Det framställs som om den socialdemokratiske riksdagsmannen Jamal El-Haj var tvungen att delta i den Hamasanknutna kongressen i Malmö som en del av hans palestinska identitet. Så är det givetvis inte, men så länge S slätar över kan han fortsätta.
Många i Sverige har en melankolisk längtan efter det Sverige som en gång var, men som inte längre är. Det beror inte bara på den gängrelaterade brottsligheten. Ett gäng tjugoåringar anfaller golfare i sjuttioårsåldern på en golfbana, en pappa som säger till fräcka ungdomar på ett badhus blir misshandlad, tre polispiketer måste bevaka studentavslutningen på en skola. Nämndemän hotas inför rättegångar. Inte en dag går utan att vi får nyheter av detta slag. Många känner inte längre igen sitt land och orsaken vet vi. I nästan samtliga fall är orsaken de senaste årtiondenas invandring.
När frågan om barngäng som tränger sig före i kön på nöjesfält diskuterades i P1 Morgon i tisdags var Johannes Klenells inställning att fallet från Gröna Lund, som många medier rapporterat om, var ett enskilt fall som inte bevisade någonting. När Alice Teodorescu Måwe påpekade att Lisebergs nöjesfält dragit in över trettio årskort på grund av dåligt uppförande var Klenells svar att det var ju i Göteborg på ett annat nöjesfält, så det bevisade ingenting. Nej, inget bevisar någonting så länge man vill förneka. Känslan som så skickligt fångas av författarparet Katarina Barrling och Cecilia Garme i boken Saknad, på spaning efter landet inom oss (Mondial 2022) handlar uppenbarligen om en inbillning och handen på hjärtat: Är det inte både populistiskt, högerextremt eller rent av fascistiskt att över huvud taget tala om sådant?
Märkligt nog är det påfallande ofta som just de människor som så ivrigt hävdar att det inte finns någonting att se, att vi ska fortsätta att rotera, att varje känsla av att Sverige blivit sämre och att något saknas är bevis för ”brunt” eller nazistiskt tankegods, intar en helt annan inställning om vi talar om andra länder. Det tydligaste exemplet hittar vi i inställningen till konflikten Israel och Palestina.
För drygt hundra år sedan var Palestina en ofruktbar och öde provins i det Osmanska riket. I flera städer, bland annat Jerusalem, var den största befolkningsgruppen judar, men bortsett från några judiska jordbrukskolonier anlagda i slutet av 1800-talet dominerades landsbygden helt av araber och mindre grupper druser och beduiner. Under 1920–40-talen flyttade allt fler judar till landet. Nya städer anlades. Stora träskmarker dikades ut och ökenliknande landskap odlades upp.
En stor arabisk invandring, inte minst från Egypten, pågick också, eftersom den judiska invandringen medförde arbetstillfällen och högkonjunktur. Allt detta gjorde att både de inflyttande judarna och internationella politiker och debattörer utgick från att också den arabiska befolkningen tyckte att detta var bra. De kunde ju sälja sina jordbruksprodukter för bättre pris, fick bra betalt för sina tidigare värdelösa jordlotter och deras barn fick jobb på byggen och i nyanlagda industrier.
Men människan fungerar inte alltid så. När hembygden förändras, när det hemvana går förlorat, känner människan en saknad. Visst är det så att förbättrad ekonomi och andra levnadsvillkor, som bättre kommunikationer, hälsovård och moderna bekvämligheter läker många sådana sår, men inte helt. Ett motstånd mot den judiska invandringen uppstod alltså och den kan inte bortförklaras enbart med antisemitism – även om det spelade stor roll – utan det är samma motstånd som uppstår i Sverige när människor här ser sin hembygd förändras.
