Svenska traditioner och värderingar tycks vara viktigare än någonsin, konstaterar journalisten Po Tidholm i en dokumentärserie i fyra delar för radions P1. När han undersöker hur det kan komma sig förmår han inte se det uppenbara, att det beror på hur Sverige förändrats de senaste årtiondena, med ökad kriminalitet, döende landsbygd, politisk oro och den ständigt närvarande förklaringen till så mycket av de andra problemen; en invandringspolitik som fullständigt spårat ur.

I stället söker han förklaringen i förra sekelskiftets nationalromantiska rörelse. Av olika delar och företeelser som bara delvis var samtida och som hade mycket lite gemensamt kokar han en häxbrygd som förenklat utpekar Arthur Hazelius och Skansen som ansvariga för diverse hemskheter, som kulminerar i 1930-talets nazism.

God hjälp har Tidholm av flera kända författare och forskare, som han får att säga många egendomligheter som de rimligen själva måste ta ansvar för. Men Tidholm ger dem också ledande frågor. Flera får frågan om de tycker att det vilar ett mörker över Skansen. Men det är professor Sverker Sörlin som menar att Skansen är en ”konstruktion” som kan jämföras med temaparken Astrid Lindgrens Värld utanför Vimmerby, varpå Tidholm lägger till ”och Mumindalen”.

Säg det som inte är en konstruktion. Allt är konstruerat av någon och det gäller givetvis även Skansen. Det Sörlin är ute efter är rimligen att dekonstruera konstruktionen enligt den franske filosofen Jacques Derridas metod. Men gör man det bör man ta hänsyn till att Derrida själv tog avstånd från dekonstruktion i sin bok Marx spöken (1993, svensk översättning 2003) och att många andra påpekat att allt kan dekonstrueras, men om man inte vet hur man ska rekonstruera det efteråt är det bara ren förstörelselusta att göra det.

I fallet Skansen handlar det givetvis om att stugorna som flyttades dit från olika håll i Sverige tjänade till att skapa en bild av Sverige som ett land av självständiga, självägda gårdar. Författaren Maja Hagerman kallar det ”det präktiga bondesamhället” och menar att därmed utesluts de som inte tillhörde denna präktighet. Sörlin går vidare i samma fotspår och menar att Skansen därför är ”exkluderande”, eftersom minoriteters kultur och brukssamhällenas och ständerna byggnader uteslutits.

Men detta är inte riktigt sant. De egendomslösa och minoriteter som resande bodde i samma slags stugor som många av dem på Skansen. De var inte reserverade för ”präktiga” bönder. Faktum är att många av de ålderdomligaste stugorna var bebodda av just resande och backstusittare. Alldeles från början uppmärksammade Skansen även den samiska kulturen och försökte levandegöra dess samiska byggnader genom att ta dit både renar och samer som under en sommar bodde på Skansen. När därför Hagerman talar om människor som fått ”lära sig att man egentligen inte tillhör det här präktiga landet för man är av fel sort” är det knappast Skansen hon talar om.

Sörlin talar om att en mycket stor grupp människor uteslöts från Skansens berättelse, nämligen de som bodde i industriorter och städer. Men då har man missförstått hela projektet Skansen. Det var inte, som Sörlin och Tidholm tycks tro, ett projekt för att berätta en förljugen och tillrättalagd bild av Sverige, utan syftet var att åt eftervärlden rädda och dokumentera kulturhistoriska miljöer som annars förmodligen hade gått förlorade. Industrialismen tog över och förvandlade Sverige i snabb takt och syftet var alltså att åt eftervärlden visa det Sverige som fanns innan dess. Att då utesluta borgerliga miljöer och arbetarhem var en naturlig följd av att syftet inte var att bevara detta, eftersom det var framtiden och inte det förflutna.

När jag som barn var med mina föräldrar i deras stuga i Hallingdal i Norge fick jag en gång följa med Ola Rue till Gudbrandsgard, två fjällgårdar längst upp i dalen, där människor ännnu levde i 1700-talsstugor och hade sina djur i lika gamla lagårdar och stall. Vi träffade bonden på den ena gården som visade oss sitt bibliotek, en omfattande boksamling som var inrymd i en av 1700-talsstugorna. För denne bonde var det en självklarhet att man å ena sidan kunde driva ett ålderdomligt jordbruk på en gammal gård, å andra sidan vara spränglärd. Kalla det gärna präktigt, för det var åtminstone beundransvärt.

Jag tog för givet att en så värdefull miljö skulle bevaras för framtiden, men i dag har nya lagårdar byggts på Gudbrandsgard och gården där den lärde bonden bodde står öde och ger ett skräpigt intryck med uppgrävd gårdsplan. Då såg gården ut som på det vykort som illustrerar denna text. Så såg det verkligen ut. Var det en idyllisk bild av det Norge som höll på att försvinna? Självfallet, men det innebär inte att det inte var sanning.

Maja Hagerman uppmärksammar i serien en ”märklig paradox”. Hon inser att den berättelse om Sverige och dess folk som sammanhållet med ändå där varje landskap har sin kultur, verkat för demokratins genombrott. Samma sak som ledde till rasism, rasbiologi och nazism ledde alltså till det bästa av det vi har i det moderna samhället, menar hon.

Men det är inte en märklig paradox. Hagerman, Sörlin, Tidholm och många med dem sätter likhetstecken mellan nationalism och något ondskefullt och hemskt, vars yttersta konsekvens är nazismen och Förintelsen. Men det beror på, som Tidholm uttrycker det, att det finns en ”snäll nationalism” som de inte riktigt förmår förklara. Det är förbluffande, för Sörlin har skrivit flera böcker om nationalism och borde därför veta att många av de främsta nationalismforskarna framhävt att nationalism i första hand är kärlek till det egna landet och inte alls fientlighet till andra länder. Nationalismen skapar en solidaritet mellan människor som inte känner varandra, därför att de känner gemenskap genom kultur, traditioner och språk. Nazismen spelade visserligen en del på sådana strängar, men framför allt spelade den på nationalismens raka motsats imperialismen, enligt vilken andra folk ska förtryckas och behärskas.

Nationalismen i den ”snälla” form som Tidholm tycker sig se på Skansen leder inte bara till demokrati. Faktum är att inget land utan nationell sammanhållning någonsin varit en demokrati. En solidaritet mellan människor är en förutsättning för en fungerande demokrati och det spelar ingen roll om det går att påvisa att den nationella berättelsen är en konstruktion.

Skansen är ett praktexempel på kärlek till Sveriges kultur. Det finns inget mörkt över det, utan tvärt om något mycket ljust. Att en del väljer att inte vilja se det ljuset är knappast Arthur Hazelius fel.