De tänkare som för hundra år sedan ville bevara kulturer och bekämpa rasism lade grunden till den rörelse som i vår tid utplånar kulturer och återuppfinner rasismen i antirasismens namn.
Han visste inte riktigt vad han skulle hitta på, så han lånade pengar av sin morbror och åkte till Vancouver.
Franz Boas hade just anlänt till New York från Tyskland. Han hade inget jobb, men när han några år tidigare deltagit i en tysk polarexpedition hade han på Baffinön fått intresse för etnografiska studier. Därför kom han på att hösten 1886 försöka ta sig till de amerikanska urinvånarna, eller indianerna, på den amerikanska nordvästra kusten. Det var där människor ännu levde i stora, timrade långhus fulla av fantastiska snidade träornament. Där fanns totempålar och där levde ännu traditionen med ”potlatch”, där man tävlade med varandra i frikostighet, ibland till ruinens brant.
Så Franz Boas tog tåget till den lilla hamnstaden Tacoma och fortsatte med ångbåt upp längs kusten till Kanada och den bara några årtionden gamla staden Vancouver. Långt ifrån alla tomter var bebyggda. På ödetomterna syntes stubbar från den nyligen fällda skogen och bland husen syntes bebodda indiantält. De flesta indianer klädde sig i moderna västerländska kläder och arbetade som stuvare eller fiskare medan kvinnorna ofta var tvätterskor. Indianernas antal översteg vida européernas.
Men detta ändrades snabbt. De gamla timrade långhusen revs, totempålarna fälldes och varje dag anlände nya immigranter. Boas arbetade med att samla in föremål – inte minst de många snidade träarbetena – och att intervjua indianerna om gamla seder och sägner. Det var en kamp mot tiden, att rädda det som gick av en snabbt försvinnande kultur.
Konstigt nog verkade ingen, vare sig nybyggarna eller indianerna själva, tycka att den snabba förändringen var en tragedi. En kultur gick under och ingen brydde sig. Nyheten om Franz Boas ankomst och senare hans avresa väckte mycket större uppmärksamhet bland folket i Vancouver.
Franz Boas kom att ägna sitt liv åt att dokumentera försvinnande kulturer och människor. Han gjorde precis som svenska rasbiologer vid samma tid. Han mätte skallar och andra kroppsdelar och tog dessutom avgjutningar av människors huvuden. Försvinnande folkslags karaktäristiska utseenden var för honom lika viktigt som deras kulturella spår. Men hans slutsatser var motsatsen till rasbiologernas. Han menade att kultur var viktigare än ras för människans utveckling. I flera böcker lade han fram sina åsikter och hans elever kom att spela stor roll för den intellektuella utvecklingen i USA. Hans tyska böcker mot rasism var eftertraktade av nazisterna för att brännas på deras bokbål.
Boas har också blivit känd för idén om kulturrelativism. Alla kulturer, menade han, har sina fördelar och kvaliteter. Detta var en viktig del av hans budskap, men få budskap har så grundligt missförståtts som detta. Han menade att eskimåerna (som han sade, inuiter kallas de i dag) utvecklat ett oöverträffat kunnande för att kunna överleva i arktiskt klimat. Men när man tolkar det som att alla kulturer är lika mycket värda måste man ha i minnet att Boas aldrig påstod att eskimåernas rättsväsende var på samma nivå som det brittiska eller att deras matlagningskonst kunde mäta sig med det franska köket.
Boas dog bokstavligen talat i armarna på sin vän och i viss mån lärjunge, den franske etnografen Claude Lévi-Strauss 1942. Precis som Boas ville Lévi-Strauss dokumentera och försöka bevara försvinnande kulturformer som han själv dokumenterat inte minst i Brasilien.
I kulturrelativistisk anda skrev Lévi-Strauss 1952 en liten bok för Unesco, Race and history. Där hävdar han att en av orsakerna till den västerländska civilisationens framgång är att så många olika kulturer mötts i Europa. Mångfalden skapade framgången och därför, menar han, bör vi vara väldigt försiktiga med att försöka pådyvla hela världen vår civilisation, därför att mångfald också i framtiden kan vara betydelsefullt.
Detta är alltså vad Lévi-Strauss säger. Han talar inte om att immigranter till Europa bör uppmanas att behålla sina kulturer, utan syftar helt klart på att man inte bör ”civilisera” ursprungsbefolkningar med tvångsmetoder exempelvis i Amazonas, att det kan finnas ett värde för framtiden i att man inte tvingar fram en likriktning över hela jorden. Men ur hans idéer har helt klart vår tids tal om vikten av mångfald och mångkultur kommit.
Lévi-Strauss dog över hundraårig 2009 men jag har inte sett något uttalande från honom på senare år om vad han ansåg om mångkulturalismen som idé. Att Boas uppfattade det som en tragedi att den indianska kulturen försvann på grund av stor invandring borde rimligen ha inneburit att han ställde sig kritisk till massinvandring, även om han för all del själv var en del av den, eftersom han utvandrat från Tyskland till USA.
Vad de än ansåg visar de på en egendomlig brist på logik när andra försökt implementera deras idéer i sammanhang som inte avsetts. Om man hyllar kulturell mångfald borde man i rimlighetens namn vara kritisk till stor invandring. Men eftersom invandringskritik ses som rasistisk och just de människor som lyft fram vikten av kulturell mångfald också varit starkt kritiska till rasism har det egendomliga resultatet blivit att man hyllar mångkultur samtidigt som man är för stor invandring. Det fungerar bara om man hyllar andra kulturer, men inte den egna.
Den bristen på logik hade inte Lévi-Strauss. Han beundrade fransk kultur, som klassisk musik, det akademiska livets gamla seder, kulturlandskapet med mera, på samma sätt som han beundrade stammarna i Amazonas.
Den egendomligaste logiska kullerbyttan blir det när man eftersträvar ”mångfald” i form av människor med olika utseenden. Eftersom Boas och kretsen kring honom menade att ras inte alls spelar samma roll som kultur har man gått hela varvet runt när man stirrar sig blind på just ras, men presenterar alla människor av olika utseenden som ingående i samma kulturella gemenskap. Det var ju just denna united colours of Benetton-värld som Claude Lévi-Strauss hoppades få slippa, där alla lever på samma sätt, oavsett bakgrund.
Det var alltså rasismen Boas ville bekämpa, men de tankar han en gång presenterade har i vår tid blivit en ny form av rasism, samtidigt som de kulturer han ville bevara utplånats. Det är inte så konstigt om man kommer att tänka på Grönköpings store skald, Alfred Vestlund, som diktade ”vad rätt du tänkt, fast det blev fel”.
