Historien om Gammalsvenskby förklarar Vladimir Putins vilja att erövra södra Ukraina, men visar samtidigt på det fåfänga och ogenomtänkta med att försöka göra det.
I torsdags, den tionde november, lämnade den ryska invasionsstyrkan Gammalsvenskby i Ukraina. Innan de lämnade förstörde de alla elstolpar och minerade runt byn. De sprängde vägarna till och från byn och hälsade att de skulle jämna byn med marken från andra sidan floden Dnjepr. Detta var en del av det ryska tillbakadragandet från Cherson-området.
På den tiden det var enklare att resa till sjöss än att färdas genom svårgenomträngliga skogar till lands var stora delar av Östersjökusten bebodd av svensktalande människor. Som bekant talas svenska ännu längs den finska kusten, men det gällde i äldre tider också i nuvarande Ryssland och delar av Baltikum. Estland tillhörde Sverige från 1561 till 1721. På Dagö fanns en stor svensktalande befolkning, men de kom i konflikt med den svenske godsägaren Stenbock. Efter en konflikt som beskrivits som en deportation svarade 1 200 av de runt 1 600 svenskarna på en uppmaning från kejsarinnan Katarina den stora från 1762 där hon bjöd in folk att bosätta sig i ”Nya Ryssland”, Novorossiya, ett område som Ryssland just erövrat från Ottomanska imperiet.
I början av 1780-talet – olika årtal, datum och uppgifter om hur många de var cirkulerar – utvandrade merparten av dagösvenskarna till Novorossiya. De grundade byn som fick namnet Gammalsvenskby. Eftersom området i övrigt till stor del kom att befolkas av tysktalande kallades byn allmänt Alt-Schwedendorf. De första åren, innan hus hade byggts och när missväxt och sjukdomar drabbade dem, dog ytterligare många hundra. 1794 återstod bara 224 personer.
Med tiden växte byn till sig. Fisket i Dnjepr blev snart en viktigare inkomstkälla än jordbruket. Den tysktalande befolkningen lade beslag på stora delar av den jord som tilldelats svenskarna.
I slutet av 1800-talet började allt fler svenskar uppmärksamma denna svenska folkspillra i utlandet. Svenskan som talades i byn var visserligen uppblandad med slaviska och tyska ord, men samtidigt var det svenska ordförrådet och uttalet som att höra människor i Sverige tala på medeltiden. Att man dessutom bevarat kunskapen om att skriva med runor fascinerade svenskar på besök, medan svenskbyborna intresserade sig för att återknyta kontakten med Sverige bland annat genom att man började prenumerera på svenska tidningar.
Efter ryska revolutionen plågade hungersnöd byn och 1929 utvandrade 881 av de 895 svenskättlingarna från byn till Sverige, där de inkvarterades i Jönköpings regementes övergivna kaserner. Ett hundratal svenskbybor fortsatte till Kanada, dit folk från Gammalsvenskby tidigare utvandrat. De svenska myndigheterna ville sprida ut svenskbyborna över landet för att assimilera dem, medan många svenskbybor ville förbli i en gemenskap. Många bosatte sig på Gotland, andra i Småland och Västergötland, men drygt 200 återvände till Gammalsvenskby, ivrigt påhejade av svenska kommunister. På 1950-talet återvände några av dem till Sverige.
I Gammalsvenskby i dag finns bara ett fåtal svensktalande och det språk de talar är en blandning av den gamla dialekten och modern svenska, som de lärt sig genom den numera flitigare kontakten med Sverige. Området som Katarina den stora koloniserade för Rysslands räkning betraktas nu av Vladimir Putin som en berättigad del av Ryssland och är därför den del av Ukraina som drabbats hårdast av Rysslands krig mot Ukraina. Gammalsvenskby ockuperades redan under krigets första dagar i slutet av februari, men sedan i torsdags är alltså byn befriad.
Den franske filosofen Ernest Renan skrev 1882 en känd skrift om nationalism, där han bland annat skriver att minnet är viktigt för nationalismen, men lika viktig är glömskan. Att göra som Putin, minnas att Dnjeprs dalgång tillhört Ryssland och därför vilja återerövra området, fungerar bara om man samtidigt glömmer att det var svenskar och tyskar som koloniserade området från tidigare ottomanskt, eller turkiskt, styre. Det är en dålig politik och dålig nationalism att pilla i gamla sår och minnas forna oförrätter. Livet går vidare och nya gemenskaper skapas, inte minst när det finns en yttre fiende. Den gemensamma sammanhållningen i Ukraina är givetvis till stora delar Putins förtjänst, även om det inte var så han tänkte sig kriget.
Och om man ändå ska minnas det gamla, varför stanna vid Katarina den storas tid i Ryssland? Innan dess tillhörde ju området det ottomanska riket. Kanske Erdogan därför ska begära tillbaka det? Och när vi i så fall ändå är i gång med att kräva tillbaka det sedan länge förlorade kan det finnas skäl i att påminna om att platsen för S:t Petersburg en gång i tiden tillhörde Sverige och då hette Nyenskans.
Men samtidigt är det bara att använda sina ögon och se hur det ser ut i världen. De som likt Putin ältar det förgångna är och förblir förlorare, medan de som förmår att lära sig av det förgångna men samtidigt blickar framåt brukar vara framgångsrika.
