Som bekant stängde SVT Nyheter i förra veckan av möjligheten att kommentera en tweet därför att ”folk kommenterar med uppgifter om händelsen i Skellefteå, vilken involverar två barn”. Att man över huvud taget tillät kommentarer från allmänheten kallade Ekots moderator ”pöbeltolerans”. Det bör dock påpekas att det var i ett svar till en person som själv använt detta nedsättande uttryck.

Ilska över att en nioårig flicka grovt våldtagits och närapå misshandlats till döds ses alltså som något pöbeln ägnar sig åt. Orden är mycket avslöjande. Att gärningsmannen i detta fall också är ung – även om han kanske inte är så ung som han själv hävdat – och att han uppenbarligen lider av någon form av mental skada, är sant, men det hade bara varit ett skäl till återhållsamhet om det vore så att vi för övrigt inte visste något om honom. Nu vet vi att orosanmälningar lämnats in och att det med största sannolikhet var han som angrep en kvinna för ett år sedan. Då drabbar inte bara ilskan gärningsmannen, utan också de ansvariga för bristande uppföljning. Har resurserna inte räckt till? Då måste man ställa sig frågan varför.

Ibland är omsorgen om att gärningsmannen inte ska utsättas för lynchjustis bara en täckmantel för att undgå att ansvariga kritiseras. Men lika ofta handlar det om verklig oro för att gärningsmannen ska drabbas. Och då måste man ställa sig frågan varför. Att vara upprörd över att någon utsatt oskyldiga för våld är en fullständigt naturlig reaktion. Skulle ilskan bli så stark att människor tar lagen i egna händer bör givetvis även en brottsling garanteras visst skydd, men alldeles för ofta blir omsorgen om förbrytaren mycket större än omsorgen om offret.

Människor hittar alla möjliga ursäkter för kriminella. Betecknande för detta synsätt är att det aldrig är olycksbarnens ansvar att de har det som de har det. Skulden läggs alltid på någon annan. Det är någon annan som förlett dem eller också är det samhällets fel. Om man förbättrar samhället, öppnar en ny fritidsgård, satsar mer på olika projekt eller också bemöter olycksbarnen med en obegränsad kärlek tros problemen lösa sig. Detta är en positiv människosyn, för den förutsätter att det inuti varje människa finns en stor godhet som blommar ut när förhållandena är de bästa. Men denna positiva människosyn leder till ondska. Den är de goda människornas ondska.

I en judisk samling med muntlig visdom, Midrash Tanchuma, sannolikt skriven runt 800-talet, citeras rabbi Elazar, som säger:

Den som tycker synd om de grymma blir med tiden grym mot dem det är synd om.

Så låt oss konstatera några enkla saker, som borde vara självklara, men som dessvärre inte är det. Det är tyvärr ofta synd om förbrytare, men samhällets och statens uppgift är inte att tycka synd, utan att förhindra att brott begås och att oskyldiga drabbas. En förklaring till varför någon begår brott är inte detsamma som en ursäkt. Det går med andra ord inte att skylla på vare sig fattigdom, bristen på fritidsgårdar eller – för att ta ett alldeles färskt exempel – att man inte har en sommarstuga att åka till. Det där är förklaringar, men det är inga ursäkter, eftersom människor fortfarande har ett ansvar.

Att inte avkräva våra medmänniskor ansvar därför att vi tycker synd om dem är en mycket enkel och primitiv form av godhet. Det är den som inte avkräver ansvaret som upplever sig själv som god. Men om vi inte utkräver ansvar är det samtidigt ett sätt att visa förakt för den andre, att vi inte tror denne om att förmå att ta ansvar. Och ännu mer föraktfullt är det givetvis mot de människor som drabbas av den ansvarslöses handlingar.

Friedrich Nietzsche skriver i Till moralens genealogi (1887) att ju starkare en människa är, desto mildare och snällare förmår hon vara. Nietzsches text innehåller för övrigt en hel del egendomliga antaganden om judendomens förödande inverkan på kristendomen och i förlängningen på den ariska rasen – han är en lika fascinerande tänkare när han bygger på egna erfarenheter som han blir pinsamt dålig när han fantiserar om ämnen han inte behärskar. Just därför är det värt att nämna att en snarlik tanke utvecklar den judiske väckelseledaren Israel Bal Shem Tov (1698–1760). En människas egenskaper, som vänlighet och kärlek, är bara goda om de kombineras med styrka och behärskning. En gränslös kärlek som leder till att förbrytare går fria är ingen godhet, lika lite som det är vänlighet att ge pengar till människor som kommer att använda medlen för att skada sig själva och andra.

Om dessa tankar känns igen är det inte så konstigt. Många av oss är ju uppvuxna med björnen Bamse och dennes ständiga budskap om att vara snäll. I Bamses värld är ju denna gränslösa snällhet parad med det hot Bamse besitter i form av sin gränslösa styrka. Det är alltså samma sak som Nietzsche och Bal Shem Tov säger, att verklig godhet måste kombineras med styrka. I Rune Andreassons värld låtsas man dock hela tiden som om det vore kärleken som övervinner allt. Men samtidigt vet läsaren att dunderhonungen finns där i bakgrunden.

På samma sätt borde vårt samhälle fungera. Det borde utnyttja sin styrka för att hjälpa de svaga och förhindra förbrytare, både att begå framtida brott och att beivra de som redan begåtts. Men i en väldigt ytlig värld där obegränsad kärlek ses som ett föredöme är människors krav på sådant pöbelfasoner. ”Fina människor” ägnar sig inte åt sådant. Nej, därför att de ofta omedvetet, via den sociala ställning de har, besitter den styrka som gör att de kan tillåta sig att vara snälla och milda. Men om man inte samtidigt tänker på dem som inte har denna lyx, är inte vare sig godheten eller mildheten värd något.