Hamas pogrom i Israel den 7 oktober och det därpå följande kriget har blivit en vattendelare långt utanför närområdet. Också i Sverige har händelsen stärkt gamla konflikter mellan svenskar och invandrare samt vänster och höger. Kända svenskar har kommit ut som fullfjädrade antisemiter, vars ”antirasism” visade sig vara tunn fernissa. Mycket ser negativt ut, men det är i brytningstider nya idéer skapas. Att ett flertal muslimer uttalat sig mycket skarpt mot Hamas attack är givetvis inget som vanliga svenska medier skriver om.
Visst hade det varit bättre om de hade varit fler till antalet, men det intressanta är att bland de muslimer som tydligt tagit avstånd från Hamas pogrom finns ett brett spektrum från helt sekulära med muslimsk bakgrund till strängt religiösa med värderingar nära Muslimska Brödraskapet.
Nuseir Yassin är född i den arabiska byn Arraba i Galiléen, Israel. Han började 2016 producera en minut långa videoklipp på sociala medier under namnet Nas Daily. Han beskrev sig som en palestinsk israel, vilket för många av hans vänner som vägrade att identifiera sig som något annat än palestinier var nog så chockerande. Men också Nas såg sig i första hand som palestinier.
Men på kvällen den 8 oktober skrev han ett långt inlägg på X (som Twitter ju ska heta numera) Han skrev att han tänkt länge och insett att om en liknande attack som den som Hamas genomförde den 7 oktober skulle hända igen skulle han och hans familj inte vara säker. Mer än fyrtio av de dödade i pogromen var araber. Han skulle inte vilja leva under palestinskt styre. Han tror fortfarande på en tvåstatslösning och vill alltså ha en palestinsk stat, men själv betackar han sig från att bo där. Även om han är muslim och arab kom händelserna den 7 oktober honom att förstå att han framför allt är israel, även om han inte är jude. Israel är hans hem. Han kallar sig numera israelisk palestinier. Israel först, Palestina i andra hand. I denna process har han övergett muslimsk praktik och blivit sekulär, även om han fortfarande ser sig som kulturell muslim.
Sophia Salma Khalifa kommer från en beduinsk familj i den israeliska staden Nahariya. Hennes mamma var analfabet, eftersom beduinska familjer inte ansåg att flickor skulle ha någon utbildning. Men Sophia fick skolutbildning som alla andra israeliska flickor, även om hon var muslim och arab. Det, säger hon, förändrade hennes öde från att ägna livet åt att valla får på fälten till att ha examina både från Tel Avivs universitet och Stanfords universitet i USA. Hon bor numera i USA och har efter den 7 oktober i ett flertal sammanhang uttalat sig mot Hamas och för Israels rätt att försvara sig. I en intervju får hon frågan om detta inte innebär en fara för henne. Hon svarade:
– Jag riskerar mitt liv. Jag var måltavla för Hamas-supportrar när jag talade vid en demonstration. Jag var måltavla på Stanford University. Jag riskerar mitt liv, men jag kan inte låta bli att säga sanningen.
I samma intervju sa hon också att de i Gaza som är emot Hamas är rädda för att uttala sig. Om man vill ha riktiga synpunkter om vad gazaborna tycker om Hamas måste man tala med exilgazabor i Europa och USA. Och bland dessa finns det de som efter den 7 oktober tagit bladet från munnen.
På frågan om Israel är en apartheidstat svarar hon att en judisk president – Moshe Katsav – dömdes till fängelse av en arabisk domare – George Karra – 2011. Det hade knappast skett i en apartheidstat. Det enda i Israel som liknar apartheid är att medan det finns många araber som bor i judiska städer i Israel, vågar inga judar bo i arabiska städer.
Ahmed Fouad Alkhatib är från Gaza, men bor i USA, där han driver organisationen Project Unified Assistance i San Fransisco för att skapa en bättre framtid för Gaza. I en artikel i torsdags skriver han:
”Motstånd mot ockupation är en laglig rätt, men det ger en inte obegränsade rättigheter att utöva våld mot oskyldiga människor. Det är skillnad på vad som är effektivt och moraliskt och vad som är missriktat och leder till självmord.”
