Debatten om invandrares försvarsvilja är precis lika korkad och enkelspårig som sådana debatter brukar vara. Den är ett praktexempel på varför så mycket gått galet i Sverige de senaste årtiondena. Det som ser ut som en debatt om invandrare handlar som så ofta om svensk media och svenska politiker och deras medvetna försök att lura Sveriges befolkning.
Ulf Kristerssons ord på Folk och Försvar i Sälen härom veckan har som bekant väckt mycket uppståndelse. Jag skrev om frågan om invandrarungdomars försvarsvilja redan förra veckan och tänker givetvis inte upprepa mig här. Så låt mig därför med en gång säga att detta inte kommer att handla om att invandrare skulle vara en sämre sorts människor, utan om att vänsterdebattörer försöker bluffa och ändra verkligheten så att den passar deras förutfattade meningar.
Jag kan icke räkna dem alla, dessa debattörer som antingen genom trixande med siffror försöker hävda att det inte går att bevisa att barn till invandrare har lägre försvarsvilja, eller också kritiserar Kristersson för att han inte helt enkelt höll käften om det.
Många verkar också ha mycket dimmiga uppfattningar om vad Kristersson egentligen sa. Så menar exempelvis den centerpartistiske riksdagsmannen Jonny Cato att ”Ulf Kristersson är inte hela landets statsminister – han är statsminister till de som SD definierar som svenskar”. Kristersson talade om medborgarskap och en förväntan på dem som har svenskt medborgarskap; att vara beredd att ”försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva”. Åsa Romson (MP) hävdade visserligen i riksdagens partiledardebatt 2012 att ”alla som åker på tunnelbanan är svenskar”, men Kristerssons definition är väl knappast något som bara SD skriver under på.
Siffrorna är inte så okomplicerade. En lättillgänglig artikel från i somras slår fast:
”53 procent i gruppen med föräldrar födda utanför Norden svarar att de inte kan tänka sig att göra värnplikt, jämfört med 38 procent för totalen.
62 procent av männen kan tänka sig att göra värnplikt men endast 39 procent av kvinnorna kan tänka sig det.”
Siffrorna kommer från Pliktverket och gäller de ungdomar födda 2004 som mönstrade 2022. En alldeles färsk undersökning som Novus gjort på ungdomar födda 2006 visar att 97 procent av dem anser att det är viktigt att Sverige har ett försvar. Det innebär att nästan alla de som själva inte vill försvara landet med vapen i hand – oavsett bakgrund eller kön – anser att försvaret är viktigt. En mycket stor andel av dessa säger sig också vara villiga att bidra till försvaret på andra sätt än genom strid.
Novusundersökningen redovisar siffrorna från 2022 när det gäller skillnaden mellan ungdomar med svenskfödda föräldrar och dem med båda föräldrarna födda utanför Norden: 50 procent av de tillfrågade med svenskfödda föräldrar säger sig vara ”villiga att försvara Sverige i en stridande roll”, medan endast 30 procent av ungdomarna med båda föräldrarna födda utanför Norden säger samma sak.
Novus har tydligen inte ställt samma fråga i sin undersökning, men de har däremot ställt en annan. På frågan om kriget i Ukraina påverkat dem att göra värnplikt svarar 33 procent av de tillfrågade ja, men av de med båda föräldrarna födda utanför Norden är den siffran bara 19 procent.
Än en gång: Också invandrarungdomar i Sverige har högre försvarsvilja än vad ungdomar i allmänhet har i många andra europeiska länder. Och med tanke på att det väckte en sådan oerhörd bestörtning att Sveriges statsminister vågade tala om förväntningar som kommer med ett medborgarskap är det inte det minsta konstigt att invandrarungdomarna har lägre försvarsvilja. Man kan säga att de debattörer som upprörts å dessa ungdomars vägnar själva genom sin upprördhet visar hur lite det tidigare pratats om att medborgarskap inte bara innebär rättigheter, utan också skyldigheter.
