När jag var barn var det synd om mig. På den tiden fanns begreppet ”nyckelbarn”, de barn vars båda föräldrar arbetade och som därför hade nyckeln till hemmet i ett resårband om halsen. Jag hade inget sådant resårband. Mamma var hemmafru. Därmed trodde förståsigpåiga vuxna att jag var ett lyckligt barn, medan nyckelbarnen var olyckliga. Men ur barnets perspektiv var det inte så.

När det var dags att sälja majblommor fick vi kvittera ut dem efter skoldagens slut. Skolkamraterna med nyckel i resårband stack direkt ut i Mölnlycke centrum för att sälja blommor. Själv måste jag först cykla hem för att äta och berätta för mamma att jag skulle ut och sälja majblommor. Det gick trögt.

Vart jag än gick hade någon redan varit där och sålt blommor. Jag hade därför inget annat val än att söka mig längre och längre bort från den centrala bebyggelsen. Snart hade jag hittat till platser dit ingen hunnit före. De gamla ogifta syskonen Lahallspôjka, Kämpatösera och Andréns i Horsjöred fick besök och jag sålde blommor till Sven i Hovås och Elof i Horsjöred. Jag kom till Kobacka och till Hyltan, till Benareby och Bolås.

På många ställen skulle det funderas länge innan man kunde göra en så pass stor affär som att köpa en majblomma. Under tiden tog de reda på vad jag var för en. Trots att knappt någon hade bil gjorde det intryck på en del att jag var ”Korns pôjk”. De höll reda på att min pappa var chef för Svensk Bilprovning i Mölndal och det imponerade också på icke bilburna.

Ofta ingick kaffedrickning, ibland med sju sorters kakor, innan det blev affär av. Med tanke på avstånden jag cyklade mellan ensliga gårdar, torp och byar och med tanke på hur lång tid varje besök tog, måste jag ha varit en av de sämsta majblommeförsäljarna. Några kronor tjänade jag väl, som förmodligen konsumerades hos Gotte-Kalle, där man kunde köpa karameller styckevis för några ören stycket.

Men några år senare, när jag blivit lite äldre, återvände jag till många av de där ensliga ställena, nu med anteckningsbok och kamera i högsta hugg. Jag intervjuade och dokumenterade gamla människor om åldriga traditioner och miljöer. Ytterligare några år senare skrev jag böcker och började bli inbjuden att hålla föredrag. I flera årtionden kunde jag livnära mig på det, så ur den synpunkten var min majblommeförsäljning riktigt lyckad.

Numera säljs majblommor på andra sätt, men det är fortfarande barn som står för försäljningen. I skånska Glimåkra gick försäljningen trögt för tolvårige Murhaf Hamid, vilket gjorde honom nedstämd. En vän till familjen lade då ut en uppmaning på sociala medier om att köpa blommor av Murhaf. Försäljningen satte fart, Sydsvenskan skrev om det på söndag kväll, när Murhaf lyckats sälja blommor för 200 000 kronor. På måndagen gjorde SVT ett reportage om Murhaf, när han nått upp till 245 000. På tisdagsmorgonen kunde TT rapportera att han sålt för 500 000 och några timmar senare rapporterade SVT att försäljningen nu var uppe i svindlande 1,6 miljoner.

Många har i olika medier spridit nyheten om Murhafs försäljning, men den som förmodligen gjort den största försäljningsinsatsen är en sjuksköterska från Lund, för övrigt på Sverigedemokraternas valsedel för regionvalet i höstas. När Moa Berglöf på Sydsvenskan delade tidningens artikel om Murhaf på Twitter skrev nämligen sjuksköterskan och klagade på att det var en ”jävla blatteunge… skulle vara en vit och svensk på bild… jävligt trött på all reklam också med bara negrar och hucklekärringar”.

I en intervju med Joakim Lamotte hävdar sjuksköterskan att hennes konto blivit kapat. Men det måste i så fall ha skett för längesen, eftersom hon skrivit många jeremiader på samma tema, om ”negrer” och ”hucklekärringar” under lång tid.

Det finns de som hävdar att Sverige är genomsyrat av rasism och att de mest långsökta saker är bevis för rasism. Att dessa har fel innebär självfallet inte att rasism inte existerar. Sjuksköterskan i Lund är ett exempel på att den existerar, men den våldsamma framgången för Murhafs försäljning, som förmodligen delvis beror på de lundensiska spyorna, är å andra sidan ett bevis på hur de flesta svenskar reagerar när de ser sådant.

Murhafs familj är asylsökande. Det sjuksköterskan och andra med henne tydligen inte klarar av är att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara förespråkare för en mycket restriktiv asylpolitik samtidigt som man kan röras av och ha sympati med asylsökande. Att Murhaf sade att om han hade kunnat hade han köpt sig uppehållstillstånd för sig och sin familj för pengarna han tjänat är något man kan röras av, samtidigt som man tvingas konstatera att alla som vill inte kan få asyl i Sverige.

Invandring är nämligen som trollguldet som efter en dag i solen blir till vissna löv. Det som gör Sverige till ett så fantastiskt och eftersträvansvärt land försvinner om alla som skulle vilja bo här bosätter sig här. En rännil med människor kan komma och kan tillföra Sverige värde, men en alltför omfattande invandring klarar landet inte av. Det kan man konstatera samtidigt som man kan lyckönska Murhaf för hans enastående försäljning, konstatera att han genom den på ett påtagligt positivt sätt bidragit till att många behövande får hjälp. Man kan också sympatisera med Murhaf och hoppas att just han får stanna.

Och om det skulle vara så att man inte tycker att Murhaf ska stanna i Sverige innebär inte heller det att man behöver uttrycka sig rasistiskt eller på annat vis nedsättande. Förresten tror jag att SD i Lund just blivit av med en medlem.