade valet skulle demokratin vara hotad. Det var den inte. Kanske trodde det på vad de sa, kanske var det politiska tricks. Men i så fall var det farliga tricks.

När Joe Biden nyligen framställde Donald Trump som ett hot mot demokratin kanske han också trodde på vad han sa. Men som Bulletins USA-expert Ronie Berggren sa i sin podd är Trump inte ett lika stort hot mot demokratin som polariseringen i sig och till den polariseringen bidrar Biden. Få vill förstöra demokratin, men många frestas göra det utan att de inser vad de håller på med.

Thomas Sowell har i olika sammanhang påpekat att väldigt många människor inte själva är medvetna om att de handlar utifrån en vision om hur människan är. De förstår inte själva att visionen är en form av ideologi, utan de tror att visionen är verklighet. Fakta som understödjer visionen godtar de som bevis för att de har rätt, eller rent av för att ”vetenskapen” ger dem rätt. Fakta som motsäger visionen avfärdar de däremot. Eftersom de är så övertygade om att de har rätt ser de människor med en annan vision som dumma eller rent av ondskefulla.

Det finns givetvis människor med så förfärliga åsikter att de bör bekämpas med alla medel. Men de är inte många. Att det gått inflation i att kalla meningsmotståndare nazister vet vi och i årtionden har alla möjliga företeelser beskrivits som att trettiotalet återvänder och stöveltrampet hörs. Man kan inte bekämpa alla meningsmotståndare med de medel som bör reserveras för verkliga hot mot demokratin. Använder man för grovt artilleri riskerar man att förstöra just det man vill försvara, nämligen demokratin.

Meningsmotståndare bör angripas genom argument i sakfrågor. Anser du att någon har fel, argumentera då för din ståndpunkt! Lägg fram fakta, formulera din mening, ge exempel från verkligheten. Men kom inte med personangrepp! Meningsmotståndarens personliga vandel kan givetvis ha betydelse, om man vet att vederbörande ljuger. Men din personliga åsikt om meningsmotståndaren som medmänniska, om denne är dum, ful, elak eller något annat, har faktiskt ingen som helst betydelse. Det är just här respekten måste komma in.

Ibland har meningsmotståndaren rätt. Den som är intresserad av sakfrågan och inte enbart sysslar med taktik och fulspel erkänner då det. Ibland kan vi byta åsikt. Då erkänner man det.

– Det är ingen skam att vända om, brukade min pappa alltid säga när vi vandrade i fjällen och vädret hotade att bli sämre. Det är inte heller någon skam att byta åsikt i politik, om ens tidigare ståndpunkt visat sig vara fel.

Det som är skamligt är att ta heder och ära av meningsmotståndare. Och det som hotar demokratin är demonisering av människor man inte delar åsikt med. Att kalla meningsmotståndare för hot mot demokratin är hot mot demokratin.