Hans artikel andas hopp om att kriget kan leda till en bättre framtid för Gaza utan Hamas ledarskap, med fred både för palestinier och israeler, trots att så många människor, däribland stora delar av hans egen familj, dödats i kriget i Gaza och att så stora värden förstörts. Hamas vägran att inse att man måste acceptera att Israel finns, vare sig man gillar det eller ej, har varit till störst skada för palestinierna.
John Aziz är en palestinsk musiker bosatt i Storbritannien, som sedan den 7 oktober blivit kolumnist i flera stora tidningar efter att han påpekat att israeliska uppgifter om våldtäkter under pogromen, om att Hamas medvetet använder sjukhus som högkvarter för sina operationer och liknande, är högst rimliga och att de helt går i linje med den politik Hamas fört länge. För Hamas är dödade palestinier en framgång, eftersom de struntar i människoliv och de dödade kan användas för att stärka opinionen.
Mansour Abbas är imam i en moské nära Tiberias i Israel och partiledare för det arabiska partiet Ra’am i Israels parlament Knesset. Ra’am är ett konservativt och religiöst muslimskt parti. Många skulle kalla det islamistiskt, en beskrivning som åtminstone stämmer med partiets föregångare verksamt under 1970- och 80-talen. Dagens parti är dock grundat först 1996.
Abbas har sedan han blev partiledare intagit en pragmatisk ställning i många frågor som förargat många palestinier, men som också gett honom stort stöd i andra kretsar, inte minst bland de tjugo procent av Israels befolkning som är araber. Hans budskap har i korthet varit att ”vi”, det vill säga de israeliska araberna, är israeliska medborgare och då måste vi acceptera Israels existens och göra det bästa av situationen.
Hans genombrott kom 2021 då hans parti med fyra mandat blev vågmästare för att skapa en regeringskoalition efter att Benjamin Netanyahu misslyckats med att skapa en koalition. Abbas ingick då i koalitionen med Yair Lapid och Naftali Bennet och blev minister utan portfölj i regeringen.
Abbas fördelade hisnande sexton miljarder dollar på att förbättra levnadsförhållandena för arabiska israeler med bättre infrastruktur i arabiska byar, stort arbete för att motarbeta klanrelaterad brottslighet och stora åtgärder för att legitimera svartbyggda hus, inklusive fyra hela beduinbyar i Negevöknen.
Den sjunde oktober fördömde han omedelbart Hamas attacker, uppmanade israeliska araber att hålla sig lugna och inte tro på rykten om att detta var början på ett större krig för hela regionen. Han uppmanade alla, oavsett etnicitet, att visa gästfrihet och öppna sina hem för dem som flydde undan pogromen.
Abbas dilemma är att hans politik välkomnas av den israeliska vänstern, medan flera inom den nuvarande regeringen är misstänksamma mot honom eftersom han öppet sympatiserar med Muslimska Brödraskapet. De är rädda att han är en falskspelare som i själva verket samarbetar med Israels fiender. Samtidigt säger Abbas att hans egen politiska ståndpunkt ligger närmre Israels ultraortodoxa judiska partier och att han politiskt har mycket lite gemensamt med vänstern.
I torsdags publicerades ett brev inifrån Gaza av Ala Mohammed Mushtaha, son till imamen Mohammed Mushtaha vid Dhu‘l-Nurayn moskén i Shuja’iyah i Gaza. Brevet berättar om hur pappan förts bort av kidnappare eftersom han vägrade att i sina fredagspredikningar fortsätta att sprida Hamas budskap. För Hamas, skriver Mushtaha, är islam det samma som Hamas åsikter. Delar du inte dem, är du inte muslim. Han berättar också om hur kriget lett till ett allt större motstånd mot Hamas. Folk säger nu öppet att det är Hamas som bär skuld för de 20 000 döda i kriget. Han berättar också om hur hjälpsändningar utifrån hänsynslöst stjäls av Hamas och deras anhängare, hur hans pappa tvingades se på då hans moské användes som vapengömma och moskéns konton för välgörenhet användes för skumma penningtransaktioner.
För många i Sverige är situationen just nu i Israel en konflikt mellan goda och onda. Verkligheten ser som vanligt mycket mera komplicerad ut.
