Till midsommar brukar många på sociala medier dela bilden av ett anslag, en inbjudan till midsommarfirande, där det står ”Vi klär midsommarstången med barn från förskolan och Tord Levin”. Om vi bortser från det komiska syftningsfelet – vad har Tord Levin och de stackars förskolebarnen gjort för ont? – är väl det där ett mycket typiskt anslag. Lite varstans så här års sitter sådana anslag på informationstavlor eller på plakat vid vägkanterna.

Midsommarfirandet är öppet för vem som helst. Ibland kostar det en slant att delta, i andra fall är det gratis. Men en särskild inbjudan behöver man inte. Pascalidou berättar om en persisk familj som bott i Ulricehamn i tre årtionden utan att ha blivit inbjudna till midsommarfirande. Själv stannade jag i Ulricehamn för att handla i förra veckan och såg då inbjudningar på affärens anslagstavla. Så man kan tänka sig att skulden inte enbart går att vältra över på svenskarna. Lite grann kan man faktiskt begära att folk själva ska göra också.

Om de vill. Ingen tvingar någon att fira midsommar. Det är högst frivilligt. Vill du, så är du välkommen. Vill du inte, så slipper du. Det är exakt så verklig integration bör fungera, enligt den norske statsvetaren och författaren Asle Toje. Samhället bör vara öppet för dem som vill bli en del av det. I stället för att skämmas över norsk kultur bör norrmännen vara stolta över den och bjuda in dem som vill delta, men på frivillig grund.

Förmodligen är midsommar den tid då flest svenskar bär folkdräkt. Många ser folkdräkter som något löjligt, för att inte säga rasistiskt. Tyvärr beror det på en missuppfattning om folkdräkter som spritts under de senaste hundra åren, eller sedan nationalromantikens tid. När folk flyttade till städerna och samtidigt började uppmärksamma de då delvis ännu levande folkdräktstraditionerna var det många som ställde sig den ännu vanliga frågan: Min mor är från Halland och min far från Jämtland. Vilken folkdräkt bör jag då ha?

Men svenska och norska folkdräkter har aldrig berott på varifrån man härstammar. De har handlat om var man bor någonstans. Just därför är de inkluderande på ett sätt som andra traditionella dräkter inte är.

Många anser att folkdräkter är moderna påhitt. En del dräkter är definitivt det, medan andra bygger på traditioner som hållits levande fram till dess de dokumenterats. En annan vanlig missuppfattning är att dräkterna levde kvar i isolerade trakter, medan de försvann i bygder med bättre kommunikationer. Det stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Socknarna kring Siljan i Dalarna är ingen isolerad trakt, lika lite som andra trakter där dräkter levat kvar, som Skåne och Sjuhäradsbygden, är det. Snarare var det medvetenheten om sin särart som fick folk att bära dräkt.

I stora delar av världen beror dräktskicket på vilket folk man tillhör, vilken stam eller vilken klan. Klädedräkten berodde alltså på vilka förfäder man hade. När människor i Sverige vill bära folkdräkt därför att deras förfader kom från en viss bygd tänker de likadant, men då gör man våld på det som utmärker de nordiska folkdräkterna och som hörs på deras namn. Namnen är ortsnamn, antingen socknar eller härader, på en del håll landskap. De kännetecknar inte etnicitet, utan platsen.

Dalarna är det landskap där folkdräktstraditionerna upprätthållits längst. Fortfarande på 1980-talet fanns det kvinnor som bar folkdräkt även till vardags och ända fram till vår tid har det förekommit att man burit delar av dräkten i vardagslag. Där är det fortfarande viktigt att inte vem som helst bär vilken dräkt som helst. Du måste ha en anknytning till den aktuella socknen för att det ska anses rätt att du bär dräkten. Och det berättas från förr att man ogärna gifte sig över sockengränserna, för flyttade man till en annan socken fick man skaffa ny dräkt.

Folkdräkterna är alltså exkluderande i att inte vem som helst anses ha rätt att bära dem, men det beror ju på att man värdesätter traditionen och därför vill skydda den. Däremot beror inte exkluderingen på någon form av rasism.

Det berättas från Rättvik att en kulla i början av 1900-talet återvände hem efter en tid i USA. När hon varit hemma ett tag födde hon en svart son. Eftersom Rättvik var den sista socknen i Sverige där även män bar folkdräkt, lär även denne svarte man ha burit rättviksdräkt i sin ungdom. Jag vågar inte garantera att historien är sann, eftersom det kan röra sig om en sammanblandning. Det fanns nämligen en rättvikskulla som i USA födde en svart pojke. Hans levnadsöde är beskrivet i Rättvikskrus – Rättviks hembygdsförenings årsskrift. Men han levde i USA, talade dalmål som en infödd rättviksbo, men bar inte dräkt.

Oavsett om historien är sann eller inte visar den på folkdräktens karaktär. Den representerar de som bor på en viss ort. Du måste ha anknytning till orten för att bära den, men den anknytningen sitter inte i vare sig hudfärg eller förfäder. Utanför Dalarna, där varje socken har sin dräkt, hålls inte det där så strikt. Den som bor i en stad och vill bära dräkt kan mycket väl skaffa en från en angränsande trakt.

Ytterst beror det på om den som bor på orten vill tillhöra ortens gemenskap. En del vill det, andra inte. Vill man tillhöra bör man inte exkluderas. Men det är också allt man kan begära. Att skambelägga svenskar för att invandrare inte firar midsommar är ingen bra integrationsmetod.