Är det problematiskt att en person som tidigare var aktiv inom SD och som numera skriver krönikor för Riks under ett halvår var avlönad av en ungersk tankesmedja? Enligt somliga verkar det vara det. Enligt andra inte. Jag har själv ställts inför samma fråga.
Markus Johansson-Martis är tidigare ordförande för konservativa förbundet och har också varit politisk tjänsteman för Sverigedemokraterna på kommunal nivå. I måndags publicerade sajten 100.se en artikel av Bulletins tidigare ledarskribent Per Gudmundson, som avslöjade att Johansson-Martis under ett halvår med start i september förra året var knuten till den ungerska tankesmedjan The Danube Institute med en månadslön på €4000. Hans arbetsuppgifter var “två artiklar i månaden, andra medieframträdanden, en paneldebatt, en podd, deltagande i internationella evenemang med omkostnaderna betalda, samt rådgivning”.
Detta har väckt uppmärksamhet i många medier som skrivit om saken, dock utan att uppge Per Gudmundson som källa. Detta tar Per själv med jämnmod. Googlar man på Johansson-Martis är det första som kommer upp Danube Institutes hemsida, där han presenteras, så någon större hemlighet är engagemanget knappast. Det som inte framgår på den hemsidan är dock lönen och villkoren. Dessa har den ungerska undersökande journalistgruppen Atlatszo tagit fram. Givetvis kan svenska journalister oberoende av varandra ha hittat den uppgiften, men Fan tro’t.
I januari förra året befann jag mig på en konferens i London för Alliance for Responsible Citizenship, ARC, en organisation grundad av Jordan Peterson. Jag hade då slutat min tjänstgöring som chefredaktör för Bulletin och eftersom jag inte är synsk kunde jag ju inte veta att jag mindre än ett år senare skulle återinträda på posten. Nu gällde det att hanka sig fram på frilansjobb, vilket sannerligen inte är det lättaste.
På konferensen träffade jag en engelsman som jobbade med att producera podcasts för en nyhetskanal i Bryssel. Han ville gärna intervjua mig och erbjöd mig att komma till Bryssel för poddandet, självklart på hans bekostnad.
Finns det en tråkigare stad i Europa än Bryssel? Kanske någon industriort i Ruhrområdet, annars har jag svårt att tänka mig det. Kunde vi inte lika gärna göra intervjun on line, från mitt hem i Manchester? Då avslöjade engelsmannen att de också hade kontor i Budapest. Ville jag hellre åka dit? Kanske en veckas besök där tillsammans med min fru? Resa och uppehälle på nyhetskanalens bekostnad.
Ungerska staten står för kostnaderna, berättade engelsmannen. Viktor Orbán använder en del av alla de bidrag EU betalar ut för att skapa ett motnarrativ till EU:s politik. Därför stödjer han konservativa rörelser, familjepolitik, traditionalism och ett bevarande av europeisk kultur. Ville jag arbeta för detta kunde han ordna fram rikligt med pengar.
I den situation jag då befann mig i var detta givetvis lockande. De värden som presenterades var också mina, så det handlade ju inte om att betala mig för att byta åsikt eller skriva mot min egen övertygelse. Men jag bestämde mig för att tacka nej.
Problemet var inte konservatismen eller bevarandet av europeisk kultur. Problemet var självfallet Viktor Orbán själv. Då visste jag inte vad jag vet i dag, hur oerhört korrupt både han personligen och hans regering var. Men hans nära samarbete med Vladimir Putin och hans ständiga verbala attacker på Ukraina var ju väl kända. Och Orbáns handlande i fallet Ukraina skvallrade om att något inte stämde med hans ungerska nationalism.
En sund nationalist sätter sitt eget land främst, men det behöver självfallet inte betyda att man struntar i hur en granne som är nationalstat kämpar mot en imperialistisk anfallare. Nationalister har sympati för andra nationella rörelser. I Orbáns värld får Ukraina klara sig bäst de vill. Han bryr sig inte om dem. Det är inte nationalism. Det är egoism.
Att jag tackade nej till ungerska pengar innebär dock inte att jag vill fördöma de som tackar ja. Döm dig själv hårdast och ha överseende med andra. The Danube Institutes verksamhet är såvitt jag kan bedöma inte bara otadlig, utan också föredömlig. Bland dem som arbetat för institutet hör journalisten och författaren Douglas Murray. Den amerikanske poddaren Dave Rubin har sänt från deras högkvarter. Av deras hemsida framgår att de inte delar Orbáns ukrainapolitik, utan tvärt om har artiklar som vänder sig mot Putin och invasionen.
När svenska medier frågar nyhetskanalen Riks’ ägare Jacob Hagnell om han ser något problematiskt med att Markus Johansson-Martis skriver krönikor åt Riks och Hagnell svarar att han inte tycker att det är ett problem, finns det alltså all anledning att hålla med Hagnell. Pengar från Danube Institute är inte blodspengar. Själv ville jag inte ta emot ungerska påverkanspengar, men att döma andra för det finns det inte skäl i.
Alla verksamheter finansieras på något sätt. På journalistgruppen Atlatszos hemsida hävdas att de helt finansieras av privata donationer och att de inte tar pengar från vare sig ungerska staten eller andra stater. Av Europaparlamentets hemsida framgår att bland dessa privata donatorer finns inte enbart ungerska privatpersoner som ger mikrobidrag, utan också George Soros’ stiftelse Open Society Foundations.
Om George Soros och hans makt spinns visserligen hiskeliga konspirationsteorier, men bortsett från dem går det inte att komma ifrån att han genom stora penningdonationer främjat en politik som går stick i stäv mot inte bara det Viktor Orbán står för, utan lika mycket det hans efterträdare Péter Magyar och en mycket stor del av Ungerns befolkning anser vara rätt och riktigt. Öppna gränser och ökad makt till Bryssel är inte någon sorts naturlag som bara Viktor Orbán är emot på grund av hans ohejdade ondska.
När journalistgruppen tar pengar från fonder med en öppet politisk agenda sätter de sig givetvis i samma sits som Danube Institute och Markus Johansson-Martis. Frågan om den ena eller den andra sidan, eller båda, är ”köpta” tack vare dessa pengar är dock mer komplicerad. Orbán har ganska uppenbart delad ut pengar frikostigt också till verksamheter som han inte på något vis verkar ha detaljstyrt.
Samma sak verkar gälla Soros’ Open Society Foundation. För hur ska man annars förklara att journalistgruppen Atlatszos också får bidrag av den norska miljardfonden Fritt Ord, som bland annat stödjer bloggaren Fjordman?
Slutsatsen blir att det finns folk som vill stödja det fria ordet också när detta fria ord verkligen är fritt och inte går i finansiärens ledband. Alla är inte köpta.
Men det gäller då både Atlatszos, Danube Institute och Markus Johansson-Martis.