Frågan är dock vilken betydelse man ska lägga vid dessa känslor. I samband med andra världskriget fördrevs miljontals människor. Den judiska kulturen i Öst- och Centraleuropa förintades och de få som överlevde nazismens massmord återvände sällan. Sovjetunionen lade beslag på östra Polen och flyttade i stället Polens gräns mot Tyskland i motsvarande grad. Breslau blev Wroclaw, Danzig blev Gdansk och Königsberg blev Kaliningrad. Tyskar fördrevs och ersattes av polacker, som i sin tur fördrivits och ersatts av ryssar. Några år senare utropades staten Israel. Massor av araber flydde och många av dem hamnade i flyktingläger i grannländerna, där de fortfarande bor.
Precis som människan känner saknad när hembygden förändras förmår också människan att på nytt slå rot och skapa sig en ny hembygd. I dagens Polen tänker få på att stora delar av landet är områden som för åttio år sedan var en del av Preussen, där det då levde andra människor som talade ett annat språk. De tyskar och polacker som vill engagera sig i terrorism för att få tillbaka förlorade landområden är lätträknade och utgör inget problem.
På samma sätt är det i Sverige. Svensken knyter sin näve i fickan när landet förvandlas till oigenkännlighet. Nog hade det varit bättre om folk faktiskt sade ifrån tydligare, men hellre knyta handen i fickan än att propagera för att driva alla utlänningar i havet eller att vi borde lära oss av Hitler och gasa ihjäl dem. Människor som säger sådant betecknar vi som extremister och nazister och då handlar det inte om den vanliga slentrianmässiga brunsmetningen, utan faktiskt om folk som förtjänar benämningarna.
Många är upprörda över att gymnasieungdomar med utländsk bakgrund viftar med sina ursprungsländers flaggor på studentfestligheterna, när det är svenska skattebetalare som betalat för deras utbildning och Sverige öppnat sina gränser när de flydde de länder de flaggar för. Den upprördheten visar ju att vi hellre ser att dessa människor ser sig som svenskar. Man kan, om man vill, slå rot på nytt och att i stället odla en identitet som flykting och uppryckt med rötterna är inte vidare hälsosamt.
Men det är just detta som verkar vara alldeles accepterat när det gäller den socialdemokratiske riksdagsmannen Jamal El-Haj. Att känna vemod för det land som försvann när Palestina blev Israel innebär inte per automatik att man måste argumentera för folkmord på alla israeler. Men det är just det Hamas gör och för övrigt nöjer de sig inte med israeler, utan alla judar, också de som bor i andra länder. När El-Haj och andra försvarar hans deltagande vid den Palestinakonferens som ordnades i Malmö framställs det som om det vore en självklarhet att han måste ställa upp på detta därför att han älskar sitt tidigare hemland. Men så är det ju inte. Konferensen fördöms av PLO. Man kan bejaka palestinsk identitet och verka för den palestinska saken utan att delta i just den konferensen.
Även om det inte är något som brukar rapporteras i svenska medier finns det massor av palestinier som är pragmatiskt positiva till Israel, vilket man kan vara på samma gång som man nostalgiskt sörjer det liv som en gång fanns där. Den nu så omdiskuterade Högsta domstolen i Israel har en arabisk ledamot, Khaled Kabub. I de många arabiska byarna i Galiléen finns det de där man firar Israels nationaldag.
Att ständigt älta det som varit för att hålla levande ett hat är ingen bra strategi. Det gör människan till en förlorare. Det blev inte så som du hade tänkt dig, men gör det bästa av situationen och gå vidare. Men om man kan ikläda sig offerrollen och få Sveriges största politiska parti att gå med på det blir man fast i den skadliga offeridentiteten.
Om Socialdemokraterna verkligen brydde sig om palestinier bosatta i Sverige och inte bara såg dem som valboskap en gång vart fjärde år, hade de omedelbart uteslutit El-Haj. Men i stället slätar de över. Det gör att de avslöjar att när de ständigt skriker i falsett om nazism i andra partier handlar det om retorik utan verkligt allvar bakom orden.