Under rubriken ”Högern har totalfel om Pliktverkets rapport” försöker Oisín Cantwell blanda bort korten i Aftonbladet. Nej, ”högern” har inte totalfel av den enkla anledningen att åtminstone de debattörer jag sett inte använt sig av den rapport från Pliktverket om vad ungdomar vet om totalförsvarsplikten som Cantwell hänvisar till. Novus undersökning gjord på Pliktverkets uppdrag är nämligen en annan än den årliga undersökning Pliktverket själva gör.
Inte heller Gina Gustavsson i DN har sett Novusrapporten, men har däremot sett siffrorna från Pliktverket som redovisades i somras på SVT. Hon trollar bort siffrorna så här:
”Enligt den är visserligen andelen som inte kan tänka sig att göra värnplikten större bland unga med föräldrar födda utanför Norden (53 procent) än bland övriga respondenter (38 procent). Men dessa skillnader överskuggas av det ännu större gapet mellan kvinnor och män. Och underlaget är ytterst begränsat, eftersom det bara bygger på en årskull: de som föddes 2004. Värnplikt är heller inte detsamma som försvarsvilja.”
På det sätter man rubriken ”Kristersson borde ta reda på fakta innan han talar ’klarspråk’ om invandrares försvarsvilja”. Med fräckhet kan man komma långt. Hon har alltså precis redovisat de siffror som visar den stora skillnaden. Att det också finns skillnader mellan män och kvinnor, mellan de som bor på landet och de som bor i stan trollar inte bort detta faktum. Att det handlar om en årskull gör inte underlaget ”ytterst begränsat” och att värnplikt inte är det samma som försvarsvilja är ett vackert exempel på hårklyveri.
Det är här skon klämmer, inte frågan om invandrarungdomar är mer eller mindre försvarsvilliga, utan debattörernas försök att dra sin publik vid näsan. Det är ju inga engångsföreteelser, utan är en del av en lång tradition, där det ljugits om att invandring inte påverkar brottsligheten, att invandring är en vinst för ekonomin, att vi måste ha invandring för att klara vården. ”Utan invandrare skulle sjukvården braka samman” löd en debattartikel i Expressen 2017. På ett EU-möte nyligen i Aten sa Ylva Johansson (S) att Europa skulle svälta utan invandring.
På samma sätt har brottslighet kopplad till invandring systematiskt förtigits. Vi har sett en självpåtagen tystnad om tafsningar på ungdomsfestivaler och i badhus, om kaos på bibliotek och om hur en del svenska småstäder mer eller mindre tagits över av organiserad brottslighet. De som talat om problem med hedersvåld, om klanstrukturer, ja till och med de som helt enkelt påtalat att vårt samhälle har växtvärk och inte klarar av enkla samhälleliga funktioner på grund av den snabbt ökande befolkningen, har fått finna sig i att bli smutskastade som rasister, nazister och fascister.
Ett nytt parti har kommit in i riksdagen och blivit ett av de största. SD har blivit precis så stora som de andra partierna gjort dem. De har lärt sig mycket på vägen och fått allt duktigare politiker, men vägen dit var, som vi vet, kantad av skandaler och klavertramp. Hade andra partier varit lyhörda för väljarnas åsikter hade SD inte haft en chans. Nu när Socialdemokraterna på orwellskt vis skriver om sin historia står Sverigedemokraterna där som en påminnelse om att det lät annorlunda tidigare. Då föstes väljare ständigt i famnen på SD med anklagelser om rasism.
Verkliga rasister är numera ganska ovanliga. Människor som är frustrerade över att se sin hembygd förvandlad, brottsligheten öka och samhällsservicen gå på knäna är däremot vanliga. Får de höra att de inte får kritisera den underliggande orsaken till förändringarna om de inte vill bli kallade rasister, har de ingen anledning att stödja dem som säger så. Det gäller såväl politiker som mediepersoner. Där kan man verkligen tala om att splittra ett land.
