Liberalerna tycks inte ha förstått skillnaden mellan rasism och religions- och idékritik. Då blir det, som de själva säger, knas. Men inte riktigt på det sätt de själva hävdar.
Sveriges politiska språk har begåvats med ett nytt uttryck: Knas. Det är Liberalerna som går i bräschen för denna förnyelse. Carl B Hamilton har i ett skriftligt uttalande sagt att ”det här blev knas” och hans partiledare Johan Pehrson har i TV4:s Nyhetsmorgon med hänvisning till Hamilton sagt att ”det här blev knasigt”.
De uttjatade uttrycken ”vi har varit naiva” och ”vi såg det inte komma” har därmed fått välbehövlig konkurrens. Och visst blev det knas. Men kanske inte på det sätt Liberalerna, i ivern att skademinimera, tänker sig det.
Det började med att Richard Jomshof (SD) den 27 juli twittrade – eller heter det x-ade numera? – ”om islam, denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”. Det väckte kraftig kritik från oppositionen, som krävde Jomshofs avgång. Men, som Mats Skogkär visat i fredagens Bulletin, kan inte oppositionen avsätta en utskottsordförande, något de självklart vet. Vad de är ute efter är att förvirra Liberalerna. Och det är inte svårt. Där är det knas med det mesta.
Om Jomshof skulle angripa judar på samma sätt som han angriper Muhammed så skulle det bli andra bullar, sade Carl B Hamilton och fick senare be om ursäkt och säga att det blev knas. Till slut avsade han sig till och med sin riksdagsplats. Men blev det knas?
Alla de antisemiter som tror att judar har någon form av särskilt skydd fick givetvis vatten på sin kvarn och man kan fråga sig varför det fanns anledning att alls blanda in dem i diskussionen, men jag tänkte hoppa över den sidan av saken här och ta Hamilton på orden.
Islam är en religion och Muhammed var dess instiftare. Islams egna källor säger exakt samma sak som Jomshof, låt vara att de gör det med positiva förtecken och att Jomshof spetsar till det. Muhammed lät lönnmörda meningsmotståndare och han hade åtminstone tidvis en armé med 30 000 man på sin sida.
Judendomen är en religion och Abraham var dess instiftare. Enligt Bibeln var han både slavägare och krigsherre, även om det sällan är den sidan av hans personlighet som brukar lyftas fram inom judendomen. Men på samma sätt som det måste vara helt legitimt att kunna kritisera islam är det legitimt att kritisera judendomen och idéerna bakom religionen.
Det som förvirrar Liberalerna – och det verkar inte vara svårt att förvirra dem – är att judar samtidigt är en etnicitet oavsett vilken religion de har. Det kan man lätt visa genom några exempel. När judar förbjöds att utöva sin religion i Spanien 1492 och de judar som inte flydde döpte sig, förblev de i andra spanjorers ögon ändå judar. Ideligen brukar det påpekas att Karl Marx var jude, trots att han var uppvuxen i en kristen familj och fick en kristen utbildning. Att hans föräldrar var judar som döpt sig förklarar det. Och det tydligaste exemplet är väl som vanligt nazisterna, som inte gjorde skillnad på ytterst ortodoxa judar eller helt sekulära eller rent av kristna med judiska förfäder. I deras rasistiska syn var de alla judar.
Att angripa judar är alltså inte jämförbart med att angripa islam eller Muhammed. Hade Hamilton sagt judendomen hade det varit en annan sak. Men det sade han inte och hade han sagt det hade det blivit ännu knasigare, eftersom Jomshof faktiskt årligen angriper judendomen i sina motioner. Men skillnaden mellan att kritisera idéer man ogillar och att sprida rasism har uppenbarligen inte vare sig Hamilton eller Pehrson förstått. Pehrson säger i sitt uttalande:
– Vi gör ingen skillnad på respekt för människor som har olika religioner. Alla människor med en tro ska mötas med respekt, säger han.
Att möta människor med respekt är en utmärkt idé. Men skillnaden mellan att angripa en människa på grund av ras eller etnicitet och att angripa idéer och trosföreställningar är ändå avgörande. Hur du ser ut eller vilken etnicitet du fötts i är inget du kan förändra. Ingen kan välja sina förfäder. Att angripa en människa för detta är rasism och med rätta betraktas det som en mycket låg och smutsig handling, inte minst på grund av en lång historia med förskräckande exempel.
Hade Jomshof uttalat sig nedsättande om, låt oss säga, araber, kurder, perser eller indier, hade det varit att likna med om han uttalat sig om judar. Bland alla de folken finns stora grupper muslimer, men det finns också kristna araber och kurder, zoroastiska perser och hinduiska indier, för att nu bara ta några vanliga exempel.
Att kritisera en religion eller politisk ideologi är alltså inte samma sak som att tala nedsättande om folkgrupper. Vi kan argumentera med varandra och vi kan kanske övertyga varandra om att en viss idé eller tro är fel eller rätt. Vi kan överge våra åsikter och skaffa oss andra. Vi kan byta religiös åsikt, konvertera till en annan religion eller välja att inte ha någon religion alls. Men vi kan inte förändra vårt ursprung. Förstår man inte denna skillnad, ja då blir det knas.
För några år sedan gjorde Netflix en miniserie om ortodoxa judar med titeln ”Unorthodox”. Eftersom jag är ortodox jude blev jag ombedd av flera tidningar att recensera den och det gjorde jag mycket kritiskt, eftersom framför allt ”Moshe” i serien enligt min åsikt är en fullständigt orimlig figur. I onsdags träffade jag skådespelaren Jeff Wilbusch, som spelade Moshe. Jag berättade för honom om min kritik, en åsikt som han inte alls delade. Han och jag har helt olika syn på ortodox judendom, men vi kunde föra ett civiliserat samtal om det och i efterhand fick jag veta att han satte stort värde på samtalet.
Det är skillnaden mellan rasism och religions- eller idékritik. Angrip inte människor för medfödda egenskaper, men kritisera gärna idéer och trosuppfattningar.
